Hamilton och Johaug – fantastiska för sporten!

Dominansen är ett stort problem, enligt vissa. Med en så segerrik atlet i sporten är all spänning borta. Vem som står överst på pallen är redan bestämt innan det första stavtaget. Inte alltid dock – minns den fantastiska tremilen i Holmenkollen 2020 när Frida Karlsson tog sig ikapp och förbi. Tillbaka till gnällspikarna. De anser kortfattat att Johaugs suveränitet hotar skidsporten, att intresset falnar när någon är för bra. 

Likadant är det för Lewis Hamilton. Tidernas störste F1-förare, i alla kategorier, bespottas snarare än hyllas. Alla ­surgubbar ska observera att jag nyss skrev den främste inom Formel 1. Inte den främste föraren någonsin eftersom ­varken Hamilton eller hans kollegor i dag kör rally, sportvagnar och långlopp på det sätt som Fangio och alla andra F1-förare gjorde så långt som in på 1980-talet.

I alla fall. Lewis Hamilton har tillsammans med det inte helt oviktiga tävlingsredskapet dominerat sporten de senaste åren. Visserligen vann team(o)kompisen Nico Rosberg titeln 2016, men i stort sett på grund av att Hamilton hade materialproblem.
Hamiltons approach utanför depån är klart annorlunda mot hans konkurrenter. Engelsmannen gör musik, designar kläder, syns på konstutställningar. Kort sagt är det väldigt lite motorolja och väldigt mycket kultur. 

I stället för att köra ett vinterrally under säsongspausen så lanserar Hamilton en klädkollektion. I stället för att fira en seger med en blodig stek och litervis med öl så tuggar Hamilton grönt och luktar ­möjligen på ett glas rödvin. När sedan Hamilton engagerade sig djupt i Black Lives Matter-rörelsen så tog han det definitiva steget för att uppröra de många högljudda kritikerna.
Mercedes är för dominanta. Hamilton är för dominant. F1 är så tråkigt. Ungefär så tuggas det bland framför allt äldre män i kommentarsfält på sociala medier. Yngre personer verkar inte alls se samma ­problem, åtminstone inte på samma sätt. De ser en otroligt professionell person göra sitt yttersta, någon att inspireras av. Och om vi hoppar bakåt i tiden så var tongångarna långt ifrån positiva när Michael Schumacher och Ferrari dominerade sporten i början av millenniet på samma sätt som Hamilton och Mercedes gjort hittills. 

Men sådant glöms bort efter ett tag och kvar finns det positiva – de enastående resultaten står i stället ut tillsammans med den odiskutabla talangen och förmågan att utnyttja och utveckla just sin talang. 

Gällande talang så är Lewis Hamilton exceptionell. Som rookie år 2007 slutade han trea i premiärloppet och höll sig sedan på podiet i ytterligare åtta raka tävlingar. Under sin första säsong. Ett enastående rekord, i mina ögon nästan lika stort som hans sju världsmästartitlar. Men framför allt ett bevis på att Lewis Hamilton är en av de största någonsin inom ­motorsporten. Och i stället för att gubbgnälla för att just min favoritförare inte vinner så ­väljer jag att imponeras av och njuta av att jag får uppleva de här åren. Jag kommer att kunna säga till mina – förhoppningsvis – motorintresserade barn och barnbarn att jag var med på Hamiltons tid. Precis som jag avundsjukt vill höra mer från äldre personer som var med på Fangios tid. 

Sedan Sebastian Vettels premiärseger för Toro Rosso 2008 har jag inte missat ett enda F1-lopp. Och om vi bortser från Red Bulls dominans 2010-2013 och Mercedes 2014-2020 så har det hänt massor på banan. Till det bättre. Omkörningarna är fler. I dag kan bilarna ligga tätt efter varandra utan att framdäcken överhettar. Kampen om platserna bakom Hamilton har varit otrolig underhållning de senaste två åren. Sporten är kort och gott roligare än på länge. Dessutom har vi nu en säsong framför oss med ett otroligt startfält. Vi har en mördande konkurrens när det gäller talang bakom ratten. Verstappen, Perez, Leclerc, Norris, Vettel, Russell, Ricciardo och såklart Hamilton. 

Lika gärna som jag vill se Ebba Andersson klå Johaug – lika gärna vill jag att Ricciardo slår Hamilton. Men det betyder inte att jag inte unnar Johaug och Hamilton framgångarna, framför allt när de bägge bara har ett eller kanske två år kvar i sina enastående karriärer. Och jag har fått vara där och bevittna rekorden och prestationerna som det kommer pratas om som historiska.
Och hur går det i år? Max Verstappen vinner efter tufft motstånd från Sergio Perez, Lewis Hamilton och Charles Leclerc.