Vi kör Rivian R1T i USA

Jag styr in min hyrbil på Venice Boulevard och får snabbt syn på utställningslokalen som byggts i en gammal kraftstation och ett hus som en gång tillhört författaren Ray Bradbury, han som bland annat skrev Fahrenheit 451.
Här står tre olika bilar uppställda. En gul R1T med luftfjädringen ställd på max för totalt 37,8 centimeters markfrigång. Här finns också en snyggt mörkgrå R1T med ett tält på flaket samt en klarblå R1S, alltså suv-versionen, med för området passande surfbräda på taket.

Inredningen är stilren och allt styrs från den stora 16-tumsskärmen i mittkonsolen. Rivian har tagit nästa steg vad gäller mjukvarustyrning och bland menyerna på skärmen döljer sig en lång rad finesser.
De viktigaste är förstås olika körlägen. Bakhjulen kan kopplas bort, olika lägen ger olika räckvidd och luftfjädringen kan ställas in för totalt fem olika höjder och även för fast respektive mjuk fjädring. Energiåtervinningen kan ställas i två lägen – mer eller mindre – men båda ger enpedalskörning. Här skiljer sig Rivian från flera konkurrenter som mer och mer går bort från enpedalsläget för att det upplevs för ryckigt. Det tar också en stund innan jag vant mig vid att bilen bromsar kraftigt på egen hand när jag släpper gasen.
Tydligast märks skillnaden mellan körlägena vid full acceleration. Med fyrhjulsdrift finns totalt cirka 835 hästkrafter från fyra elmotorer – en till varje hjul – att tillgå och 0-100 km/h klaras av på tre sekunder. Accelerationen är fullt i nivå med den i en Porsche Taycan och då sitter det riktigt feta terränghjul på bilen. Med framhjulsdrift niger R1T tydligt och sätter sig på bakhjulen när jag trycker gasen i botten.