Ungdomskärlek: Golf Cabriolet – vit som vaniljglass

Året är 1994, jag är åtta år gammal, solen står högt på himlen och det är varmt i baksätet på den öppna bilen. Min Cornetto Jordgubb smälter snabbt i högerhanden, för snabbt. Glass rinner längs armen, ner mot armbågen och jag jobbar frenetiskt med tungan för att slicka i mig vaniljsörjan. Dels för att det smakar gott, dels för att inte kladda ner baksätet. Inte för att min pappa bryr sig nämnvärt, ingen av hans bilar har någonsin varit heliga ägodelar. Snarare tilltufsade fynd med (för) höga miltal som köptes för typ 7 000 kronor, kördes tre månader och sedan såldes på Gula Sidorna för samma peng eller lite till. Så var även fallet med den svarta Volkswagen Golf Cabriolet Mark I. Den kom och den gick. Slets hårt. En gång trycktes ett stort traktordäck ned i baksätet.
Han glömde den fort och gick vidare, men av någon anledning fastnade den i mig och när jag nu med tangentbordets kraft återupplever det i mitt eget huvud är det ofattbart att jag ännu inte köpt mig en egen.