Tänk om vi kunde få en hybrid av trafikbeteenden

Karlavägen i Stockholm. Gruvgatan i Falun. Södra Järnvägsgatan i Sundsvall. Alla trafikerade gator med tydliga trafikregler. Rondeller, väjningsplikt och högerregel. Gator jag alla frekventerat oräkneliga gånger bakom ratten.
Bromsa in. Titta vänster och höger och vänster igen. Attans, jag kommer inte ut på ett trafiksäkert sätt på huvudleden den här gången heller. Bakom mig växer så sakteliga kön av medbilister.
Till sist uppstår en lucka. Med precis lagom aggressiv pedalbehandling kommer jag ut och kan fortsätta min färd. Jag passerar nästa korsning där jag själv har förkörsrätt och jag bryr mig lika lite om de som står och väntar i rad som alla andra.

Hopp till AL-5107:an. Ni vet den där lokala huvudgatan i Mojacar. Hårt frekventerad av Porsches testförare när det gäller värmetålighet av nya modeller. Ett slags södra Spaniens Arjeplog, fast i shorts snarare än långkalsonger.
En gång kryssade undertecknad och nuvarande chefredaktör denna via (spanska för väg) i panik efter sjukhus, vårdcentral eller första bästa veterinär som kunde stoppa det ymniga blodflödet från sonens panna i baksätet. Det är i och för sig en annan historia. 

Men jag kan avslöja så mycket som att min son till slut kom in till en manlig sjuksyster iförd det vi skulle kalla vägarbetarutstyrsel – inte ett vitt eller rent plagg i sikte – och som sedan sydde sonen med 13 stygn i pannan, utan någon som helst bedövning. Om sonen skrek, grät eller gnällde? Självfallet icke, han har att brås på. Mamman, antar jag.
I alla fall. Om du nu skulle befinna dig på AL-5107:an eller någon annan av Spaniens alla mindre eller större vias (vägar, kommer ni ihåg?) eller calles (gator). Då skulle du snart finna en helt annan trafiksituation. Ett ständigt mjukt flöde av bilar, in och ut från diverse sidogator. Inga tvära stopp eller plötsliga accelerationer.
Alla får plats för att alla ger varandra plats. Inte ska min medbilist behöva stå och vänta i en evighet bara för att han eller hon just nu står på en sidogata med väjningsplikt. Se så, en lätt vinkning. Smit och följ med i strömmen framåt. Idel leenden, vinkningar och harmoni. 

Visst finns även här personer med sällsynt otur när de kör alltför fort i tätbefolkade områden. Men regeln är hänsyn och att hjälpa varandra framåt. Inte jag-har-faktiskt-förkörsrätt-så-jag-skiter-fullständigt-i-alla-andra som det är hemma i Sverige. Och som jag inledde med finner jag denna benhårda attityd överallt i vårt avlånga land. När jag bodde i Stockholm trodde jag i min enfald att det var en huvudstadssjuka, sköt dig själv och skit i andra i trafiken. Tyvärr har jag funnit att sjukdomen är spridd över hela nationen. Att hävda sin förkörsrätt fastän man ser att stackarn vid korsningen inte kommer att komma ut på ett bra tag är tydligen lika svenskt som att stå i kö och att inte prata med varandra vid en busshållsplats.

Är Spanien så himla bra då!? Va, va? Alla länder, kulturer och traditioner har sina brister. Men jag säger som när folk ber mig beskriva min drömbil. Jo, ta växellådskänslan från första generationens Mazda Miata, motorn från BMW M3 av E46-generation och karossen från en Peugeot 406 Coupé parat med Porsche 911-bromsar och Renault Megane RS-chassi. Där nånstans har du en drömbil.
Tänk om vi kunde tänka likadant i beteenden. Ta Sveriges låga trafikdödlighet och befruka det med spanjorernas inkluderande medmänsklighet i trafiken och alla pendlarbilister skulle ha betydligt lägre blodtryck och puls – en trafiksäkerhetsåtgärd i sig själv.