Nej, nu börjar det bli dags för några VM-poäng

Monte Carlo (Teknikens Värld). Det är inte så roligt att heta Peterson alla gånger. Och sällan har det känts så visset som på senaste tiden.
Sen vi hördes av senast har jag åkt av i god fart med Ferrarin i sportvagns-VM på Spa och hankat mig i mål som elfte man i Monaco.
Och jag som hade sett fram mot Monaco – det var ju där oturen äntligen skulle släppa, hade jag tänkt mig! Men den är verkligen efterhängsen.
Efter Spaniens Grand Prix där jag ju också bröt – åkte vi till Belgien för nästa omgång i sportvagns-VM. Loppet gick på Spa-Francorchamps, som ju anses för farlig för Formel 1 men där sportvagnarna fortfarande får köra.

Spa – den banan är för snabb...

Spa är otäckt snabb – lite för snabb i min smak. Jacky Ickx är en mästare på den här banan och det var väl tänkt att han skulle vinna inför hemmapubliken. Han körde den här gången tillsammans med Clay Regazzoni eftersom Mario Andretti inte var med.
Jag körde som vanligt tillsammans med Tim Schenken medan Brian Redman delade Ferraris tredje bil med italienaren Arturo Merzario.
lckx gick miste om sin seger när ett däck punkterade och han förlorade sa mycket tid att Redman och Merzario hann i fatt och förbi.
Snopet för Jackie. Men ännu snopnare blev en viss Peterson från Örebro, som plötsligt satt bredvid banan utan chans att fortsätta! Det hände på 56:e varvet när vi inte hade så långt kvar att köra. Tim och jag låg på tredje plats.

Sportvagns-VM börjar bli en tråkig affär

Så kan det gå. För övrigt är Ferraris överlägsenhet i sportvagnstävlingarna så stor nu att hela mästerskapet börjar bli ointressant. Få se om Lola, Alfa, Wyer eller Matra kan ställa till med något spännande i de tävlingar som återstår.
Från en av världens snabbaste racerbanor till en av de långsammaste – Monte Carlo. Det är en bana som passar mig utmärkt och i fjol blev jag ju tvåa.
Men den här gängen var allt som förgjort! Min nya March är fortfarande inte riktigt färdig som tävlingsbil – det är bara att konstatera att det tar ett tag innan en helt ny bil kan börja konkurrera på allvar. Vi hade fortfarande krångel med differentialen och vägegenskaperna är inte bra än – bilen är alldeles för understyrd. Den vill gärna gå rakt fram i svängarna och på en bana som Monte Carlo straffar sig sånt väldigt hårt. 

Där satt Reine och jag och tittade på

Reine hade också en massa problem med sin BRM. Där satt vi under det mesta av träningen och tittade på när mekarna slavade med våra bilar.
Och när vi äntligen hade fått dem i sådant skick att de kunde förväntas gå någorlunda snabbt sa började det regna... Ingen chans att få en bra tid, med andra ord. Nu hamnade vi i åttonde startledet, bredvid varandra.
Och så regn igen. Regn på Monza, regn i Spanien och regn i Monaco. Jag anses visserligen rätt fin på att ta mig runt böjarna när det är blött och halt, men jag kan försäkra att ingen förare går och önskar sig regn. Det är alldeles för farligt.
I mål kom jag i alla fall. Det är alltid något. Men elfte plats var ju inte precis vad jag hade hoppats på. Nu var det bara att sitta där och svälja kallsuparna och försöka hålla bilen på banan så gott det gick.
För Reine gick det ännu sämre! En hjulupphängning gav upp på hans BRM redan efter 15 varv.
Det var verkligen tråkigt för oss att inte kunna göra bättre ifrån oss när så många svenskar hade rest ned för att se oss köra. Ni där hemma har ju liksom blivit bortskämda med bra svenskresultat här nere.

Torsten gjorde en jättefin körning

Nåja – ett hyfsat resultat blev det i alla fall. Torsten Palm gjorde ett jättefint lopp i Formel 3 och blev nionde man – inte dåligt i den konkurrensen. Jag kommer ihåg när Torsten började sticka upp hemma i Sverige för ett par år sedan medan jag fortfarande tävlade i F3. Det var inte så lätt att hålla honom bakom sig alla gånger.
Att Jean-Pierre Beltoise vann var förstås en jättesensation. Ingen hade väl på allvar räknat med vare sig honom eller BRM. Men han körde verkligen snyggt – när någon kör ifrån lckx i regnväder går det undan, det kan jag försäkra!
Att våra moderna formelvagnar inte precis är lämpade för regnväder framgår av tiderna. Beltoise låg nu ca 20 sekunder över de tider som presteras på torr bana och medelfarten lär ha varit den lägsta sedan början av 50-talet!
Men det gäller att behärska alla underlag. Beltoise var bäst den här gången. En sådan här seger tänder faktiskt en hoppets stråle även hos oss andra som har det motigt. Allt kan hända i den här sporten, det är tydligt. En annan gång är det kanske min tur...
Men innan dess måste vi jobba hårt med bilen om det skall bli några resultat. Än är den inte bra nog för att vinna ett Grand Prix. 

Nästa Grand Prix på okänd bana

Nu sticker jag till Belgien igen – där går nästa VM-lopp i början av juni. Det är en bana som aldrig har prövats i VM-sammanhang tidigare, så det är bäst att prova den grundligt i förväg. Varvrekordet har satts med en Formel Ford och är 148 km/h – det tyder på att det kommer att gå fort när våra F1-vagnar släpps loss.
VM ser förresten ut att bli en öppen historia. Jackie Stewart har haft krångel i de tre senaste tävlingarna och just nu verkar Emerson Fittipaldi vara favorit. Men Jacky Ickx mal på och plockar poäng i tävling efter tävling, så vi får väl se.
Än så länge är det i alla fall ingen som har tagit så många poäng att vi som har haft oturen behöver känna oss helt borta. Men det skall erkännas att det börjar bli hög tid...
Vi hörs i nästa nummer!