Foto: Teknikens Värld

Kärlek för fem tusen

Häromdagen blev jag erbjuden att köpa en bil. Inte vilken bil som helst, utan en MG TC, tillverkad 1947, just en sådan bil som enligt Red Top består av ekerhjul nertill och rutig keps upptill.

Gunnar Friberg?

Friberg var en legendarisk bilreporter och levnadskonstnär som 1960 började arbeta här på Teknikens Värld. I motorkretsar var han under sent 1950-tal och hela 1960-talet lika känd som speaker på allehanda motortävlingar som han var som motorjournalist.
Han började skriva krönikor redan 1967 och det fortsatte han med ända till sin död. Var 14:e dag i 19 år.

 

Det var krönikorna, eller om de kanske ska kallas kåserier, som gjorde honom känd och älskad av alla Teknikens Världs läsare och det var sidan ”Gunnar Friberg” som nästan alla läste först när de fått tidningen i brevlådan.
Han bodde under sin tid på tidningen både inne i Stockholm på Gävlegatan, senare på Tranholmen med sin mor som kallades Krut-Lisa och hunden Biggles. När Krut-Lisa dog 1979 flyttade han till Brasilien och fortsatte skriva krönikor fram till sin död 1986.

 

Nu plockar vi fram hans gamla krönikor från arkivet och återupptäcker hans fascinerande livsskildringar. Denna krönika publicerades i nummer 23/1967. Mer om Gunnar Friberg läser du här.

Den stod, som sig bör, uppallad i en lada, och uppgifterna om ladans läge samt bilens skick var svävande.
Med brännande skattsökarblod letade vi oss i väg en dag, en god vän och jag. Hösten började bli frostig, och träden brann utmed slingriga Roslagsvägar. Egentligen var det inte väder att köpa en öppen sportvagn, men dels finns det ju varma kläder, och dels skulle jag ju bara titta...

Vi knackade oss fram i stugorna, tampades med argsinta hundar och försökte tyda Roslagsbornas särpräglade dialekt, und hast du mir gesehen – bytet började rings in! Till slut var vi där – en uppfartsväg bestående av två vattenfyllda hjulspår och en gråröd svankryggig lada.
Nu kände vi verkligen det som böckerna kallar spänning.
Logportarna var en barnlek, och efter några sekunder var vi inne i halvdunklet. En rostig harv, andra redskap som vi inte kände igen, sur halm, men trots fukten ett mystiskt bossglitter i det skivade ljuset från väggspringorna. Detta var Den Rätta Ladan som vi alla någon gång lekt i – varför inte Skattkammarön? Och naturligtvis hittade vi den, skatten, MG TC 1947. Den var givetvis inte uppallad, utan ekerfälgarna hade sjunkit ner i en grå massa som en gång varit högklassiga däck från Dunlop. Men vindrutan var fälld, Brooklandsrutorna på plats och remmen som höll det extra reservhjulet nästan utmanande.
Där inne i dunklet fick tanken plötsligt en oanad frihet...
...och plötsligt ledde jag loppet! Bakom mig tampades en HRG 1500 och en BMW Veritas. Huven på min TC darrade när jag skar sista högerkurvan före mål. Det enda jag hörde var fartvindens tjut, chansen att hålla kontakt med motorn var den mekaniska, ryckiga varvräknaren av Smiths fabrikat. Långt där borta väntade den svart-vit-rutiga flaggan, och jag chansade med att låta trean ligga i – där hörde jag rasslet från ventilerna genom den vrålande fartvinden...

...– Tja, den ser ju rätt risig ut, sade min gode vän. Och då var jag tillbaka i ladan igen, en spekulant på en tjugo år gammal bil, en relik, bortglömd i ett ruckel i Roslagen.
Under vägen hem satt vi tysta i den Volkswagen som för tillfället tjänade som transportmedel. Själv satt jag och bollade med priser – nya däck, plåtjobb, omlacke-ring, nytt batteri, fixning av klädseln, ny sufflett, plus givetvis en massa annat. MG TC var verkligen en snygg bil, en folksportvagn som blivit klassiker.
Senare samma dag träffade jag Folk Som Kan Bilar.
– Motorn måste vara slut, sade en. Den kanske har stått med samma olja i tio år, det har blivit syror, axlar och lager är förstörda! Du måste byta allt, slipa vevaxel och spruta på stellit – fyfan!
– Tja, aset måste besiktigas, sade en annan. Den har ju visserligen varit typad en gång, men såna där gamla grejor är dom hårda på. Den måste byggas upp från grunden, chassit måste blästras, ja, jag vet inte allt!

Jag fortsatte att bolla med priser. 5 000 kronor hade man begärt för detta vrak, som säkert skulle kosta mig minst lika mycket till innan jag ens kunde ha en tanke på att våga mig till AB Svensk Bilprovning! Och plötsligt mindes jag detta med garageringsproblemen – jag bor ju nästan mitt i Stockholm, och var gör man där av en öppen MG TC en luddig vinternatt när yrsnön tar snösvängen på sängen?

Halv fem lyfte jag luren och ringde min tipsare. Korrekt men avmätt förklarade jag för honom att det var svagt att försöka lura på mig en sådan typisk snedbiff, ett vrak i upplösningstillstånd, en hopplös, irreparabel drög! Som dessutom hade kostat mig en hel dag på kletiga skogsstigar i Roslagen och kanske gjort mig till åtlöje i mer än en präktig gammal stuga!
Vi betygade varandra vår vördnad och lade på lurarna för att kanske aldrig mer höras.
När jag gick hem den kvällen var jag ovanligt exalterad. Förnuftet hade segrat! Visst kan man få tillfälliga anfall av missriktat musealt ansvar, men man kan också samla sig! Det är kul med gamla bilar, men var sak har sin plats här livet!
Jag åt en god middag som bland annat bestod av en hygglig åttahektoskrabba från Fina Fisken, och gick till sängs.
Men det var svårt att somna! Hade jag haft fem tusen hade jag köpt bilen.