Volvo 760 – it's coming home!
Mikael Stjerna hittar Volvo-pärlan i Cannes, Frankrike. 12 500 mil, rak i plåten som en diskbänk och i oskruvat originalskick. Men vill den verkligen hem till Sverige?
I somras sjöng segerrusiga engelsmän ”It’s coming home” när de engelska fotbollsdamerna tog hem EM-bucklan. För första gången sedan 1966 vann England ett mästerskap i fotboll.
Orden ringer i mitt huvud när monsieur Claude Billy, 85 år, öppnar gallergrinden till sitt garage i Cannes. Där står hans dammiga Volvo 760 och fullkomligen skriker ”BRING ME HOME!”.
Jag hade sett annonsen på hans Volvo 760 på franska Blocket, www.leboncoin.fr. Eftersom jag har ett sommarställe i Frankrike brukar jag hålla utkik efter lokala bilfynd. Och monsieur Billys annons sände fyndsignaler på full styrka.
Bara 12 500 mil, unikt i Volvo-världen där allt under 25 000 mil kallas lågmilare. Originalskick av annonsens tre bilder att döma.
Första bilden visade bilen i profil. Men bara halva bilen, den halva säljaren hade orkat köra ut ur garaget. Ett gammalt striptease-trick, man vill se mer. Ett dammlager dolde effektivt lackens skick på bilden.
Andra bilden visade interiören, men bilden var så mörk att den bara illustrerade det faktum att dörren var öppningsbar.
Tredje bilden? Tydligen var Claude Billy mest nöjd med sin första bild, den halva bilen, eftersom samma bild upprepades i tredje bildrutan.
Allt som allt, riktigt usel marknadsföring. Vilket förstås bara ökade begäret.
Annonstexten berättade att stötdämparna var dåliga, men också att ”parcours toute distance” – bilen klarar alla distanser. Vilket är bra, den ska ju köras hem till Sverige. Telefonnumret gick till dottern, Clarisse Billy, som berättade att hennes far var tvungen att sälja sin bil eftersom han inte längre kunde köra bil.
I klartext. Ett fynd. Usel marknadsföring, äldre gentleman, originalskick – alla rätt. Vi stämde träff i utkanten av Cannes, i ett källargarage under ett fyravåningshus.
Trots att belysningen är halvskum tar det bara två sekunder att bestämma sig. Den här ska jag ha. Inte en rostprick. Oblekt stötfångargummi som fortfarande är svart – en riktig garagebil.
Förarstolen känns nästan osutten. Med lite rengöring blir inredningen som ny. Tyvärr är garagegrinden ganska smal, och båda bakskärmarna vittnar om att monsieur Billy har haft svårt att träffa mitt i prick när han parkerade.
Provkörningen känns som formalia och avslöjar inget mer än det som hade stått i annonsen – stötdämparna är verkligen slut. Claude Billy, som går med käpp, pekar på sina egna ben och säger att det blir så med åren, stötdämparna tar slut.
Prisförhandlingen går snabbt. Annonspriset var 3 400 euro, jag påpekar att innertaket hänger och erbjuder 2 500 euro.
– Bien! Inga problem, Claude Billy sträcker fram kardan och så är affären klar. Attans. Jag skulle ha sagt ett lägre pris.
Tanken är att köra hem den till Sverige. En snabb efterforskning på nätet talar för att den borde vara värd minst 80 000 kronor, förmodligen mer. Det finns några till salu, men ingen har gått i närheten av låga 12 500 mil. Framför allt är franska bilar inte sönderrostade. Det blir en rolig hemresa och i slutänden en bra affär när den säljs.
Vad kan gå fel? Ett nytt innertak och lite lackbättring. Rena sedelpressen. Inte ens Elon Musk har mina marginaler.
Men innan jag kör hem ska några saker åtgärdas. Stötdämparna ska bytas, annars kommer det inte gå att fylla bilen med vin och italienska godsaker under hemresan. Dessutom märker jag att tomgången är orolig när motorn blir varm.
Småsaker, och inte särskilt dyra. Kanske 1 000 kronor för att fylla luftkonditioneringen och 2 000 kronor för nya stötdämpare.
