Chilla i Big Easy
New Orleans
La Vela – USA:s största nattklubb med plats för 6 000 pers – suger. Åtminstone en vardagkväll.
Vi, tre förväntansfulla svenskar, tog på oss åtminstone våra renaste skjortor, våra största leenden och vår mest sociala sida.
Efter att ha suttit en hel dag i vår kära före detta polisbil och mest beundrat landskapet och varandra blir man väldigt sugen på att beblanda sig med andra än just sina medpassagerare när en ny stad ska angöras.
Trots alla goda intentioner så blev vår utekväll i Panama City Beach rätt misslyckad. La Vela visade sig vara ett riktigt schbrak till nattklubb som natten till ära endast hade en del öppen. En rätt liten sådan. Inte mycket större än Restaurang Hantverkarn (av locals benämnd Hantis) i min hemstad Köping.
Klientelet lämnade också en del övrigt att önska. Trötta, tråkiga turister som mest tittade ned i drinkglaset framför sig. Vi lyckades dock hitta tre pigga, söta kvinnor i, gissningsvis, 25-årsåldern. Under tiden vi dividerade om bästa pich-up-line som skulle appliceras på just denna skara av det täcka könet hann de försvinna ut från La Vela.
Vi tog det modiga beslutet att stjälpa i oss drinkarna och göra samma sak.
Det var dock på vägen hem mot hotellet som kvällens höjdpunkt infann sig. Klockan pekade på cirka 01.00 och gatan närmast stranden var full av bilar. En enda lång kö som rörde sig stötvis framåt. Till 90 procent var det pick up:er nedkusade med fulla, vita ungdomar. Folknöjet på Redneck Riviera är alltså att tillsammans med kompisarna hänga på en pick up, dricka billig öl ur burk och skrika. Först kör man åt ena hållet för att vända och köra tillbaka. Proceduren upprepas sedan i timmar.
Vi stannade till och beundrade skådespelet, allra mest imponerade blev vi av de riktigt stora pick up:erna som här även försetts med höjnings- och breddningssatser. De såg ut som monster jam-truckar aliihop.
En natts sömn senare tog vi oss an väg 98 längs Floridas Panhandle-kust fram till Pensacola för att sedangå på I10 igen och köra med New Orleans som mål. Resan till Big Easy, som staden också kallas, flöt på bra. Vår Ford Crown Victoria har visat på en bränsletörst av cirka 1,5 liter per mil.
Hotel Chateau i de berömda French Quarter rekommenderas. Billigt och bedagat.
Nattlivet visade inte upp sig från sina bästa sida. För mig är det tredje gången i New Orleans på mindre än 1,5 år. De två tidigare gångerna har varit vintertid vilket också är högsäsongen. Med rätta tycker de flesta att det är för varmt här på sommaren.
Därför lyste också de flesta och bästa jazzmusikerna med sin frånvaro på Frenchman Street, liksom turisterna. Till och med turiststråket Bourbon Street var ganska lugnt. Inget av detta hindrade såklart oss från att ha en riktigt sen kväll. Trots, eller kanske just därför, blev Glenn nekad tillträde till karaokescenen på favoritstället Goldmine.
New Orleans är helt klart en av världens roligaste och härligaste städer. Men det hindrar oss inte ifrån att idag sikta mot Austin, Texas istället.
Bara 303 mil kvar. Nu kör vi.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se