Foto: Expressen Lifestyle

När jag släppte gasen hände absolut ingenting!

Ronnie Petersons krönika. Teknikens Värld nummer 8/1972.

Racerförare och reporter

Ronnie Peterson, Sveriges främsta racerförare genom tiderna, var krönikör i Teknikens Värld åren 1972 till 1977. Hans spalt gav läsaren en unik inblick i hur livet som förare var samt avslöjade vad som hände bakom kulisserna inom motorsporten.
Vi firar att det är 50 år sedan han debuterade som journalist genom att publicera hans krönikor här på webben.
Debuten i Formel 1 hade skett 1970 i en privatanmäld March. Året därpå fick Ronnie en sits hos fabriksstallet och slutade sensationellt tvåa i sammandraget efter Jackie Stewart. Formel 1-säsongen 1972 såg med andra ord lovande ut. I krönikorna här kan du läsa hur året utvecklade sig, inte bara just i Formel 1.

Det har varit hårt. Tre tävlingar på två veckor, en i Nordamerika, en i Sydamerika och en i Europa. Bara flygtiderna gör ju att man nästan hinner bli gråhårig under tiden.
Det började i USA där vi skulle köra 12-timmars för sportvagnar på Sebring. Det visade sig att banan var guppig och ojämn och hur det gick vet ni väl vid det här laget. Vi kom på andra plats Tim och jag, efter Jacky lckx och Mario Andretti som ju också körde Ferrari. Men vägen dit var lång, och en bit av den fick jag till och med gå till fots.
Det var ett bensinstopp som stoppade mig efter en fyra timmars körning. Jag kände hur soppan tog slut mitt framför depån och då slog jag om till reservtanken som normalt sett ska räcka i ett varv.
Den här gången räckte den inte alls. Tji soppa. Bilen var tom på bensin helt enkelt. Så det var bara att gå tillbaka till depån och hämta mera bensin.

... så halkade vi ner till nionde plats

När soppastoppet inträffade låg vi på tredje plats, men nu halkade vi tillbaka till nionde för att sedan jobba oss upp till en slutlig andraplats igen. En hel del placeringar fick vi så att säga gratis, eftersom andra bilar bröt. Två varv efter Andretti och Ickx kom vi.
Sen var det bara att ge sig i väg. Full sula både på och utanför tävlingsbanan och rätt var det var satt man i Sao Paolo, Brasilien, för att köra F1 utanför VM.
Banan som vi skulle köra är ungefär hälften så lång som Nürburgring i Tyskland och ganska svår. Men jag kan den rätt bra och det gick hyfsat på träningen. Starten blev dramatisk:
När vi går in i första kurvan ligger jag omedelbart efter Emerson Fittipaldi. Han kör på hemmabana, han vill vinna och han satsar hårt redan från början. Mitt i kurvan börjar hans svarta John Player Special (Lotus) sladda våldsamt. Jag måste slå av för att inte köra på honom. När jag släpper gaspedalen händer ingenting. Motorn bara fortsätter att gå på fullvarv. Trottelsliden har hakat upp sig.
”Det var just vad man kunde vänta sig”, hinner jag tänka. ”Så mycket skräp som flugit omkring i luften.” Det är inget annat att göra än trycka in den lilla kortslutningsknappen som sitter på ratten. På det sättet klarade jag kurvan genom att ”telegrafera” mig igenom. Slå av och på motorn med jämna mellanrum. 

Det var nära, men...

Emerson klarade sin sladd och jag honom. Sedan gav sig felet i förgasaren och bilen började fungera normalt igen. Men Emerson tycktes vara besatt av tanken att vinna inför hemmapubliken och han åkte ifrån oss rejält. Själv körde jag med min gamla bil, den nya håller mekarna på att jobba med för att få den i topptrim till Spaniens Grand Prix den första maj.
Det gick inte så fort som jag hade velat. Jag hade vibrationer i framvagnen och fick punktering på sista varvet. Då låg jag bakom Carlos Reutemann som hade gått upp i ledningen sedan stackars Emerson fått bryta. Han spann runt mitt på raksträckan framför publiken sedan bakhjulsupphängningen gått sönder. Så det blev Carlos Reutemann som vann loppet.

Och så tillbaka till England

Efter att ha hunnit med att bara i stort sett notera att jag kommit tvåa kastade jag mig på ett nytt flygplan för att hinna tillbaka till England för att köra Formel 2 på Thruxton. Det var ett race som jag såg fram mot med tillförsikt, eftersom vi hade testat bilen på just den banan innan jag åkte till Staterna och då hade jag ju klippt en sekund av mitt personliga varvrekord som jag skrev om i förra krönikan.
Mycket riktigt – det stämde hela vägen. Jag var snabbast på träningen och jag var också snabbast under tävlingen. Slog Francois Cevert med hela 21,3 sekunder i andra heatet och det är ganska mycket.

Det var däcken som gjorde susen

Däckskillarna hade fått fram exakt den riktiga däckskombinationen den här gången. Däcken börjar betyda mer och mer i den här sporten.
Inför det här loppet hade vi inte mindre än sex olika gummiblandningar att välja på och de skulle sedan väljas ut så att varje hjul fick en gummiblandning och en hårdhetsgrad på däcket som svarade mot dess belastning ute på banan. Därför är träningspassen viktiga, det tar enormt mycket tid att testa sig fram till vilken blandning som är bäst.
Nu körde vi med olika gummityper fram och bak, på höger fram hade vi ett extra hårt däck eftersom det hjulet fick ta emot den värsta påfrestningen på just den här banan. Ni hör att den här sporten börjar bli mer och mer vetenskaplig. När jag får mera plats på mej och inte har så många tävlingar att berätta om ska jag försöka förklara det hår med gummiblandningar och olika däckstyper lite närmare.

Det är skönt med egen trädgård

Mitt i allt flängandet till och från olika tävlingsbanor hann jag faktiskt med att få en av påskdagarna ledig. Det var riktigt skönt att gå omkring hemma i mitt nya hus och pyssla i trädgärden. Fick klippa gräset för första gången sen jag flyttade in och det kändes riktigt hemtrevligt att göra det.
Närmast på programmet står sportvagns-VM på Brands Hatch den 16 april. Och sen är det dags för nya övningar med Ferrarin igen redan den 25:e då vi ska köra på Monza. Och där vill det ju till att Ferrari vinner, det skulle se illa ut annars. Italienarna nästan kräver att Ferrari ska vinna där nere. Det kan nog bli ett spännande lopp. Ni minns väl hur hårt det var när jag körde F1 sist på Monza i höstas.