Två friska VM-poäng – fler ska det bli!

(London, Teknikens Värld). Äntligen! Nu har jag en konkurrenskraftig Formel 1-bil! Min nya March 721G Formel 2-vagnen med Formel 1-motor – tycks hålla vad den har lovat.
Jag skriver den här krönikan före Englands Grand Prix på Brands Hatch, sa peppar peppar. Men jag är väldigt optimistisk efter min femteplats och två VM-poäng i Frankrike.
Direkt efter sportvagnstävlingen i Österrike i midsommarhelgen flög vi tillbaka till England för att testa Marchen på Silverstone. Det gick riktigt bra och jag hade rätt stora förhoppningar när vi på onsdagen reste till Clermont-Ferrand och Frankrikes Grand Prix. Vi chartrade ett plan och flög ned hela GP-gänget.

Vevstaken tittade ut genom motorblocket!

Och sen hann jag knappt sätta mig i bilen förrän allt gick åt pipan. Jag hann med två träningsvarv – då gick plötsligt en vevstake rätt ut genom motorblocket.
Det blev bogsering till depån, motorbyte och ingen mera träning för Peterson den dagen. I stället fick jag se Francois Cevert köra det snabbaste varvet med Tyrrells nya bil, som verkar mycket lovande. Tyvärr kraschade Francois vagnen senare under träningen, så både han och Jackie Stewart fick ställa upp med sina gamla bilar.
Till lördagen hade jag fått den nya motorn inmonterad och hann åtminstone köra fyra varv och förbättra min startposition från 25:e till nionde. Bilen gick fantastiskt fint och jag var förvånad över att tiden inte var bättre. Men antagligen berodde det på att jag hann köra så få varv att jag aldrig fick upp det rätta tempot.
Denis Hulme och Chris Amon var träningssnabbast före Jackie Stewart, som nu gjorde comeback efter att ha vårdat sitt magsår en tid.
Clermont-Ferrand är en ganska lang bana, 8 km och väldigt kurvig och kuperad. Den panninner en hel del om Nürburgring men är nästan ännu svårare, eftersom många av svängarna är s k blinda kurvor. Man kan alltså inte se utgången av kurvan när man väljer spår. Dessutom är det en halvmeter vasst grus mellan asfaltkanten och avbärarräckena. Glider man ut över asfaltkanten kan man dels råka ut för att däcken skärs sönder av stenarna, dels ökar risken för stenskott.
Helmut Marko råkade ut för detta. En annan bil kastade upp en stor sten som slog igenom hjälmvisiret och träffade honom i ena ögat. Tyvärr finns det risk för att Helmut blir blind på ögat. Han låg på fjärde plats när olyckan inträffade.
Själv låg jag nia i första kurvan och började sedan arbeta mig upp. Allt fungerade perfekt och det var en ren fröjd att köra. March 721 G är lättare an någon annan F1 -racer och den är liten och följsam – en idealisk bil på banor som Clermont-Ferrand, Brands Hatch och Nürburgring. 

Peterson låg trea – då brast krängningshämmaren

Jag började tampas med Emerson Fittipaldi och hade faktiskt de snabbaste varvtiderna av alla i början av loppet. Sedan förbättrades mina tider av bl a Chris Amon. Det är ju sa att man ofta kan köra snabbare mot slutet av en tävling eftersom tanken då är tom och bilen därmed betydligt lättare.
På 29:e varvet fick ledande Denis Hulme punktering – Chris Amon i Matran hade redan tidigare tvingats släppa täten av samma anledning – och Stewart låg nu först, följd av Emerson Fittipaldi. Sedan kom Peterson från Örebro och han hade bra häng på Emersons svarta John Player Special.
Då brast bakre krängningshämmaren, bilen blev understyrd och svårkörd och det gick inte att hänga med längre. Sedan överhettades bromsarna.
Det var bara att släppa förbi Cevert några varv före mål och strax därpå kom Chris Amon i en otrolig spurt och susade förbi både mig och Cevert. Jag fick i alla fall två VM-poäng och var mer än nöjd.
Bara bilen håller bör mina chanser i England och Tyskland vara verkligt fina. Gissa om det känns skönt nu när det äntligen börjar släppa!
Helgen efter Clermont-Ferrand skulle jag köra Formel 2 i Österrike. Men klubben ville inte kosta på fler s k graded drivers än Emerson Fittipaldi. Vi GP-förare får ju inte tävla om EM-titeln i Formel 2.

Testkörningarna lovar gott

Så jag kunde i lugn och ro fortsätta testningen av Grand Prix-vagnen. Först körde jag på Brands Hatchs s k klubbana, som inte är identisk med själva GP-banan. Jag lyckades faktiskt snurra runt på 43,2 sekunder och det är fortare än någon annan åkt där. Det gamla rekordet var 44 sekunder blankt.
Vi provade bl a olika typer av fjädring och testade fjädrar av titanium. De är mycket dyra och har den fördelen att vikten är mycket låg. Eftersom Bands Hatch är en gropig bana prövade vi fjädrar som är ganska mjuka i början av fjädringsrörelsen men sedan blir hårdare ju mer de pressas. Hur det var så bestämde vi oss för att avstå frän titaniumfjädrarna.
En annan detalj som har förbättrats är luftintagen, som har gjorts om för att ge bättre kylning åt bromsarna.
Vi stack direkt från Brands till Silverstone, där jag pressade tiden till 1.18,6 – bara en halv sekund över bästa varvtiden i förra årets Grand Prix på den gamla flygfältsbanan.
Efter Storbritanniens GP blir det en snabbvisit i USA. Vi skall köra den sista deltävlingen i sportvagns-VM på Watkins Glen och Ferrari ställer upp med tre bilar.
Ferrari har ju vunnit alla VM-lopp i år så när som på Le Mans, där vi inte startade. Watkins Glen kan därför förefalla vara en ointressant uppgift, men inte för mig! Jag vann nämligen där i fjol tillsammans med Andrea de Adamich i en Alfa Romeo och nu vill jag förstås försöka upprepa den triumfen. Jag kör som vanligt ihop med min granne i Maidenhead, Tim Schenken.

Två Ronnie – Reine-dueller

Så blir det Tysklands GP på Nürburgring och den 6:e augusti tävlar jag på Mantorp Park i Formel 2 och kanske även i standardbilsklassen, om jag får tag i en lämplig bil. Det kan bli kul, för Reine ställer upp i båda klasserna!