Sol-och-vårad av Citroën

Jag har alltid gillat Citroën. Gillat den kreativa galenskapen parat med en dos sunt förnuft. När förra chefen Linda Jackson ville förnya varumärket tänkte hon inte i termer av ”dynamiska köregenskaper”. I stället lanserades det inte särskilt uteslutande varumärkeskonceptet ”feel good”. Jag intervjuade henne när hon var ny på chefsposten och frågade henne vad Citroën menade med ”feel good”. Linda Jackson svarade att det gällde hela bilägandet, bilarna skulle vara prisvärda, sköna och komfortabla att köra, billiga att underhålla på verkstäderna. Som ägare skulle man må bra – ”feel good”.

Mumma för öronen. 

Men nu förstår jag att jag har blivit sol-och-vårad av fru Jackson.

Så här gick det till. Jag har ett litet semesterboende i Frankrike och tänkte att det vore nog lämpligt att ha en fransk bil i Frankrike. En Citroën C5 från 2005 införskaffades, den faceliftade versionen av första generationen C5. En fantastisk bil med gashydraulisk fjädring. Snacka om ”feel good”, man svävar som på moln över landets talrika fartgupp. 

Men en vacker dag var det slutsvävat. Underredet tog i när vi var fyra personer i bilen. Bakvagnen hängde ner, det som absolut inte ska hända en gasfjädrad Citroën. Jag tog den till Chopard, den stora Citroën-verkstaden i Antibes. De lovade att analysera felet omgående och jag åkte hem, nöjd med det professionella bemötandet. Själv gissade jag på byte av gasklocka, en ganska billig åtgärd.

Dagen efter kom jag tillbaka till verkstadens kundmottagare. När han såg mig i dörren kallade han direkt på förstärkning i form av en mekaniker och en kvinna från kontoret. Inget bra tecken, det kändes som bilverkstadens motsvarighet till läkarens tumörbesked.

Men först kom de positiva nyheterna.

Det behövde bytas två gasklockor à 120 euro. Och så behövde man byta den bakre fjädringscylindern. En del som kostar 182 euro. Själva arbetet var inte dyrt, 140 euro totalt. Dels för att franska verkstäder är betydligt billigare än svenska motsvarigheter. Chopard debiterar 95 euro per timme, och då är det här en flaggskeppsverkstad i en stor fransk stad. Dels för att gasklockorna sitter extremt lätt till.

Men så var det en sak till.

”Monsieur, vi har ett problem. Vi har ingen cylinder.”

”Jag kan vänta, hur lång tid tar det att beställa den?” 

”De tillverkas inte längre. Det är en gammal bil.”

”Gammal? Den är från 2005!”

”Désolé, monsieur, jag beklagar. Citroën håller delar i upp till tio år efter tillverkningsår.”

Min relation till Citroën var nära att brista där och då. Men kundmottagaren gav mig ett halmstrå.

”Vi ska leta efter en begagnad del, och vi mailar er om några dagar.”

Halleluja! Jag – eller rättare sagt bilen – hade varit med om en nära döden-upplevelse. Efter ett totalt mörker såg jag det berömda ljuset i tunneln.

Jag körde hem och tog fartguppen med stor försiktighet och väl hemma tog jag en pastis. För att dämpa min franska ilska. Pastis kan de i alla fall göra, fransoserna.

Efter en vecka kom beskedet via mail.

”Tyvärr kan vi inte hitta den bakre cylindern.”

Ingen annan lösning erbjöds. Reservdelen fanns tydligen inte att uppbringa någonstans i världen, ny eller begagnad.

Jag frågade om det inte skulle gå att bara byta gasklockorna, men beskedet från mekanikern var att det inte var att rekommendera eftersom ett högre tryck skulle förvärra läckaget i cylindern.

All right. Citroën menar alltså att kunderna ska skrota för övrigt fullt friska bilar bara för att de inte behagar tillverka vitala reservdelar i mer än tio år. 

Madame Jackson! Det här är inte  ”feel good”! Det är ”feel bad”. Ni behöver ändra företagets tagline. 

För övrigt vill jag inte längre umgås med era produkter. Jag ger er ”le panier” – korgen, so to speak. Det har varit trevligt under många år, men tio års reservdelshållning?! 

Det känns som om jag har blivit sol-och-vårad av en feel good-illusionist.

PS. Om du undrar – bilen skrotas förstås inte. Nästan alla delar går att uppbringa, även om tillverkaren inte hjälper till. Man måste bara anstränga sig mer än en auktoriserad verkstad orkar göra.