Jag har blivit lurad

Jag har alltid varit trygg – eller åtminstone levt i villfarelsen – att det är tryggt att köpa bilar på internet. Särskilt om det är veteranbilar det rör sig om.

Och så hoppar vi snabbt in i verkligheten hösten 2022. Som den närvarande förälder jag utger mig för att vara kollar jag Blocket på mobiltelefonen en sista gång denna timme innan jag ska gå in med barnen på biografen Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm.
Va!? En Aston Martin DB6 har precis lagts ut, som dessutom är på tok för billig.
Jag slits mellan att lämna barnen i salongen för att gå och ringa på annonsen eller att sitta kvar och vara en närvarande förälder när vi ska följa en havssköldpaddas liv på bioduken i taket.
Jag gör som svenskar i allmänhet gör – en kompromiss. Jag tar en skärmbild på annonsen för jag misstänker att annonsen snart försvinner och sedan lutar jag mig tillbaka och tittar på sköldpaddor men tänker på att Paul McCartney skrev odödliga låten Hey Jude i sin DB6. Vilka storverk kan inte då jag uträtta i ”min”!

25 minuter senare har livets cirkel slutits i havssköldpaddans liv. Mycket riktigt är annonsen borta från Blocket. Jag har ju min skärmdump och ringer. En äldre man förklarar att bilen är såld till det låga priset han satt ut. Jag beklagar och säger att jag skulle ha betalat mycket mer för bilen eftersom den är värd mer. Gubben verkar ändra sig och säger att jag kan komma och titta på bilen. Jag får namn och adress. En snabb slagning på telefonen avslöjar att det bor en 80-årig man på denna adress som också äger en DB6.
Den äldre mannen ringer upp igen och säger att den andre spekulanten, som ska betala det låga priset i annonsen, hävdar att han har förköpsrätt på bilen. Men, om jag för över en handpenning och sedan betalar det betydligt högre priset så är bilen min. Ni fattar själva, jag ser mig nu mer eller mindre som Aston Martin-ägare. Känslocentrat jobbar för högtryck, det eventuellt logiska tänkandet går på semester.
Jag får ett nummer att swisha handpenning till. 80-åringen ringer tillbaka och bekräftar att pengarna inkommit. Jag börjar nu fantisera om var den första långa resan med DB6:an ska gå, Skagen i vårskrud eller kanske rentav Normandie redan nu, i höstrusk?

Nästa samtal från mannen väcker mig dock från drömmarnas land. Han vill att jag ska föra över hela köpesumman nu, innan jag ens sett bilen.
Plötsligt känns både Skagen och Normandie avlägset. Jag dammsuger istället nätet på information om adressen där bilen ska finnas. Hittar ett nummer. Ringer upp. Jo, namnet stämmer, liksom ålder och att han äger en DB6, eller ägde fram till för en vecka sedan. Då såldes bilen på auktion men köparen har inte hunnit göra ägarbytet ännu.
Nästa gång ”säljaren” ringer upp så ber jag om att få tillbaka handpenningen eftersom han inte äger bilen han påstår sig sälja. Jag möts av ett klick i luren.

Så, vad kan vi lära oss av detta? Vilka regler ska ändras så att sådant här inte kan ske igen? Mitt enkla svar är att jag får skylla mig själv. Jag förfördes av tanken på att köpa min drömbil till ett bra pris. Är något för bra för att vara sant så är det också det, oftast.