Jag flög högt upp i luften, landade med ett brak

Det kan väl hända att det är ett dramatiskt liv man lever som racerförare, men för mig är det mest sensationella när det plötsligt blir en ledig helg mitt i säsongen.
Det var precis vad som hände efter Monacos Grand Prix. Barbro och jag passade på att sticka hem till Örebro. Gissa om det var skönt att koppla av med morsans köttbullar och allt det där...
Jag hade inte varit hemma sedan i januari. Inte nöter man sönder fosterjorden precis.
Men sedan började allvaret igen. Nästa helg hade jag ett dubbelt program med 1000 km-loppet på Nürburgring, som ingick i sportvagns-VM, på söndagen och en Formel 1 -tävling på Oulton Park i England följande dag.
Regn, regn, regn. Det är otroligt så uselt vädret är på nästan varenda tävling i år. Likadant var det på Nürburgring, där det öste ned under hela träningen. 

Snabbast i såphalka

Nürburgring, med sina hundratals kurvor och många backar, är en svår bana redan när det är torrt. Att tygla mer än 400 hästar när det är plaskvått är inte lättare, tro mig!
Hur det var lyckades jag halka till mig den bästa träningstiden så att min och Tim Schenkens Ferrari fick den bästa startpositionen. Vi i Ferrarilaget satsade på regndäck trots att det slutade regna strax före start medan Alfa och Mirage satte på så kallade intermediumdäck, som är en kompromiss mellan regn- och torrdäck.
De första fyra-fem varven drog vi Ferrariförare ifrån ordentligt, men när det började torka upp tog konkurrenterna in på oss. Särskilt Miragen gick oroväckande fort – det var Derek Bell och Gijs van Lennep som körde – och gick till och med upp i ledningen ett slag när vi tvingades till ett extra stopp för att byta ut regndäcken.

Regazzoni kraschade – och jag vann

Mina stallkamrater Jacky lckx och Clay Regazzoni gick så småningom om Miragen och jag följde efter. Men vi var fortfarande hotade så jag fick order att köra ifatt Regazzoni, som tydligen kände sig jagad. I alla fall så körde han av banan och kraschade bilen!
Det var ju inte riktigt meningen med stalltaktiken, men det var i alla fall fortfarande en Ferrari i ledningen.
Miragen hotade oss både länge och väl, men på slutet råkade den ut för motorhaveri. I stället gick den tredje Ferrarin med Brian Redman och Arturo Merzario som förare upp på andra plats före en Alfa Romeo. Joakim Bonnier blev sexa i sin Lola.
Tim och jag kunde inte glädja oss så länge åt segern. Nu skulle vi direkt till England och nästa tävling. Det blev en dusch och en bit mat på hotellet, sedan åkte vi in till Köln för vidare befordran med privatplan till Manchester. 

Hellre racerbil än flyg

Det blev en resa! Här hade man hoppats att få koppla av med en behaglig flygtur efter hundra mils bilkörning – och så blåser det full storm! Vi hade motvind hela tiden och vindstyrkan var uppe i 27 meter per sekund. Planet stod nästan stilla emellanåt och resan tog dubbelt så lång tid som beräknat.
Vi kom i alla fall fram. Fast nog är det lugnare att köra racerbil...
Några timmars sömn och sedan upp tidigt för att hinna träna lite före loppet. Regn som vanligt!
Jag körde en ny bil, en modifierad upplaga av den vagn jag körde i Monaco. Den har Hewlandväxellåda och ny bakhjulsupphängning med stående stötdämpare i stället för liggande.
Den gick fantastiskt fint och eftersom jag aldrig varit på Oulton Park tidigare blev ingen mer förvånad än jag när det visade sig att jag kört snabbast av alla. Fast de andra hade tränat tidigare i torrt väglag, så jag hamnade ändå i fjärde startledet. Men jag var optimist.
Framför mig stod Reine Wisell i sin Marlboro-BRM. När starten gick accelererade jag förbi honom och låg en noslängd före när vi nådde första kurvan. Då hände det.

Reine bröt fingret när vi krockade

Fråga mig inte hur det gick till – allt gick så fort. På något sätt fick i alla fall Reine in sitt framhjul mellan mina vänsterhjul – kanske blev han trängd – och vi krockade i varandra.
Min vagn flög högt upp i luften, landade med ett brak och snurrade sedan flera varv bland de framrusande bilarna innan den blev stående mitt på banan med en spräckt fälg och punktering. Annars var det inte en skråma på bilen och den slog inte runt, som det stod i en dagstidning.
Först såg det ut som om Reine också hade klarat sig bra – han fortsatte nämligen varvet runt till depån. Men han hade fått sig en otäck smäll och brutit ett pekfinger, som måste gipsas.
Jag tycker verkligen synd om Reine, som säkert blir borta en månad eller så och missar bland annat Belgiens Grand Prix och Le Mans. Hoppas bara han blir bra till i juli då han skall köra en Bonnier-Lola på Watkins Glen i USA. Det gäller CanAm-serien och stora pengar.
När jag har skrivit färdigt den här krönikan skall Barbro och jag in till London för att handla och uträtta en del ärenden. Det gäller att passa på när man för en gångs skull har en ledig stund. Sedan bär det i väg till Belgien för nästa VM-lopp i Formel 1.

Peterson – den obotlige optimisten

Jag har varit optimist före de flesta F1-loppen hittills i år – och bittert besviken efteråt. Men jag tror fortfarande att turen skall vända sig. Så fint som den nya bilen gick på träningen före Oulton Park tycker jag att det bör finnas en hygglig chans i Belgien.
Banan vi kör på är helt oprövad i Formel 1-sammanhang. Den heter Nivelles och är en ganska kort bana som jag tror skall passa min körstil.
Tyvärr har jag inte haft tillfälle att träna något där ännu. Med undantag av Jacky Ickx är i alla fall vi F1-förare glada åt att slippa köra på den farliga banan i Spa-Francorchamps.
Efter Nivelles är det dags för 24-timmarsloppgt på Le Mans, om nu inte Ferrari i sista stund bestämmer sig för att inte ställa upp. Jag kan inte direkt säga att jag ser fram mot Le Mans med någon vidare entusiasm. Det är en tråkig och rätt farlig tävling för oss förare. Men det är en viktig tävling att vinna, även om Ferrari redan har säkrat världsmästerskapet.
Problemet blir att få bilarna att hålla. De så kallade sportvagnar vi kör är ju i princip överbyggda Formel 1-vagnar. En F1-bil är gjord för att hålla i ungefär två timmar. I sportvagnarna är motorerna nedtrimmade så att bitarna skall hålla ihop i sex timmar.
Nu skall bilarna gå och gå och gå i ett helt dygn!
Ferrari och Alfa Romeo är ganska tillförlitliga men Lola och Mirage brukar inte ens hålla för ett vanligt sextimmarslopp. Få se om konstruktörerna kan trolla – de engelska bilarna är i alla fall snabba så det förslår.
Själv tror jag att Matrabilarna blir hyperfarliga. Jag vet att de har testats intensivt och satsar fruktansvärt hårt på att vinna just Le Mans. 

Tänk att få starta i Sveriges Grand Prix!

Sedan blir det Sverige igen – fast inte för att tävla. Jag skall bara uppvisningsköra Marchen på Anderstorp och samtidigt känna på banan en smula. Det är ju meningen att Anderstorp skall få ett VM-lopp nästa år. Gissa om både Reine och jag längtar efter att få visa upp oss i Sveriges Grand Prix!