Fåfängan och fotografen med rost i kalsongerna

Jepp, här sitter man igen. 10 000 meter upp i luften i ett rör med vingar som kallas flygplan. På väg till vad man skulle kunna kallas mitt andra hem – England.

 I sätet bredvid sitter en viss Patrik Lindgren, fotograf av den högre skolan. Vilket gett honom smeknamnet Fotopatte, eller kort och gott Foto. 

 Historien som följer handlar om oss två och en av våra resor till världens bästa örike där man dricker ale och kör på rätt sida av vägen. Dock inte samtidigt.

 Foto och jag, vi trivs bra i varandras sällskap, fast jag vet att jag går honom på nerverna hyfsat ofta. Men som den väluppfostrade och timida varelse han är så kniper han käft samtidigt som jag ångar på högröd i ansiktet. Lite yin och yang skulle man kunna säga – jo, så är det.

 Följande historia är alldeles sann, handen på hjärtat, och inträffade för tre år sedan. Närmare bestämt i Dagenham. Ni som kan er Ford-historia vet att just sådan har skrivits just där. Och den här dagen var inget undantag då Fords historiska avdelning skulle förverkliga en av mina drömmar. Jag skulle få köra FEV 1H, vinnarbilen från världens tuffaste rally. Samma bil som fick mig att köpa en orange Ford Escort MkI för alla pengar jag hade – vid 15 års ålder om jag inte missminner mig. Bilderna av Hannu Mikkola och Gunnar Palm i den där vita Ford Escorten med mattsvart motorhuv på väg mot seger i The World Cup Rally London to Mexico City gjorde mig knäsvag. Bara en ordningsfråga – borde inte jag ha kollat mer på tjejer i den åldern?

 Hur som helst, nu var det dags. Vilket för mig in på nästa kantboll, för under alla våra resor till England så har Patrik stått bredvid och dokumenterat när jag förverkligat den ena fordonsdrömmen efter den andra, men han har aldrig ens frågat om han får ”dra några varv”. Inte minsta lilla närmande. Det betyder inte att han är ointresserad. Snarare fokuserad. Vilket är bra när man tar bilder, för då blir de ju skarpa…

 Just den här dagen hade vi många bollar i luften samtidigt och det ska nog sägas att vi svettades en aning under arbetstrycket. Kanske just därför var inte alla beslut helt… genomtänkta. I vanliga fall är jag ändå hyfsat strukturerad, men efter tolv koppar kaffe så spelade det ingen roll att jag satt bakom ratten i FEV 1H – jag var tvungen att lätta på trycket. Och det nu.

 Så jag stannar barndomens drömbil vid vägkanten, kastar mig ut i den gräsbeklädda slänten och hittar in bakom en buske. Men var det inte lite konstig känsla i marken där jag satte ner fötterna?

 Ungefär en trycklättning senare kliver jag ut ur min buske och konstaterar direkt ett par saker. För det första så är mina tidigare så snygga, snabba och svarta skor numera orangea och mina tidigare så snygga svarta jeans är numera orangeprickiga. Tydligen är grundvattnet sanslöst järnmättat. Jaha, och det säger du nu.

 Jag älgar över till Foto i rödaste rappet och konstaterar snabbt att ”några bilder kan vi ju för h-lvete inte ta när jag ser ut så här”. I samma andetag hasplar jag ur mig frågan ”har du något att torka med, jag måste ju se presentabel ut”. 

 Foto är en sann hjälte i vanliga fall, men denna gång går till historien. För i hans härliga, underbara och framförallt välutrustade kameraväska så har han… ett par kalsonger. Som han snabbt kastar till mig, för han ser min förtvivlan. Den fåfänga förtvivlan om att inte kunna se okej ut på bild. ”Seså, torka av dyngan nu så vi kan sy ihop den här säcken”.

 Vad ska man säga?

 Vita kalsonger blev härligt rostfärgade och jag hoppas att det var jag som tog hem och tvättade dem. Fast, i och för sig, reaktionen från fru Foto som skulle tvätta dyngan kanske är värd en krönika bara den?!