Början på ett körkort blev slutet för en Fiat Uno

Sommaren 2002 jobbade jag på McDonald’s i Nacka Strand, men innan ni beger er ut på pilgrimsfärd i stil med ”det var alltså HÄR det hände!” så ska jag berätta att min före detta arbetsplats endast frekventerades av ett enda syfte. Jag var nämligen snarton år gammal, och efter den 28 juli var det dags att boka tid för uppkörning. Det feta lönekuvertet från en sommar kantad av McFeast och QP skulle lysa med sin frånvaro, men det skramlande hopvikta pappret jag fick i dess ställe skulle åtminstone tillåta tillräckliga medel för att köpa min första bil. 

 Den som hängde på internetforumen Lazzat och Zatzy under den här perioden kan vittna om en märklig trend som gick genom bilsverige, nämligen billiga, små turbobilar från 80-talet. Nissan Cherry Turbo fick en hel del uppmärksamhet, men det var en annan, lika ful bil jag fick upp ögonen för. Efter en hel del letande hittade jag min bil i en del av Köping: en kolsvart (med undantang för de solblekta stötfångarna) Fiat Uno Turbo i.e. av 1988 års modell.

Just detta exemplar var specialutrustat med dumpventil, ställbart laddtryck från kupén, avgassystem modell grövre, sänkt fjädring och skramlande rattstångskåpa. 

 Jag kommer inte ihåg vad säljaren ursprungligen ville ha för bilen men han godtog i alla fall mitt bud på 4 500 kronor precis som jag godtog hans försäkran om att den skulle hålla hela vägen till Stockholm. 

 När nävarna var ispottade och ägarskiftet registrerat var det dags för jungfrufärden. Som nämnts ovan hade jag fortfarande några veckor kvar innan jag skulle få köra upp för körkortet och jag lämnade, halvt ovilligt, över alla nycklar (det var olika nycklar till samtliga lås på bilen) till min gode vän Tomi. 

 Ett par månader och en svetsinsats i ett garage i Högdalen senare var bilen nu ”typ” redo för Det Stora Testet hos Svensk Bilprovning. Vid det här laget hade lika mycket pengar plöjts ner i bilen som en gång bytte händer i Köping ett par månader tidigare, men jag hade en alldeles egen bil. Stort. 

 Körkortet hade kirrats två veckor innan testrundan ”för att se att bilen funkar som den ska”. Möjligtvis skulle däcken setts över, kanske borde någon ha tänkt på att en regnblöt oktoberdag inte ger det mest fördelaktiga underlaget och givetvis är ABS en utmärk uppfinning. Men naturligtvis fanns inte tillstymmelse till detta installerat varken i huvudet på en nybliven körkortsinnehavare eller på en Fiat Uno från sent 80-tal.

 Efter en stunds provkörning var det dags att ställa om laddtrycket och ta mig an ringlande småvägar och – enbart i testsyfte givetvis – prova mig på så kallad inspirerad körning. I en kurva insåg jag det jag kanske och möjligtvis borde tänkt på. Trots att jag både svängde och bromsade samtidigt gjorde min lilla Fiat inget av just de två. Däck mötte dike och fälg mötte sten. Lyckligtvis stiftade aldrig eken och bilen någon närmare bekantskap, trots att de var en halvmeter från att göra just det. Jag hade därmed gjort det som inte borde kunna hända. Överlevt en krasch i en Fiat Uno.

 En hjälpsam och vilt moraliserande herre räddade några minuter senare upp bilen från diket och en tacksam och djupt generad 18-åring kunde med nöd och näppe återvända till garaget med dunkande hjul och gnisslande bromsar.

 Hur det gick för bilen sen? En punktering skulle effektivt ta kål på Fiatens nionde liv några veckor senare. Den rostlagade lilla italienaren ruvade på ännu en liten överraskning till sin ägare skulle det visa sig vid ett däckskifte. Själva lyftpunkten gav nämligen vika (!) och domkraften, nästan helt utvecklad, dråsade in genom golvet till kupén. Min vän Rosten hade tydligen sett till att golvet fått en nyfunnen motståndskraft som möjligtvis hade gjort kex eller luft imponerade, men inte mycket annat. Fiatens saga blev därmed all på en bilskrot strax utanför Stockholm, och med vemod i hjärtat och lättnad i plånboken åkte jag och min bror Ludde därifrån.

 Nästa bil blev en Volvo 240 med vita blinkersglas och kapade fjädrar. Men den förtjänar en alldeles egen krönika…

 Fotnot: Bilen på bilden är oskyldig, ska försöka hitta en bild på min gamla trotjänare vid tillfälle.