Aldrig förr har asfalt varit lika efterlängtat

I dag kvalar asfalt in som en av världens bästa uppfinningar. Kenyas huvudväg A2 saknar nämligen denna bekvämlighet. Gårdagens tjugofem skakande mil följdes upp med tjugo nya skakiga mil i dag. Stenöknen försvann däremot och på lite avstånd såg vägen för det mesta faktiskt riktigt trevlig ut, men överallt där det gick att köra hade gruset bildat en vågig tvättbräda med oändligt antal gupp. 

Dagen började i Marsbit efter ännu en natt i tälten. Vi har vid det är laget alla enats om att tälten är överlägset det bästa och bekvämaste sättet att sova. Hotell är något vi undviker till varje pris och bara tar in på om det är absolut nödvändigt. Från staden kan vägen närmast beskrivas som en tio meter bred åker, blöt åker. Det både sladdade och slirade när vi skulle ta oss fram, men med tungan rätt i mun går allt att lösa. Tyvärr byttes leran snart ut mot hårt hårt grus, och förblev så merparten av de resterande tjugo milen. Det var en hel drös med olika nivåer av uppgivenhet som passerade genom huvudet i takt med studsandet. Onekligen en frustrerande känsla att skramla fram i mil eller mil i 30 km/h samtidigt som det är en bra bit kvar till målet. Men när vi till slut efter drygt sex timmar på grusvägen rullade upp på den nylagda, kolsvarta asfalten var allt glömt. Vi var i himmelriket. Båda bilarna svävade som på moln och kraften ur motorerna verkade aldrig sina. Nu fick vi visserligen ett bryskt uppvaknande när accelerationen upphörde strax efter 90 km/h och skramlandet hade ersatts med däckljud. Men det gick fortfarande i alla fall mjukt. 

Jag är innerligt förvånad över att inget har gått sönder på Hiluxen. Inte ens en liten punktering. Däcken från Continental håller ihop helt enligt regelboken. Ibland bjuder de dessutom sportigt däcktjut på grusvägarna, inte illa med en Hilux. Imorgon tar vi autostradan ner till Nairobi, en sträcka på cirka 30 mil. Där slår vi läger för natten och fortsätter dagen därpå ner mot Tanzania. Plötsligt är vi väldigt nära målet. Häftigt.