Baserad på en verklig händelse

Tidpunkt – för exakt fyra veckor sedan, alltså den andra september det udda OS-året 2021.
Skådeplatsen är riksväg 70, strax ­utanför Bragestaden. Centralgestalt är en granne här på landsbygden, en ovanligt lugn och strävsam man som tidigare varit lastbilsåkare och har kvar en lastbil för hushållsbehov på ålderns höst. Vi kan kalla honom Kalle.

Kalle sitter i sin lastbil och ­närmar sig Borlänge söderifrån, ni vet från rumpmase­land. Strax utanför staden är det stor poliskontroll. Mangrann uppställning från kommunens trafikpolis. Ekipaget vinkas in.
På lastbilens tippbara flak huserar fyra ensilagebalar på sisådär 600 kilo stycket. Kalles lastbil och last inspekteras grundligt. Polismännen far runt och tittar så att allt är trafiksäkert och granskar varje detalj. Allt är i sin ordning förutom det oumkullrunkeliga faktumet att balarna inte är surrade eller fästa med spännband, som förordningen kräver.
Kalle argumenterar att balarna är placerade på så sätt och är så tunga att de omöjligt kan röra på sig. Konstaplarna köper inte den förklaringen.

Böter om 1 500 riksdaler skrivs ut. Kalle accepterar och åker hemåt. Väl hemma ska balarna av. Kalle aktiverar den hydrauliska tippen. Inget flak far till väders. Inga balar trillar av.
Kalle går ut mycket förundrad och undrar vad som står på eftersom han hört hydrauliken jobba. Flaket är fortfarande horisontellt, balarna är kvar men last­bilens ram är knäckt.
Orsak – flaklåsen är på. Flaket har alltså suttit fast i lastbilen, i förlängningen i ramen och samtidigt har hydrauliken jobbat för att höja flaket med sagda resultat.

Kalle kör – precis som alla andra – aldrig med flaklåsen på. De nitiska poliserna som Kalle just fick ett inbetalningskort av har alltså satt på flaklåsen.
Kalle får av balarna. Återvänder med lastbilen till poliskontrollen som fortsatt pågår.
Kalle ber att få prata med ansvarigt befäl och påvisar skadorna och förklarar att någon av poliserna satt på flaklåsen, som inte var på när de började inspektera fordonet, med tydligt resultat. 

Kalle är som sagt en mycket lugn personlighet. Befälet är det icke. Det manliga befälet höjer rösten och är direkt otrevlig. Kalle står på sig på sitt lugna vis och undrar vem av poliserna som gjort detta och hur de ska lösa skadan tillsammans. Flera poliser samlas nu kring Kalle och undrar vad som står på. Befälet är nu riktigt högljudd och otrevlig och låter meddela att Kalle ljuger, en del poliser skruvar på sig.

Så kommer ytterligare en polis till gruppen. En mc-polis, som när han får höra vad Kalle säger och befälet skriker, ­omedelbart säger:
Det var jag som spände fast flaklåsen. Jag beklagar.
Det otrevliga befälet blir äntligen tyst och något förlägen. Han som stått och skrikit på ett sätt som åtminstone hade fått honom gripen om han varit privatperson och betett sig lika illa mot en polis som han nu betett sig mot en privatperson.

Kalle uppskattar den skyldige polismannen ärlighet och får fullständigt namn på den renhåriga polisen. Nu frågar Kalle befälet hur de ska laga ramen på hans lastbil eftersom det är polisen som inte återlämnat lastbilen i det skick den var när de började inspektera den och att det fick till följd att ramen knäcktes. Kalle får till svar att polisen då rakt inte har någon tanke på att rätta till misstaget.

Vi medmänniskor runt Kalle uppmuntrar honom så klart att ta detta med poliskontoret i Borlänge. Kalle, som är en lugn och försynt man vill inte gärna klaga på myndigheter men han känner att detta har fått så stora skador på hans lastbil att han måste kontakta poliskontoret. 

När detta skrivs är utgången oviss. Vad ska hända, ska polisen hjälpa de ­personer de är utsatta att skydda eller kommer de bete sig lika kriminellt som de bovar de ska skydda Kalle och alla oss andra ifrån? Fortsättning följer.

Verkligheten är som sagt en omskakande plats. Bättre då att stänga fönstret till skrivarlyan och återgå till att dagdrömma om biljakter, trevliga poliser (som de allra flesta är) och framtida bilinköp.