Bildårarna

En god vän till mig har den trevliga egenskapen att han sällan brusar upp. Oavsett vad som händer, flygplan som ställs in eller översvämning på gatan, allt rinner sorglöst av honom. Han motto är att om han inte kan påverka utgången av katastrofen, så tjänar det inte till att förarga sig.
Sådan är inte jag. Varje morgon blir jag förbannad när jag slår på datorn och loggar in på tidningens layoutprogram. ”Hej Mikael! Roligt att du är här!” står det på programmet Indesigns öppningssida.
”Roligt att du är här”?! Nej, det är det inte. Intimiseringen av gränssnittet människa-maskin har gått för långt. Idiotin, imbecilliteten, har passerat löjlighetens gräns.

Även i bilar. Jag talar förstås om alla nya röststyrda funktioner. Vad är det för fåntrattar som tror att en vettig människa vill hälsa och säga ”Hey Mercedes! eller ”Hey BMW” när han sätter sig i sin bil?
Låt mig upplysa er.
Kära fåntrattar. En bil är ingen människa. Det är en sak. Man hälsar inte på saker.
Om utvecklingen fortsätter blir varje förflyttning snart outhärdlig.
Hey Mail box! Hey Bicycle! Hej på dig lampstolpe!  
BMW påstår i och för sig att det lurar en personlig assistent bakom skärmen. PERSONLIG!?
Det gör mig ännu mer förbannad. Det faktum att en funktion är röstaktiverad gör den inte personlig.  
Men det här är förstås ingen vanlig personlig assistent. Det är ”The BMW Intelligent Personal Assistant”.
Jag har precis sett företagets reklamfilm för assistenten och noterar att berättaren i filmen genomgående benämner assistenten som ”han”.

”BMWs intelligenta personliga assistent, själen i din BMW. Han skapar rum för saker som du älskar, tid för frihet”, säger berättarrösten.
Kanske vänder de sig till sin nya målgrupp.
Bildårarna. Bokstavligt talat.

Tacka vet jag min egen gamla bil. Ingen som hälsar, inget som pinglar eller tjuter.
Tack, Studebaker! Jag gillar dig!