Gamla vanor på gränsen till Burundi

       Att det ska ta 28 000 mil för en Hilux att bli inkörd var ingen av oss som trodde, men nu går den onekligen bättre än någon gång på resan. Kanske det beror på att den blivit av med både taktält och vattendunkar på flaket. Eller så är den bara sugen på att få börja rädda liv vid det kongolesiska sjukhuset. Med andra ord går den sista färden superbra, eller hamna shida på swahili, inga problem. Det känns skönt att vara på rull igen, det är ju trots allt det den här resan går ut på. 

Efter att i gryningen lämnat Handeni och börjat köra i nordöstlig riktning nådde vi efter 100 mil staden Nzega. Det innebar rekord i längst körda sträckan på en dag sedan resans start. Största hemligheten i det ligger dock i att vi tillfälligt bytt ut den ordinära följebilen mot en tio år yngre Land Cruiser med styvt 100 fler hästkrafter under huven. Det gör att vi kan hålla ett betydligt högre tempo i de kuperade områdena än tidigare. Från nattens läger i Nzega har vi i dag kört drygt 40 mil till samhället Ngara endast två mil från Burundis gräns. På vägen hit passerades ett antal gigantiska flyktingläger. Tanzania är ett av de länder i världen som tar emot flest antal flyktingar per år, dessvärre har ju landet knappt möjlighet att ta hand om sin egen befolkning. Då kan man bara ana hur flyktingarna har det. 

Från att ha varit mer savannliknande har landskapet förvandlas till en, vad man som svensk skulle kalla, djungelnatur. Bergen är många och i dalgångarna frodas grönskan. Något vidare djurliv har vi däremot inte sett. Det enda exotiska är en och annan apa som ibland springer över vägen. Imorgon korsar vi gränsen till Burundi och åker mot staden Bujumbura. Där ansöker vi om visum till Kongo och kör därefter de sista tio milen till sjukhuset på måndag eftermiddag. Känslor inför överlämningen? Nervös nyfikenhet kanske man kan beskriva den, och definitivt en stor dos separationsångest!