1972 blir mitt jobbigaste år hittills

Så har man blivit journalist också! Det här är min första krönika i Teknikens Värld, och den skriver jag i Sverige innan det är dags för mig att sätta mig på planet till Argentina där jag ska köra säsongens första lopp – sportvagns-VM för Ferrari i Buenos Aires. I fortsättningen blir det väl inte så mycket med skrivron – 1972 års säsong blir min jobbigaste hittills. Så jag får väl ringa in mina artiklar som alla andra utlandskorrespondenter. Men det kommer säkert att gå bra och jag tycker att det ska bli roligt att möta Teknikens världs läsare i den här spalten varannan vecka i fortsättningen.

Jobbigt ja! 42 lopp ska jag hinna med att köra under året och där­emellan kommer alla test av bilar och däck. Jobbet med Formel 2-bil­en är redan klart, men en hel del återstår framför allt på däcksidan. Sedan Marchfabriken fick kontrak­tet med Goodyear har det beslutats att jag och Jackie Stewart ska testa däck före varje Grand Prix, och det innebär att vi kom mer att vara på banorna flera dagar före start. Job­bigt – men det kan betyda en hel del, faktiskt. Dels får jag ju många träningstillfällen, dels får jag chan­sen att studera Stewart på nära håll och lära mig hans körteknik.

Och det kan behövas - nu när det verkar som om alla tror att jag ska vinna VM hur lätt som helst. Det är faktiskt mitt största problem just nu – att göra allting bättre än förra året. Men mitt mål är natur­ligtvis att vinna VM och jag kom­mer inte att ge upp i första taget - det kan jag lova er!

Men Formel 1-VM är inte det enda man är inblandad i – sport­vagns-VM kommer också att ta en stor del av min tid. Den Ferrari 312 P jag ska köra där har en treliters boxertolva och trots att motoreffek­ten är i stort sett densamma som i Formel 1:an är den lite annorlunda att köra. Man har inte riktigt samma smidiga lätthanterlighet på sport­vagnen som formelbilen.

Eftersom sportvagnsloppen är längre än andra tävlingar är vi två förare som delar på Ferrarin. Jag ska köra ihop med min gamle Formel 3-konkurrent Tim Schenken. Tim och jag har redan hunnit trä­na förarbyte - faktum är att vi kla­rar ett byte på nio sekunder och det är snabbare än mekanikerna hinner tanka. Det tar tolv sekunder!

På sportvagnsidan är det redan klart att jag kommer att få tampas med Reine på banorna men än så länge är det osäkert om vi möts i Formel 1-loppen. Jag hoppas faktiskt att Reine grejar en styrning åt sig – det är han värd!

Han var väldigt duktig förra året, och man får inte glömma hans in­satser.

Om både Reine och jag gör bra ifrån oss i år ökar dessutom chanserna för Sverige att få ett Grand Prix i framtiden. Själv kom­mer jag naturligtvis att snacka med alla storgubbar inom sporten och lägga ett gott ord för Sverige i det här sammanhanget.

En massa människor, och fram­för allt tidningar, har förfasat sig över min sista smäll i USA när jag smackade in i en betongmur med 230 knutar. Det där med 230 knutar och be­tongmur är nog sant, men det var inte så farligt som det låter. Kom­mer man som jag in mot muren med 30 graders vinkel studsar man ut igen och då blir inte smällen så hård. De flesta krascher som oinitierade journalister skriver om är alltid uppförstorade - de får dem att låta värre än de är.

Nej – nu är det dags för mig att hasta vidare till Argentina – åter­kommer därifrån med nästa rap­port.