Opel – inte längre Sveriges farligaste bilmärke

Jo, alltså när jag kom till världen fram till åtminstone några år in på den första generationen av den rostglada Opel Astra så var just Opel förknippat med opålitliga för att inte säga rent trafikfarliga förare. En Opel som siktades vid ett övergångsställe fick gärna fri lejd oavsett hur långt avståndet var. Sannolikheten för invaliditet vid övergångsstället var ungefär lika hög som för en mc-förare som skulle köra om en vagn från Rüsselsheim. Det var inte helt ovanligt att föraren ansåg blinkers som en strömförbrukningshöjande åtgärd som det inte skulle slösas med inför en avtagsväg där gubben skulle svänga vänster utan någon som helst tanke på att körriktningsvisare är ett sätt att meddela omvärlden om ens egna intentioner. 

Opel var synonymt med gammal man iförd hatt eller keps. Alltså eliten – de värsta av de värsta – bland bilförarna. Opålitligheten liksom det icke-repetitiva trafikbeteendet var ett signum. Möjligen var det så att kepsen/hatten var standardutrustning i en Kadett eller så var det en särskild magnetism som förde de hattbärande och särskilt trafikfarliga till just blixtmärket? Något att forska vidare om i en doktorsavhandling i bilpsykologi.
I samma takt som Adams efternamn sjunkit i försäljningsstatistiken har också den trafiklivsfarliga stämpeln tunnats ut. Samtidigt har hattförsäljningen nått nya lägstanivåer, ni ser att sambandet är etablerat – doktorshatten är så gott som på huvudsvålen. Förutom faktumet att vem vill egentligen få en hatt (om än av doktorsklass) för att bevisa att män i hatt kör sämre än andra!?

Tillbaka till samtiden, nutiden. Milen avverkas i en rasande takt. Jag kör tjänstebil, veteranbil. Rör mig i huvudsak i norra Svealand och till den kungliga huvudstaden då och då, liksom avstickare till bästkusten. Använder även apostlahästarna en hel del i stadsmiljöer både på landsbygd och i stadsbygd, till viss del beroende på att BMI-nivån inte riktigt är lika tillfredsställande låg som när Astra introducerades. I dessa allomfattande empiriska studier av 2020-talets trafikbild och dess förare har en ny konklusion dragits. Ett faktum är etablerat.

Opel har fått en efterträdare.
Kia är Sveriges utan tvekan farligaste bilmärke. Inte för de som färdas i själva bilen. Utan för alla oss som tvingas befinna oss i dess omedelbara närhet. Jag har faktiskt fört bok på övergångsställen jag själv korsat i huvudsak i Falun. Den ojämförligt mest ouppmärksamme och därmed livsfarlige föraren sitter nästan alltid i en Kia. Alltså bilar vars förare inte har framförhållning nog att se in i nästa övergångsställe i en rondell eller ens lyckas ta in i sina undflyende antal hjärnceller att om det är tvåfiligt in i en cirkulationsplats eller övergångsställe och bilarna i filen bredvid står still så KANSKE det är en god idé att sakta in inför nämnda gångpassage. Men inte då. Ingenting som angår många Kia-ägare.

Jaha. Varför blev det såhär då. Kopplingarna till Opel som föregångsmärke är högst diffusa. Åtminstone de senaste fem-sju åren så har Kia gjort bra bilar. Alltså i innebörden att de håller en hög långsiktig kvalitet i konstruktioner och materialval. Det sydkoreanska märket har sedan många år legat högst på försäljningstoppen över nysålda bilar till privatpersoner. Alltså köps Kia ofta av personer som är lika ointresserade av bilkörning som av trafikmiljön runt omkring dem. Kia ansamlar en högre andel bilförare som är sämre på att köra bil helt enkelt.

Tyvärr är alltså märkets förare lika bra på att hålla sig inom en fil som en överfriskad Tommy Körberg på Västerbron. Dagens Kia-förare har i vissa fall förstått att användningen av blinkers inte kommer att dränera bilens batteri men att hålla sig inom den egna filen, planera sin körning och hålla en jämn hastighet har aldrig föresvävat dessa grånade ladies and gentlemen.
Så, se upp när en Kia nalkas. Ditt liv kan stå på spel men troligtvis inte förarens eftersom sydkoreanerna faktiskt gör bra bilar. Något Opel sällan lyckades med då, men kanske är på väg att göra nu, och med bättre förare bakom ratten.