Dagen efter kör jag till den lokala bilverkstaden. Tyvärr visar det sig att bilen har dyra Nivomat-stötdämpare från Sachs, 5 500 kronor styck! Inget annat duger.
Mon Dieu, vad har jag gett mig in på? Volvo borde ta bättre ansvar för sina lyxbilar. Den är ju bara 34 år.
Jag får tid på den lokala Volvo-verkstaden för att få den svajande tomgången åtgärdad, men verkstaden ringer tillbaka dagen efter.
– Bonjour, det är Volvo i Cannes. Vi ser att vi har bokat in er bil men vi måste avboka tiden. Vi kan inte laga så gamla bilar. Den är ju från 1989, förklarar verkstadschefen.
Till all lycka finns andra, icke Volvo-auktoriserade verkstäder där personalen inte svimmar om det rullar in en bil från 1989.
Med ny olja i motorn, stabil tomgång och nya, svindyra stötdämpare anträds färden hemåt. Hustrun är med på resan vilket höjer insatsen. Nu måste det gå bra, annars får jag äta upp det resten av livet.
I packningen finns också Dale Carnegies berömda bok ”Hur man blir vän med livet och trivs med sitt jobb”.
Kortfattat skriver Carnegie att det inte tjänar något till att fokusera på de 10 procent av livet som är dåligt, om 90 procent är bra. Carnegie refererar till Eddie Rickenbacker som en gång överlevde tre veckor på en timmerflotte på Stilla havet och summerade erfarenheten med orden ”har man bara vatten och mat har man inget att klaga på”.
Lite verkstadsjobb ska man heller inte klaga på. Det här är ju ingen vanlig 740. Vi färdas i sexcylindrig 80-talslyx. Motorn utvecklades i ett samarbete mellan Peugeot, Renault och Volvo. Första idén var att göra en V8, men oljekrisen i början av 70-talet gjorde att man satsade på en V6 i stället. Ett arv från V8-planen är cylindervinkeln på 90 grader i stället för 60 grader, vanligt bland V6-motorer.
PRV-motorn blev snabbt ökänd för slitna kamaxlar och lösa foder med tendens att sjunka. Därför gjordes motorn om totalt 1988. Det är den nya motorn, B280E, som sitter i min franska 760 GLE. Betydligt bättre än PRV-ryktet.
Ligurien, Piemonte, Toscana – milen slukas som i ett nafs. Vid Comosjöns södra spets kör vi av autostradan och riktar in oss mot Brunate, en bergsstad alldeles öster om staden Como. Det har nu börjat skymma och regnar. Brunate ligger 500 höjdmeter ovanför Como och jag märker att de skarpa motluten inte gillas av det hittills så pålitliga PRV-kombinatet. Gasresponsen uteblir alltmer.
Till slut dör motorn och bilen blir stående vid vägkanten. Annonslöftet ”parcours toute distance” gällde kanske bara i Frankrike.
Situationen är minst sagt prekär när plötsligt sju kvinnor upp dyker upp i regnet, ett norskt vandringssällskap. Tillsammans kan vi knuffa runt bilen och få den ur vägen. Leve Norge!
Jag försöker få hustrun att förstå vilken tur vi har – det ligger nämligen ett hotell bara en kilometer upp längs vägen. Jag är inte säker på att budskapet når fram, hon har fortfarande inte läst Dale Carnegie ”Hur man blir vän med livet…”. Hur som helst vandrar vi upp till hotellet som har ett rum ledigt åt oss.
Köpa begagnad bil i Frankrike
På franska Blocket-motsvarigheten, leboncoin.fr, hittar du begagnade bilar. Viktigt är att bilen har en godkänd kontrollbesiktning, ”controle technique” på franska, förkortas CT.
Vanliga bruksbilar är normalt sett inte billigare i Frankrike än i Sverige, men däremot kan vissa äldre bilar vara köpvärda – modeller som av någon anledning är uppskattade i Sverige men inte lika eftertraktade i Frankrike.
