Sjung om studentbilens lyckliga vår

Min studentbil hade jag sett ut redan ett drygt år innan möss­påtagningen. Min fars kompis – och därtill mycket duktige rallychaufför – Karl Bertil Ling hade den i mitt tycke perfekta student­kärran. Kraft och design parat med ett praktiskt baksäte där jag kunde sitta uppflugen på baksätet och ta emot Köpings glest befolkade gators avmätta applåder. Men ingenting kunde påverka vare sig mig eller alla mina årskullskamrater. Vi mådde såklart som de prinsar och prinsessor vi nu var, om än för blott en dag.
Sedan den dagen har jag oreserverat klappat händerna och hurrat när jag sett studentkärror och studentflak, oavsett de medverkandes berusningsgrad, ljudvolym och mer eller mindre störande av den allmänna ordningen.

Jo, jag vet att de någon timme per dag korkar igen trafiken i diverse städer under en vecka eller två. Men att beklaga sig över ungdomens firande har för mig alltid varit en tydlig värdemätare av oginhet och ett varningstecken för personers mörka och snåla inre. Kan vi inte unna dagens studenter sitt välbehövliga firande inför deras fortsatta studier eller förvärvsarbete där de ska slita ihop till våra pensioner så är vi inte annat än själviska och egoistiska skitstövlar.

I alla fall. Låt oss gå till ämnet. Bilar. Här uppe i Sveriges hjärta – Dalarna – fortgår studentfirande fortfarande i mer eller mindre samma stil som i Köping på 1990-talet. Amerikanska 1950-, 1960- och 1970-talsbilar uppblandat med moderna cabrioleter bildar en strid ström av lyckomobiler som manifesterar steget in i vuxenvärlden.
Men. Tiderna förändras, som den ­nyligen firade 80-åringen Robert Zimmerman skaldade. Jag har även här uppe sett en och annan takbeklädd elbil där bägare svingas och studentsånger skrålas. Även i rotationsmotorbältet spränger sig elmotor­entusiater in. Dock på bekostnad av den kanske viktigaste funktionen i en elbil, eller vilken sommarbil som helst för den delen.

Förutom den redan veteranklassade Tesla Roadster och den halvnakna Fiat 500 la prima saknas den ack så studentfirande kompatibla funktionen – fällbart tak – i dagens utbud. Det är för mig en gåta varför ingen tar en tydlig position på den eldrivna cabrioletmarknaden. När jag själv söker och ponerar nästa entusiastbilsköp så måste det inkludera fyra sittplatser där åtminstone de två förliga fungerar för fullvuxna människor. Vidare måste ­kärran vara helt eller delvis elektrifierad. Och taket ska såklart gå att fälla.

BMW i8 är ju en underbar 2+2 GT-vagn. I Spyderutförande är laddhybriden dock tvåsitsig. En av mina absoluta favoritfamilje­cabrioleter är Mini Cooper S cabriolet. Tyvärr. Ingen eldriven ­variant här. Eller mer traditionella BMW 3-seriecabrioleter till exempel. Inte ens en laddhybrid finns att skåda.
Med tanke på dagens studenters miljö­fokus och deras yngre generationskamrater ser jag även själv fram emot nya cabrioletmodeller antingen drivna av el via batteri eller vätgas och för den delen effektiva dieselcabbar som kan köras på HVO100 och alla andra framtida, förnyelsebara dieselbränslen.
Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.