Sponsorer är för de bortskämda

Mest på skämt. En kvarts allvar, åtminstone. Så uttryckte sig den högt uppsatte funktionären i en av Svenska Bilsportförbundets grenar. Jag skrattade så jag tjöt åt den snabba repliken.
Provokativt? Javisst. Sanningshalt, 100 procent.
Precis som många i detta rika, välutvecklade land verkar tro sig både vara virusprofessorer och samtidigt bevisligen mer bortskämda än en engelsk prins och därmed kunna säga nej till vissa typer av det vaccin som ska rädda världen från pandemin. På samma världsfrånvända och småbarnstjuriga sätt tycker en hel del gubbar, några till och med som vunnit ett race eller två, om att drömma sig tillbaka. Till ”det var bättre förr”, en lika ointressant som orealistisk tanke oavsett som det gäller nationalistiska dagdrömmar eller ständiga klagosånger på dagens bilracing.

I bägge fallen väljer de att idealisera en verklighet som aldrig fanns. Friheten var starkt kringskuren på 1950-, 1960-, och 1970-talen i allt från sexuell läggning, ägande av aktier eller ens äga och servera på en restaurang till att tro att alla killar och tjejer med en känsla för sladd och retursladd lätt kunde nå Formel 1. Många av dom kan lätt också via sociala medier slå i dig blunders som att svensk racing var bättre så sent som på 1990-talet. Stefan Johansson gjorde sitt sista F1-lopp 1991. Sedan dess hade vi en torka fram till 2014 när näste svensk fick starta i ett F1-lopp. En duktig förare utan tvivel men som aldrig under sina fem säsonger i finrummet lyckades med det absolut viktigaste – att slå sin teamkompis.

Under 1990-talet var intresset dock klart större för standardvagnsracing med BTCC som starkast lysande scen. Tyska DTM gjorde också omtag och höll i uppmärksamheten en bra bit in på 00-talet.
Om vi återgår till min vän och före detta funktionär inom SBF så var replikskiftet inte slut där. Efter sin provokativa start så fortsatte han att utveckla sitt resonemang.
”Sponsorer är ointressanta, det handlar om att den satsande ungdomen ska ha med sig partners som inte bara köper ett klistermärke på en hjälm eller en overall under en säsong utan får ett samarbete där företaget får någonting tillbaka och där ungdomen förstår och inser att man måste ge något för att få något tillbaka, förhoppningsvis under flera år.”

Invändningar mot dagens svenska racingmästerskap är att det är mammas och pappas pengar som betalar för förarplatserna. Exemplen på detta är många, både nu och förr. Joakim Bonnier hade bland annat släktens koncern och däribland Teknikens Värld i ryggen. Vår allre främste, Ronnie Peterson, hade en framgångsrik pappa Bengt som kunde ge sönerna en slags racingtraktor att leka med redan på tidigt 50-tal för att få in sladdkänslan. Något knappast varje familj hade möjlighet till.
Hoppet kan därefter göras till den fantastiske Rickard Rydell vars hårt arbetande far inom blomgrossistbranschen möjliggjorde en seriös formelbilssatsning som ledde fram till otaliga internationella framgångar.
I andra änden kunde Kenny Bräcks outslitliga driv parat med talang ta honom till sponsorer som H&M-familjen Persson och till vinst i klassiska Indy 500. Här har vi verkligen ett exempel på att det går att bli bäst utan föräldrar med resurser men med hårt arbete med samarbetspartners.

Sedan finanskrisen 2008 har svensk racing aldrig fått tillbaka de ofta hyfsat stora sponsorerna som kunde lyfta ett helt mästerskap. I stället har det handlat om att varje förare och team gnetat på. Tagit inget för givet men aldrig heller haft en tanke på att ge upp. Vi har i dag flera förare som vuxit upp i denna ekonomiska verklighet, Felix Rosenqvist och Marcus Ericsson i Indy Car, Linus Lundqvist på en andraplats i Indy Lights och Dino Beganovic som är med i Ferraris juniorprogram i Formula Regional Europe. Som några internationella exempel.
Skillnaden mellan nu och då är att mästerskapen är allt mer standardiserade. Bilarna ser exakt likadana ut från gokart upp till Formel 2, något som inte var fallet tidigare. Egentligen är racingen intensivare och mer jämlik än tidigare. Visst kan de hårdsatsande stallen testa och ställa in bilen ännu lite bättre. Men det handlar fortfarande både i Sverige och i världen om att vara snabbast. Något som inte minst bilmekanikersonen Esteban Ocon visat på sin väg till Formel 1.

Svensk racing är inte sig lik, för gamla sura gubbar. Världen är inte heller sig lik, för någon. Det handlar om – och har alltid handlat om – att anpassa sig efter rådande situation och att oftast köra på gränsen och ibland över den. Annars når du aldrig framgång – oavsett hur få eller många sponsorer du har.