Barndomshjältar i hantverkarbussar

En svetsare som i stort sett alltid hyrdes in för att laga läckor på det eviga såll som ett fjärrvärmenät är hette Janne och kom från Eskilstuna.
Janne var grov i munnen som få och hade en osviklig känsla för humor och dess svårbemästrade timing. Ni kan ju själva fatta hur spännande det var att hänga med Janne, dessutom hanterade han den blå svetslågan likt en konstnär. Han talade till mig som om jag var en vuxen när jag fick springa ärenden plus att han slängde in en skrälldus svordomar i varje mening och order. Vilken hjälte.
Hans signatur var att rivstarta Ford Transiten och bjuda på en rejäl sladd samtidigt som gasflaskorna dunsade mot plåten och alltid, alltid ett tydligt långfinger ut genom sidorutan som ett kärleksfullt hejdå.

En av mina andra hjältar på fars jobb var Rune Andersson. Alltid glad, alltid full av kluriga skämt och han lät mig alltid åka med i den orangea VW Transporter han blivit tilldelad av kommunen. Rune lärde mig bland annat att man inte behövde ha säkerhetsbälte på sig om man hade ett jobb där man körde extremt korta på varandra följande sträckor i sin yrkesutövning.
Rune hade ett utdrag ur lagboken instoppad bakom förarsätet där detta var tydligt utskrivet, något han fick visa polisen då och då. Problemet med att vi inte körde några korta sträckor utan mest åkte från fikapaus till fikapaus löste Rune genom att alltid ha en krok i kupén för att öppna brunnslock. Om Lagens Långa Arm stoppade oss sa Rune alltid att vi precis skulle stanna för att lyfta på ett lock och inspektera.
När Rune fyllde 60 var det mottagning i hemmet på Ullvi Backar. Jag hade med mig en överraskning som inte ens min far kände till. Jag hade tidigare det året på en av mina många drömmarbesök till den lokala leksaksbutiken i Köping hittat leksaksversioner av VW:s modellutbud. Och där återfanns tyvärr ingen orange Transporter men väl en orange Caravelle. Alltså versionen med rutor och säten bakom föraren. Den dög självfallet inte.

Men jag lät mig inte nedslås utan såg bara möjligheter. Caravellen inhandlades med medel ur spargrisen. I hemmets lugna vrå provade jag fler olika sätt att ”sätta för” fönstren bakom B-stolpen så att det skulle se ut som en Transporter. Efter diverse papperslösningar inne i själva modellen som inte ville stanna på plats blev det i stället frystejp som målades orange.
Vid 60-årsuppvaktningen överlämnade jag sedan min tolkning av en modell-Transporter till Runes milda leende. Frågan om det inte glittrade till lite i ögonvrån, så minns i alla fall jag det hela.

Några år senare var det första tonåret ett faktum. Således dags för mitt första sommarjobb, på Köpings kommun såklart och fjärrvärmeavdelningen. Runes Transporter var sedan några år utbytt mot en Transit. Som alla Fordar ingick rost i standardutrustningen. Jag fick denna sommar inte bara lära mig göra handbromssladdar utan även den fina konsten i att med smärgelduk, hammarlack och lite bättringsfärg hålla igång karossen på en Ford.
Några år senare hade Rune gått i pension. Jag sommarjobbade fortfarande och hade lyckats bli med körkort. Nu var det jag som rattade den Transit som Rune vårdat och hållit liv i långt längre än alla andra bilar som Köpings kommun köpt vid samma tid. Äran var stor, liksom ansvaret. Utför dagens sysslor så fort som möjligt, sedan kunde jag glida omkring i Transiten och fika med kompisar, alltid med brunnslockskroken redo i kupén och en spirande kärlek för hantverkarbilar som hållit i sig till dags dato.

Provkörning av Volkswagen-pickuper – T1, T2 och T3

Provkörning