Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa teknikensvarld i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Daniel Frodin är Teknikens Världs meste chefredaktör genom tiderna med 14 år på posten. Han bor numera i Dalarna, tävlar framgångsrikt i historisk racing och samlar på bilar som han ibland inte visste att han ville ha…
Daniel Frodin är Teknikens Världs meste chefredaktör genom tiderna med 14 år på posten. Han bor numera i Dalarna, tävlar framgångsrikt i historisk racing och samlar på bilar som han ibland inte visste att han ville ha…
Daniel Frodin är Teknikens Världs meste chefredaktör genom tiderna med 14 år på posten. Han bor numera i Dalarna, tävlar framgångsrikt i historisk racing och samlar på bilar som han ibland inte visste att han ville ha…
Daniel Frodin är Teknikens Världs meste chefredaktör genom tiderna med 14 år på posten. Han bor numera i Dalarna, tävlar framgångsrikt i historisk racing och samlar på bilar som han ibland inte visste att han ville ha…

Volvo – not Made for Sweden

Kalla vintrar under det tidiga 1980-talet. Platsen är mitt barndomshem i Skästa utanför Köping. Varje morgon är spännande när jag går med mamma mot det oisolerade ­garaget. Kommer vi att få upp låset på den gröna Datsun 120Y kombin?

Till slut får jag det stora ansvaret att hålla i tändaren och värma runt och på låskolven medan mamma försöker få in och runt nyckeln. Jag minns endast detta som vardagsspänning. Även om jag såg och kunde förstå något slags stresspåslag hos min mor som skulle hinna lämna mig hos dagmamman Elsie för att sedan komma i tid till sitt arbete på Köpings kommun.

Klipp till: ”Det tidiga 2021”. Platsen är hemmet i Ornäs mellan Borlänge och Falun. Den första riktigt kalla vintern i mellersta Dalarna sedan jag tog en grå Volvo V90 Cross Country som tjänstebil sommaren 2018. Barnen ska till ­förskolan innan jag kan åka mot kontoret i Falun. Mina barn ställs varje morgon inför samma fråga som jag hade för 40 år sen. Kommer bakdörrarna gå att öppna i dag? 

Tyvärr har mina avkommor inget så spännande som en tändare att se fram emot. Och tyvärr är oddsen noll för att bakdörrarna ska ha den där egenskapen som åtminstone jag tycker är bra hos en dörr. Att de går att öppna.
I stället handlar det varje dag om akrobatiska övningar under stress när sonen ska ta sig till baksätet från framsätet med den kylskåpsvige fadern efter sig som ska få på säkerhetsbältet över sonens bilbarnstol och sedan lassa in dottern fram, och sedan med ryggsvetten klibbandes – mot förskolan. 

Allt under total sinnesro och glada miner, såklart. Ingen känner väl stress i allmänhet under mornar när två barn först ska kläs i olika lager vinterkläder, helst utan höjda röster för att sedan komma ut till en svensktillverkad bil – yngre än min treåriga dotter – som inte ens tål ­klimatet i sitt eget land. Vilken FANTASTISK kvalitet, ungefär så tänker man då.
Tyvärr är jag inte ensam. Vi är tusentals där ute som inte kan nyttja något så basalt som bakdörrarna på våra familjebilar. Detta är inget nytt för Volvo. De hade problem med XC90 redan vid lanseringen 2015. Ändå fortsätter dom att tillverka usla konstruktioner. Made by Sweden, inte Made for Sweden.

I en annan del av sillstryparstan sitter en annan del av Volvo. Den del som än så länge endast är delägd av Geely. Ni vet de som gör lastbilar, entreprenadmaskiner, bussar och en massa annat. Här har de också glömt bort att det finns ett land med kunder norr om Marstrand. Och att det i denna landsända finns dagar, för att inte säga månader eller till och med hela ­årstider där termometern letar sig under minus tio grader.
Numer anses kallare dagar än minus tio vara extremväder för Volvos konstruktionsavdelning, jo, det är sant. De konstruerar inte sina maskiner ens för minus 11, vid 10 går gränsen. Därför är det lika svårt att starta en ny lastmaskin med järnmärket i fronten som att öppna en bakdörr på en personbil med samma kylarprydnad. 

Adblue-tankarna i lastmaskinerna är gjorda av plast och har ingen som helst värme för att förhindra frysning av ­vätskan. Utan adblue tillåts inte lastmaskinen starta. Bara att ringa återförsäljaren Swecon, som är mycket medvetna om den usla konstruktionen och inte tar betalt för jobbet men väl för resan till och från den stillastående maskinen.
Caterpillar, till exempel – vi har en väldigt ny sådan– startar alltid. Caterpillar drar fortfarande lite mer än Volvo – men inte så mycket mer som för tio år sedan – och är inte lika smidiga men det kostar mer när maskiner står stilla än när de körs. 

Det finns också andra bilar än Volvo. Vi har en sådan i familjen, Skoda Kodiaq heter den. Den drar mindre än min Volvo, lastar mer och utför det där magiska trolleritricket med öppningsbara dörrar, oavsett väderlek.
Jag vet. Jag är kanske lite onödigt hård mot Volvo nu. Men att börja ignorera de mest basala funktioner som behövs på ens, åtminstone tidigare, hemmamarknad brukar sällan båda gott för framtiden.

Nu gnuggar du förstås geniknölarna och ångar av nyfikenhet, vad blir Frodins nya tjänstesläde?
Jo, det blir en Mercedes laddhybrid där jag kan köra på el – när det finns sådan – och grön diesel HVO100 på lång­turer och de dagar Miljöpartiet tycker det är kul och fräscht att importera kolkraft från Tyskland. Jag är dock redan innan leverans irriterad på Stuttgartkärran, det går inte att kombinera rattvärme med ljus läderklädsel – ytterligare en biltillverkare som inte rör sig norr om Societetshuset på Marstrand.

Frodin rekommenderar

The Lady and the Dale. Fantastisk dokumentär på HBO om levnadsödet Liz Carmichael och hennes dröm om den trehjuliga bilen The Dale.