Var sjätte bilist ser farligt dåligt

Den rikstäckande optikkedjan Synoptik och Bilprovningen arbetar tillsammans under namnet Synbesiktningen. Platsen där jag träffar dem är på Gillinge testbana strax norr om Stockholm där detta smått udda men intressanta evenemang arrangeras.

Jag ska helt enkelt prova på att köra bil med kraftigt reducerad syn. Vilket är syftet med Synbesiktningen – att visa både svenska bilister och Transportstyrelsen hur farligt det är att köra med dålig syn och hur vanligt förekommande det faktiskt är. Under sju år har Synbesiktningen funnits och varje höst görs det undersökningar, förare får både köra på testbanan och svara på frågor.

Undersökningen visar att var sjätte bilist kör med trafikfarlig syn och var tionde kör med så dålig syn att de inte ens skulle få ta körkort i dag. Alltså motsvarande 600 000 svenska bilister kör med olagligt dålig syn. I Sverige gör man som bilförare endast en obligatorisk synundersökning och det är innan du får ditt körkort. Ett känt faktum är att synfel kommer med åldern så varför gör inte Sverige som flera andra länder och inför återkommande synundersökningar? I både Finland och Norge har man återkommande synundersökningar på bilister äldre än 70 respektive 75 år. I undersökningen visade det sig även att nio av tio deltagande ville införa fler synundersökningar för bilister. Sju av tio ville införa synundersökningar så ofta som vart tredje år, något som Synbesiktningen rekommenderar.

Första punkten ute vid Gillingebanan är att göra en synundersökning för att kolla om synen är på topp, vilket den tydligen är. Därefter utrustas jag med ett par märkliga glasögon vars slipning försämrade min syn till kraftigt trafikfarlig grad – alltså samma synskärpa som vissa kör bil med! På nära håll förblir allting klart och tydligt men skärpan sträcker sig knappt förbi vindrutan. Att ens tänka på att köra bil med så pass dålig syn känns obehagligt och livsfarligt.

Testet körs i en Mazda 2, en bil jag kört tidigare och därmed känner till. Gillinge trafikövningsplats är precis som namnet antyder ett övningsområde med halkbana, krön, vägskyltar och dockor bredvid vägen för att simulera vanlig trafik samt hinder som kan förekomma i vardagen.

Den gråa, dystra och mörka höstdagen ger inga optimala förhållanden för min del men det ska visa sig vara väldigt effektfullt.

De första trevande stegen blir just så – trevande. Jag kryper sakta upp i fart och försöker se vart vägen går, men det är riktigt svårt att se. Hastighetsskyltarna som vanligtvis är tydliga är extremt svåra att avläsa. Samma sak gäller detaljer i trafikbilden, konturer och färgskiftningar märks men det räcker ju inte för att jag ska kunna skapa mig en säker bild av hur verkligheten ser ut. En mörkklädd fotgängare blir inte förkroppsligad förrän jag i stort sett är jämsides.

Trots att jag kör samma bana flera varv kvarstår svårigheterna och det är inte förrän jag lärt mig banan, med sina fast ­monterade inslag, som jag känner mig lite tryggare. Men den tryggheten bygger på att inget nytt dyker upp i trafikbilden, vilket det alltid gör i verkligheten.

Efter några varv vågar jag gasa upp bilen till 70 km/h men det känns osäkert. Jag känner mig betydligt säkrare och lugnare i 250 km/h på en racingbana.

I vanliga fall ser jag mig själv som en bra och säker förare i trafiken med bra koll på vad som händer runt om mig. Men inte här, för jag hade ingen kontroll. All fokus ligger i ett smalt fönster framför bilen och inte på vad som händer runt omkring. Testet ger en brutal insikt i vardagen för bilister med sämre syn, samtidigt som det väcker en rad frågor om införande av syntest för att få behålla körkortet. Att inte se vart man kör och inte ens kunna urskilja fotgängare och trafikskyltar är en minst sagt obehaglig upplevelse och att ge sig ut i trafiken med att ha så dålig koll skulle jag inte våga.