Kommunikationen kan vara ett problem. Du måste vara inloggad på leboncoin.fr för att kunna kontakta privatsäljare. För att logga in måste du ange ett franskt telefonnummer. Även om du kontaktar en privatsäljare är det inte säkert att denne svarar. Att inte tala franska ses i princip som en kriminell egenskap. Men det finns många översättnings-appar som kan lösa språkförbistringen. Bilfirmor är generellt sett enklare att kontakta.
Vid registreringen i Sverige behövs registreringshandlingen, ”carte gris”, samt ett tydligt kvitto på köpet.
Dagen efter fortsätter regnet. Jag går tillbaka till bilen men batteriet har helt dött. Kan därför heller inte öppna bagageluckan eftersom det mekaniska låset har kärvat fast. Kommer alltså inte åt vårt bagage.
Ringer chefredaktör Engström som uttrycker medkänsla med orden ”Kul! Du tar väl bilder? Det kan ju vara något att skriva om!”
Går tillbaka till hotellet, nu genomvåt. Receptionisten ringer efter en bärgare. Inte heller han får igång bilen varför den bärgas till en verkstad utanför Como. Vi åker med bärgaren under total tystnad i 45 minuter. Han måste vara Italiens mest tystlåtne man.
Medan bilen undersöks på verkstaden Finomotori promenerar jag och hustrun till närmaste bespisning, restaurangen ”Mister J” där en föreståndare från Kina serverar dagens lunch efter eget koncept. Efter att ha först serverat pasta och huvudrätt kommer hon med en kopp kaffe och avrundar med en tallrik pommes frites (!).
Jag säger inget. Men det känns totalt sett som att mindre än 90 procent är bra just nu.
Det visar sig att bränslepumpen som sitter i tanken måste bytas. Men det kommer att ta några dagar att få reservdelen. Dessutom är det fredag, vi får räkna med minst fem nätter på hotell. Inte bra.
Ett Ryanair-flyg som lyfter från Bergamo till Stockholm om ett par timmar är en bättre lösning. Vi bokar biljetter och tar en taxi till flygplatsen. Vi kommer i alla fall hem snabbare än planerat.
En månad senare är min Volvo 760 klar på den italienska verkstaden. Jag hämtar bilen i samband med en annan provkörning i Schweiz och den här gången tar jag inga risker. Jag har bett verkstaden byta olja i automatlådan, byta kylarvätska och kontrollera batteri och laddning. Allt ska vara okej lovar verkstaden, som dessutom fixar lite elfel. Finomotori i Fino Mornasco har gjort ett kanonjobb och äntligen går bilen som den ska – hela vägen till Stockholm.
Väl hemma återstår skönhetsbehandlingen. Repor på skärmar och dörrar och det hängande innertaket måste åtgärdas. Först tar Alfa Bilklädsel hand om innertaket med den äran. Jobbet är komplicerat eftersom bilen har taklucka, men slutresultatet blir utmärkt.
Sedan lackeras vänster framdörr, höger bakdörr och båda bakskärmarna. Jag är rädd att bilen ska se randig ut, men tonträffen blir perfekt.
Efter registrerings- och kontrollbesiktning har bilen definitivt kommit hem. I skick som ny. Men totalkostnaden har på något märkligt sätt sprungit i väg. Över 100 000 kronor. Vad hände?
Resekostnaderna vill jag inte ens tänka på, det blir för mycket. Kan man inte kalla det för en sorts semester?
Kalkylen som sprack
Pris för bilen: 27 500 kr
Stötdämparbyte: 12 000 kr
Oljebyte: 1 000 kr
Kylarvätska, automatolja, rep elfel: 3 300 kr
Byte bensinpump: 5 000 kr
Byte innertak: 15 500 kr
Byte resår i stolryggfickor: 4 000 kr
Oljebyte, temp-givare: 3 600 kr
Lackering: 25 000 kr
Försäkring: 1 700 kr
Ursprungskontroll: 1 100 kr
Reg + kontrollbesiktning: 2 900 kr
Totalt: 102 600 kr
Över 100 000 kronor – resekostnader oräknade! Men egentligen är det kanske inte så dyrt… när den var ny 1989 kostade 760 GLE faktiskt mer än dubbelt så mycket, 224 400 kronor.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se