Högsta fart på modet igen

Nästa naturliga steg var likt Darwins förutsägelse ”survival of the fittest” och biltävlingar anordnades. Männen (för det var just män) som dristade sig till att fara fram längs dåtidens undermåliga vägnät sågs som vägarnas gladiatorer och våghalsar. Hjältar i sin egen rätt, precis som flygpionjärerna.
I Tyskland kämpade Auto Union och Mercedes om vem som hade den snabbaste silverpilen. I Italien framfördes Alfa Romeo 8C och likaledes kompressormatade Maseratis. Bugatti i Frankrike och på de brittiska öarna jagades Jaguar av Rileys och MG:s.
I Sverige kunde vi njuta de snabba, vackra vagnarna längs landsvägar där tävlingar var förlagda. Som Sveriges första sommar-Grand Prix i skånska Vram 1933 med 100 000 svenskar i publiken längs den tre mil långa banan. 

Tävlingen är mest ihågkommen för två saker. Att säkerheten från arrangören Kungliga Automobil Klubben var långt ifrån optimal vilket ledde till ett dödsfall i en olycka där totalt elva bilar var inblandade. Vilket i sin tur ledde till att Svenska Bilsportförbundet tog form som samordnande kraft inom bilsport. Och faktumet att den då okända Astrid Lindgren jobbade i sekretariatet under loppet.
Efter andra världskriget tog farten nya nivåer i hur den fängslade svenskar, européer och kort sagt hela världen. Landsvägsrallyn i Sydamerika och Afrika, födelsen av kungaklassen Formel 1 som blev en världsangelägenhet i att kora den främste föraren och biltillverkaren. På det kom mer nationella mästerskap där bilfabrikerna såg potentialen. 

”Race on Sunday – sell on Monday” var parollen som fick märkena att satsa pengar på bilsporten som också breddades i antalet klasser, underlag och prisnivåer. Fortfarande med publikens starka fascination för hög fart.
I Sverige brann den höga hastighetens höga flamma ända in på sent 1970-tal med Ronnie Peterson, Reine Wisell och Gunnar Nilsson i F1. Efter Ronnie Petersons tragiska död på Monza falnade intresset samtidigt som stora delar av etablissemanget i Stockholm fnyste åt den lantliga motorsporten. Under delar av 1990-talet gick det inte ens att se Formel 1 på tv i Sverige. Fascinationen för fart saktade in.
Hastighet har sedan dess varit av underordnad betydelse i marknadsföringen av vagnar för massorna. De som inte är intresserade av bilar utan vill transportera sig. Topphastighet och 0-100 km/h i sin egen vagn har den genomsnittlige svensken inte haft en aning om. 

Men som med allt annat i historien så sluts cirklar. Jag satt för lite sedan på en servering i den kungliga huvudstaden och kunde överhöra två kvinnor diskutera bilar. Eldrivna såklart.
”Jo, min nya bil är så kul att köra, eller jag menar säker förstås när jag ska köra om. Det går på ett litet kick, otrolig acceleration.”, berättade den ena väninnan för den andra.
”Jag brukar inte berätta det för min man men ibland kör jag hans Tesla bara för att det är en sådan otrolig acceleration, det är riktigt häftigt faktiskt. Förresten, har du sett den nya föreställningen på Stadsteatern…”

Hakan min var åtminstone nere och vände i Tennstopets dillstuvade potatis och jag behövde ytterligare en öl för att helt hämta mig från bordsgrannarnas meningsutbyte. Kvinnor som jag fördomsfullt – och helt korrekt – skulle kunnat svära på att de vill framstå som kulturella och inte hänge sig åt något så simpelt som fart satt nu ändå och fascinerades igen. Eldriften med dess explosiva acceleration kan få de stora massorna att återigen uppskatta fart, och den här gången sitter de själva bakom ratten. Vilken framtid motorsporten kan gå till mötes om de ansvariga spelar korten rätt.