Störst går först

Nu skriver verkligheten om de ekonomiska teorierna. När jag studerade ekonomisk historia på Lunds universitet hade vi en doktorand som gillade att göra utvikningar från historien, in i framtiden. Bland annat påstod doktoranden en gång att överetableringen i bilbranschen skulle göra att några tillverkare skulle försvinna. Lagen om storskalighetens fördelar skulle göra de små tillverkarna bankrutta. Kvar skulle bara bli en handfull globala företag, de allra största. Få sade emot honom, och jag gick dyster hem från föreläsningen i tron att mina favoritmärkens dagar var räknade.

Just därför är dagens utveckling remarkabel. När överutbudet på marknaden skakar om resultaträkningarna är det inte BMW, inte Peugeot och inte Fiat som ligger golvad i ringen.

Utan just det företag som en gång var världens största biltillverkare – General Motors. De som en gång var nummer två och tre i storlek är också illa ut. Profetian från katedern gick alltså inte hem, det blev tvärtom!

Med detta lilla exempel vill jag egentligen bara säga två saker. Dels att det är ohyggligt svårt att förutspå framtiden. Dels att kvalitet och långsiktighet verkar löna sig. För visst finns det en attitydskillnad gentemot kunden.

Medan Toyota, som nu har tagit på sig ledartröjan, år efter år har jagat fel och letat efter konstruktionsförbättringar verkar produktutvecklingsavdelningen på Chrysler mest ha brytt sig om hur stor grillen ska vara på sin senaste dagsländedesign. Så kom det också snabbåldrande hemskheter som Chrysler 300C. Som en påse chips i karaktären, den är svårt att låta bli men när man har käkat upp innehållet ångrar man sig. Planeringshorisonten hos Chrysler verkar aldrig ha varit längre än två år.

GM å sin sida verkar ha varit helt utan framtidsagenda när man köpte Hummer. Att sko sig snabbt på patriotismens svallvågor efter Kuwait- 

Irak-kriget lockade, men trodde man verkligen att folk i längden ville köpa trupptransportbilar?