Bara elände – men i Monaco måste jag lyckas!

London (Teknikens Värld). Nu måste det hända något snart! Så motigt som jag har haft det på senaste tiden tycker jag inte det vore mer än rätt om turen vände sig.
En seger i Monaco skulle smaka – och det är en seger jag siktar på. Det är ju min favoritbana. Det var där jag slog igenom – så heter det väl? – förra året när jag blev tvåa. Gatloppet i Monaco passar mig precis.
Efter BOAC 1000 km på Brands Hatch stack jag direkt till Spanien för att testa däck inför VM-loppet på Jarama den 1 maj. Jag körde det första exemplaret av March 721X, alltså den vagn som debuterade på Brands Hatch och som nu körs av Niki Lauda.
Det gick faktiskt riktigt skapligt och nog trodde jag på en bra placering i Spanien när jag flög till Monza för att göra en ny insats för Ferrari i sportvagns-VM.
På träningen inför 1 000 km-loppet gick det också perfekt. Den vagn som jag och Tim Schenken kör gick som ett skott runt Monza och vi hade också den bästa träningstiden. 

Både Ickx och jag åkte av – före start!

Men så började eländet igen. Värre skyfall än på tävlingsdagen har jag nog aldrig varit med om! Regnet bara vräkte ned och det var tal om att ställa in tävlingen – men efter att ha flyttat fram starten både länge och väl bestämde sig arrangörerna i alla fall för att loppet skulle gå.
Det började så illa som tänkas kan. Redan under uppkörningsvarven lyckades både Jacky Ickx och jag åka av så det stänkte om det – bokstavligt talat.
Dom här Ferraribilarna är inte precis gjorda för att köras i såphalka det fick både Jacky och jag erfara.
Nå, i väg kom vi i alla fall till sist och jag lyckades till och med ta ledningen. Men så bar det sig inte bättre än att jag började åka karusell igen och slog sönder vänstra bakhjulsupphängningen.
Det var inget annat att göra än att skumpa tillbaka till depån igen och försöka se glad ut. Ferrarimekarna slet som djur i blötan för att lappa ihop bilen – ändå tog det en halvtimme innan vi kunde börja köra igen.
Nu lyckades vi trots allt köra upp oss på tredje plats efter Ickx-Regazzoni och ett par tyskar som körde en gammal Porsche 908. Dom var fyra varv efter den segrande Ferrarin och Tim och jag kom ytterligare fem varv efter, så man kan ju inte tala om någon spännande slutstrid.
Men för oss som körde var det dramatiskt så det räckte, det kan jag försäkra. Bland det värsta jag varit med om – man såg inte ett dyft och det var fruktansvärt halt. 

Peterson till Madrid – men utan bilen...

Nästa Madrid. Jag skulle äntligen få köra min nya bil, likadan som den jag körde på Brands Hatch i påskas men lättare. Nu skulle det väl äntligen bli åka av!
Trodde man, ja. Bilen fastnade i tullen och jag fick vackert sitta och titta på när de andra tränade.
Först på söndagen kunde jag börja köra. Då började det igen – en oljering på vevaxeln pajade och vi fick plocka bort växellådan för att kunna reparera.
Sammanlagt hann jag träna 42 varv den dagen – de andra hann säkert med 100 förutom att de ju haft tillfälle att träna ytterligare en dag.

Ett elände att inte få träna

Utebliven träning betyder oerhört mycket när det gäller ett Grand Prix. Varje bana har sina egenheter och det hjälper inte hur väl förberedd man kommer – fin-trimningen måste göras på banan och det tar tid.
Jag fick i alla fall nionde träningstid och fick ställa mig i fjärde ledet bredvid Reine, som hade varit tre hundradelar långsammare än jag. Av BRM-förarna var det bara Beltoise som åkte fortare än Reine, så nog var det klokt av BRM att äntligen ge honom en chans i stallet.

Plötsligt var jag översköljd av bensin

Allt krångel på träningen gjorde att jag måste starta på helt nya däck. Det var delvis skälet till att jag snurrade runt i första kurvan sedan jag hade fått en törn av de Adamich.
Jag rasade ner till slutet av fältet. Det var bara att bita ihop tänderna och försöka igen. Det gick riktigt bra och jag var väl ganska snabbt uppe på 13:e eller 14:e plats.

Då började trubblet igen!

Först gick en krängningshämmare så att styregenskaperna försvann all världens väg. Det gick väl an, men när jag plötsligt blev översköljd av bensin tyckte jag det gick litet väl långt. Det var ett bränslelock som hade lossnat. Jag stannade och satte dit locket, sen körde jag till depån och bröt. Det är nämligen inte vidare hälsosamt att sitta och köra racerbil med overallen indränkt av bensin.

Och så Monaco – men först Spa

Men strunt i det som varit – nu siktar jag stenhårt på Monaco (fast innan dess skall jag köra Ferrari med Tim igen på Spa i Belgien). Till Monte Carlo tar jag med mig både den nya bilen och min gamla trotjänare.
Den nya vagnen går faktiskt riktigt bra, även om det inte ser ut så på resultaten. Men för säkerhets skull tar vi med den gamla också. Problemen med den nya bilen är inte så många längre. Det enda som spökar är differentialen. Vi har redan beställt en ny och hoppas få den till Monaco.
Så nästa gång hoppas jag kunna lämna en litet muntrare rapport än nu. Hej!