Din bilvärld 2030 – så blir den!

Digitalisering i allmänhet och pandemin i synnerhet. Dessa bägge fenomen förändrar vårt samhälle i rekordsnabb takt. Fysiska möten, ­butikshandel och kontorsfastigheter var redan innan pandemin under hot från ett alltmer digitaliserat ­samhälle. Med pandemin som katalysator har förändringarna skett ännu snabbare än väntat. Detta är ingen ny spaning, det har vevats i nyheterna i snart ett år nu.
Men om vi tar avstamp i den accelererande digitaliseringen och applicerar den på fordonsbranschen. Vad ser vi då i kristallkulan, hur ser verkligheten ut 2030?
Svaret kommer här:

Krönikör

Med 5G blev självkörande bilar säkrare och till slut vardagsmat i mitten av 20-talet. Med 6G som lanserades i slutet av 20-talet blev precisionen än bättre och de allra flesta bilar köps nu helt utan ratt.
Eftersom alla bilar pratar med varandra, vägarna de nyttjar och all infrastruktur runtomkring så flyter trafiken på mjukt och fint. Nollvisionen har blivit ­verklighet vilket nästan bara är av godo. Då inga kollisioner sker har bilplåtverkstäderna försvunnit och ingen vet längre hur ett engelskt hjul används.
Då hela bilen är uppkopplad och alla system och komponenter kan avmätas behövs inte längre fordonen besiktigas. Dekra, Opus och Bilprovningen finns inte längre. I stället besiktigas bilarna i ­samband med servicetillfällena då nödvändiga delar byts ut. Att vänta på service vet ingen vad det betyder. Bilen bokar själv in service när det behövs, fordonet kör sedan sig själv till verkstaden. Service sker numera dygnet runt, det beror inte på att facket gått med på nya arbetstider utan för att robotar sköter all bilservice och med nanometerprecision byter ut de delar som behöver bytas i vätgas- och elbilar.
I storstäder är det få som äger en egen bil. Varför göra det när taxi är så billigt? De låga priserna kommer sig av att den största kostnaden för en taxiåkare har försvunnit – förarens lön. Med självkörande bilar blir taxin busbillig.

Ett annat yrke som digitaliserats bort är parkeringsvakterna. Visst var det revolutionerade när parkeringsapparna kom i slutet av 10-talet och man som förare slapp gå till parkeringsautomaten för att dra kortet. 2030 kommunicerar parkeringsytan med bilen och ägarens konto dras automatiskt för den aktuella parkeringstiden.
Självkörande lastbilar längs motorvägar och i stadskärnor blev en realitet redan i mitten av 20-talet. De enda långtradarchaufförer som fanns kvar i slutet av årtiondet var de som rattade timmerbilar. Att ta sig fram längs isiga skogsvägar och ut på myrar krävde fortfarande erfarenhet och kunskap. Men nu under 30-talets första år har även timmerbilarna tagits över av datorer. Efter att artificiell intelligens processat 100 000-tals mil från timmerbilar under 20-talet tar sig lastbilarna nu själva fram till virkeshögarna och lastar stockar som självfallet skördats och körts fram av förarlösa skogsmaskiner.
I en värld där bilarna kör sig själva, dödsolyckor är utrotade och vagnarna i stort sett aldrig går sönder eftersom delar byts innan de går sönder har motorjournalisten ingen roll att spela. Förutom då att skriva om klassiska bilar – de där som hade ratt, den udda pedalen koppling och motorer som både luktade och lät.

Tur att året bara är 2021. Att motorjournalist fortfarande är ett yrke och att jag haft fel en gång, jag tror det var 1999. Låt oss hoppas att jag har fel en andra gång.