”Så ska Saab återupplivas”

Orsaken till dessa känsloyttringar är inte att jag minns Saabs alla modeller i ett alltför himmelsrosa skimmer. Tvärtom, efter att ha tillbringat åtskilliga tusentals barndomsmil i olika 95:or och 96:or. När det sedan var dags att köra de första egna milen från 13-års ålder fram till körkort var det oftast i någon form av Saab 96.

När jag i vuxen ålder har haft nöjet att köra en lång rad modeller från olika årtionden så har jag min slutsats klar. Håll i dig nu – detta blir som att svära i Saabkyrkan, rita muhammedrondellhundar eller publicera kinesiska flaggan iförd coronavirus.

Drivlinorna har aldrig varit Saabs grej. Så, nu sa jag det. De började med två- och trecylindriga DKW-kopior till motorer. Vilket följdes upp av Ford V4:or.

Jag vet, den egna raka fyran som till slut fick TURBO. Där har vi Saabs claim till något slags anständighet gällande självständig stolthet på motorsidan. Både BMW och Porsche var dock flera år före med sina produktionsbilar med tvångsmatning.

Växellådorna har inte heller gått till historien som nydanande, förutom frihjul, och saknar den exakta känsla som flertalet av dåtidens konkurrenter kunde stoltsera med.

Att hålla fast vid strålkastartorkare som en viktig milstolpe känns patetiskt.

Nej. Orsaken till att jag saknar Saab är inte dåtiden utan samtiden och framtiden. Få bilmärken har eller har haft den typ av egen, smart, vacker och praktisk design som Saab kan stoltsera med.

I en tid då i stort sett snart allting är standardiserat under motorhuven skulle Saab passa perfekt in. Jag ser gärna på varumärket som ett Tesla före sin tid. Trollhättan fick hålla till godo med vad för slags undermåliga standarddelar General Motors hade på hyllan och sedan göra det bästa för att klä bruden till den slags supermodell som Saab ändå betraktades som då och då.

I dagens och morgondagens bilvärld skulle Saab passa perfekt in. De är ju vana vid att inte utveckla egna motorer. I dag och i morgon kommer få biltillverkare att göra det. Liksom batteriet köps den hypereffektiva men också slående karaktärslösa elmotorn från samma tillverkare.

Framgångsrika biltillverkare i dag och i morgon måste dock klä den för marknaden gemensamma tekniken i ett skal som väcker ha-begär. Detta är något som Saab utvecklade till en konstart. Inte minst tack vare Saabs designers och ingenjörers förmåga att få bilarna att kännas lätta, trots att de inte var det när vågen togs fram. Med stora, tunga batterier gäller det att förpacka och designa bilen på ett sätt som Saab och Alfa Romeo alltid lyckats med - att utstråla låg vikt och hög fart.

Hur skulle då denna anrika biltillverkare väckas ur sin Törnrosasömn? För mig är strategin enkel. Först låter man tillverka ett antal, säg 300, Saab 93:or med eldrift. Alltså ta gamla bilar som rustas upp och förses med batteri och elmotor – för att få uppmärksamhet och väcka de gamla fansen till liv. Precis som Jaguar gjort med E-Type. Kort därefter presenteras en retroelbil. Alltså en helt modern konceptbil likt Honda E eller Suzuki Wapu. En modell som knyter an till äldre design men bygger på en modern plattform och är eldriven. Detta får yngre bilnördar att vakna till och sprida det nyväckta varumärket på sociala medier. Därefter lanseras en liten, öppen sportbil på samma plattform som konceptbilen för att återigen positionera Saab som sportigt. Sedan kommer suv-modellerna i två olika storlekar som volymmodeller. Kommer detta att lyckas frågar du? Självklart, säger jag. Inom en alltför kort framtid kommer Tesla att tappa sin fräschör som det unga annorlunda bilmärket när alla traditionella tillverkare också erbjuder elbilar i alla storlekar.

Underifrån kommer då Saab som det självklara valet för den som vill ha det alla försöker uppnå – en design som andas lätthet och snabbhet.