Det blev poäng den här gången också!

London (Teknikens Värld). Sydafrikas Grand Prix 1972 får man väl beteckna som ett mellanlopp för Peterson. Men trots allt är jag nöjd, framför allt med tanke på framtiden. Det var troligtvis sista gången jag satt i den gamla bilen. Under de veckor som är kvar till Race of Champions på Brands Hatch kommer vi att testa den nya bilen för att få ordning på den till start och då ska det bli åka av, den saken är klar.
Ni kommer att få detaljerade rapporter om den testningen både från mig och de andra reportrarna på Teknikens Värld, som har lovat att komma över till England för att bevaka både testningen och tävlingen.
Men åter till Sydafrika: Det började lite halvdant redan under träningen. När jag började köra det första passet hann jag inte mer än tre varv förrän motorn började koka och spydde ur sig allt vatten som fanns i. Samma fel som i Argentina. Det måste vara något litet hål i motorblocket som mekanikerna inte kunnat hitta.

Mekanikerna fantastiska – som vanligt

Så det var bara för killarna att börja riva i skrotet. De gjorde ett fantastiskt jobb och hann faktiskt byta motor innan träningen var slut. Jag fick alltså i en gammal serie 11-motor och med den kom jag ner till 1.18,5. Ingen vidare tid, men banan var så otroligt hal efter alla däckstester som gjorts där att det var svårt att åka fortare. Men det fanns en som klarade biffen – Jackie Stewart heter han visst. 1.17,0 blev hans tid. Inför nästa träningspass blev det ett nytt motorbyte och jag fick en serie 12-motor, som alltså är årets modell. Konstigt nog hade den spisen sämre acceleration än den gamla 11:an, men vi beslöt att behålla den under tävlingen i alla fall. Om man börjar hatta för mycket med olika motorer mellan träning och tävling vet man aldrig var det slutar. Till slut kom jag i alla fall ner på 1.17,8 – alltså åtta tiondelar sämre än Stewart. Och därmed hamnade jag på nionde plats i starten.

Jag fick en bra start

När flaggan föll kom jag i väg bra. Låg på sjätte plats redan under första varvet. Sedan hade jag en bra fight med Francois Cevert om femteplatsen som jag till slut lade beslag på när han gick i depå.
Jag fortsatte att jobba mig upp och låg till slut på fjärde plats när Stewart bröt. Då hade jag Denis Hulme, Emerson Fittipaldi och Mike Hailwood framför mig. Hailwood verkar vara i bra slag nuförtiden. Han åker verkligen fort och passade på att sätta nytt varvrekord innan han bröt: 1.18,9. Nu kanske någon undrar varför inte Stewarts 1.17,0 blev nytt varvrekord, men det är nämligen så att varvrekord måste sättas under tävling för att godkännas.

... och så gick vingen sönder!

I och med att Hailwood föll bort låg jag alltså på tredje plats och där höll jag mig tills halva loppet var kört. Då gick ett stag till vingen av! Och plötsligt började bilen gå som en galning på rakorna, fortare än nånsin. Men den blev omöjlig i kurvorna.
Vingens främsta funktion är ju att trycka ner bakhjulen mot banan när man bromsar ner inför en kurva. Utan vinge fick jag det riktigt besvärligt att bromsa in före varje kurva. Det var omöjligt att bromsa utan att bakhjulen låste sig.
Följden blev att motorn stannade i kurvorna. Och då förstår ni kanske att jag hade ganska stora problem. Att köra genom en vanlig kurva på landsvägen med en standardbil utan att ha motorkraft som hjälper till kan vara nog så svårt och farligt. Det blir ännu värre när man sitter i en Formel 1-vagn!
Nu började killarna trycka på bakifrån. Först kom Chris Amon ifatt mig, sedan Peter Revson. En av Revsons drivaxlar hade gått av på träningen medan han tränade starter. Där stod bilen med en brusten drivaxel som slängde och dängde mot hjulupphängningen. Tur att det hände på träningen och att mekanikerna lagade det ordentligt. Hade det hänt medan han körde om mig, till exempel, hade det kunnat sluta med en förfärlig smäll.
Men än fick jag inte vara i fred! Mario Andretti blev näste man i kön, men sedan lyckades jag hålla undan. Femteplats blev resultatet och två friska poäng i tabellen. Och de kan ju vara bra att ha när det blir dags att addera siffrorna i tabellen framåt hösten. 

Denny Hulme är i kanonform nu

Denis Hulme vann loppet och det innebär att han leder VM just nu, han kom ju tvåa i Argentina. Det verkar som om han är i kanonform just nu. Hulme är en av de där verkligt rutinerade förarna som behärskar nästan alla sorters banor och bilar. Håller han stilen under resten av VM kan det mycket väl hända att han blir ett farligt namn i toppstriden.
Nå – det tänker jag också bli. Efter Sydafrika åkte jag direkt till London, dels för att skaffa mig en ny våning där, dels för att sätta igång och provköra Marchs nya Formel 1-bil, den som omgivits av så mycket hemlighetsmakeri.
Dessutom ska jag hinna med att åka ett Formel 2-lopp på Mallory Park veckan före Race of Champions, så det blir en hel del att göra. F2-loppet är det första för säsongen i Europa, så det ska bli ganska spännande att se vad vår nya bil går för i jämförelse med konkurrenterna.

Det vore roligt med en F2-tävling hemma

I år har jag ju ingen titel att kämpa om i Formel 2. Det EM jag vann förra året kan jag inte försvara eftersom det bara är till för förare som inte tagit VM-poäng i Formel 1. Men jag får vara med och åka i alla fall, även om jag inte får tillgodoräkna mig EM-poäng.
Formel 2, ja. Hoppas verkligen att det blir några F2-lopp i Sverige under sommaren. För hur det än är med palmer och soliga stränder i Sydafrika, lyxhotell i Daytona och samba i Brasilien så längtar man hem ibland till den svenska sommaren och en rejäl tävling på Karlskoga, Mantorp, Kinnekulle eller Anderstorp. Sen kan livet ute i stora världen snurra på bäst det vill!