Victor Muller var inte först, kom ihåg John Z

Så blev det då till sist "Det är över nu" med Gyllene Tider som låg som nästa spår i Saabs spellista, efter att Limahls gamla åttiotalsdänga "The Neverending Story" spelats på repeat i i alla fall ett halvår. Det såg länge ut som att det kanske skulle bli "YMCA" med Village People (som ju innehåller textraden "Youngman, there's no need to feel down...") som skulle ta vid, men för snart en månad sedan var alltså konkursen ett faktum.

Nog med musikreferenser, för när krutröken kring Stallbacka har lagt sig och de flesta journalisterna åkt hem ska vi komma ihåg att Victor Muller inte var först av sitt slag inom bilvärlden. I början av 1980-talet hette hans gelik John Z. Även han en man med stora drömmar, en balansgång på gränsen för vad som var lagligt och en förmåga att genom sin verbala kapacitet ständigt trolla fram nya pengar i nästan samma takt som de försvann.

John Z föddes i Detroit, och hann arbeta hos Chrysler och Packard innan han hamnade hos General Motors. Som konstruktör där ansvarade han bland annat för klassiska, och mycket lyckosamma, Pontiac GTO. Detta var under sextiotalet. Bortåt mitten av 1970-talet hade dock John Z fått nog av General Motors. Han tyckte den amerikanska biljätten kvävde hans idéer (se där, ännu en Saab-parallell) och ville följa sin dröm, att ha en egen bilfabrik.

Med sin största tillgång, nämligen ett rent gudabenådat munläder, gav sig så John Z iväg från GM:s någorlunda trygga tillvaro i jakt på en egen bilfabrik. I Storbritannien fann han det han sökte. Ett land vars bilindustri kollapsat och förstatligats i ett desperat försök att rädda jobben kvar, och som desperat suktade efter nya arbetstillfällen. Allra värst var sitauationen i inbördeskrigsdrabbade Nordirland, där arbetslösheten låg på 20 procent.

Under löftet om att skapa 2 000 nya arbetstillfällen till de olycksaliga nordirländarna lyckades John Z få brittiska staten med på tåget, och via olika stödfonder lånades över 150 miljoner dollar ut till projektet. Resterande del för att nå de 175 miljoner dollar som John Z ansåg sig behöva skrapades ihop från andra investerare, bland annat amerikanska tv-profilen Johnny Carson och artisten Sammy Davis Jr. Det verkade som att John Z skulle få sin dröm uppfylld.

Med pengarna i hand kontaktades franska Renault för att uppföra bilfabriken i Dunmurry utanför Belfast, Nordirland. Renault skulle även förse företaget med motorer, samtidigt som Lotus fick i uppdrag att konstruera den första bilmodellen. Det skulle bli en sportbil, med bland annat måsvingedörrar och kaross i rostfritt stål, två av alla de idéer som John Z inte fått gehör för hos GM. Tidigt 1981 var så fabriken färdigbyggd, och den första bilen rullade av bandet. Bilen hade då fått modellnamnet DMC-12, och bilmärket döptes förstås efter John Z:s efternamn – DeLorean.

Drömmen hade gått i uppfyllelse, John Z DeLorean hade blivit en bilfabriksdirektör. Han åkte runt i världen, levde extravagant och pratade om det nystartade märkets framtidsplaner. Företagets USA-kontor placerades i en skyskrapa mittemot GM:s dåvarande högkvarter, och den karismatiske DeLorean fick sig själv att framstå som en enkel man som under många år jobbat sig uppåt för att till sist kunna nå sitt självförverkligande.

Det visade sig dock snart att den optimitstiskt lagda affärsplanen inte skulle hålla. Bilen kostade nära en tredjedel mer än en Corvette, samtidigt som världen befann sig i lågkonjunktur. Av de 12 000 bilar man planerat sälja det första året hade bara 3 000 sålts efter sex månader. Trots att John Z DeLorean ideligen lyckades övertala nya inversterare rann pengarna ur bolaget i en betydligt snabbare takt än de kom in. I Teknikens Världs provkörning av DeLorean DMC-12 från 1982 restes också dubier kring John Z DeLoreans erkänt goda övertalningsförmåga, den hade börjat svikta på sistone, sades det.

Nu blev problemen snabbt stora, och goda råd dyra. DeLorean var tvungen att få in 17 miljoner dollar på bara några dagar för att företaget skulle överleva. I det här läget blir han kontaktad av tidigare narkotikasmugglaren James Hoffman, och lockas att, i jakten på snabba pengar, delta i narkotikasmuggling. Vad han inte vet är att Hoffman arbetar under-cover för FBI i en operation för att sätta dit en annan storsmugglare, William Hettrick. Resultatet blir att John Z DeLorean arresteras, anklagad för narkotikasmuggling.

I den efterföljande rättegången kunde dock John Z DeLorean påvisa att han genom hot från FBI:s infiltratörer blivit tvingad till att delta i komplotten. John Z DeLorean frikändes, då FBI ansågs använt otillåten brottsprovokation. Men då var allt redan för sent för DeLorean Motor Company. Fabriken i Nordirland hade försatts i konkurs redan i februari samma år, och största långivaren, i form av brittiska staten, beslutat att den skulle stängas.

Vad hände då sedan med John Z? Hans bilfabrik hade gått om intet, men rent ekonomiskt hade han klarat sig relativt bra. Uppskattningar visade att han bara gått in med omkring 700 000 dollar i egna pengar i företaget. John Z DeLorean avled 2005, efter att under resten av sitt liv bland annat ägnat sig åt järnvägskonstruktion och klockförsäljning i hopp om att återigen kunna öppna en egen bilfabrik.

Hans bil, DeLorean DMC-12, kom att bli odödlig när den några år efter företagets kollaps användes i Tillbaka till framtiden-filmerna. Varumärket och reservdelslagret köptes upp av en firma i Kalifornien, som började nytillverka bilar utifrån lagret av reservdelar. Verksamheten växer så det knakar och nu senast visades en helt eldriven variant upp.

Här kan vi så slutligen passa på att återknyta till Trollhättan och Saab. För även om konkursen sedan en knapp månad är ett faktum, så är det inte alls säkert att musiken kommer att tystna och att spellistan är slut när så småningom Gessle och grabbarna har spelat sin låt klart. Kanske har någon bara skruvat ner volymen.