Är premium myt eller sanning?

Även den minst bilintresserade påstår sig kunna skilja ut en lyxbil från vardagsvagnar och budgetalternativ. Särskilt motorjournalister pekar oblygt på bilfloran och dömer snabbt med stadig hand.

Det magiska ordet stavas ”premium”, och är i dag i det närmaste ett begrepp. Alla insatta använder det flitigt och nickar samstämmigt. Men hur mycket vikt ligger i ordet? Är det kanske lika diffust som bilfabrikanternas ständigt återkommande ”dynamisk”? Styr känslan av kvalitet eller väger logotypen i fronten på bilen tyngre?

Under Teknikens Värld stora kombitest gjorde vi slag i saken och bildade ett hemligt alternativt testkommando. Titt som tätt lade vi vantar på olika bilar för att parkera dem bakom en gammal hangar på Björkviks flygfält där testet av de 24 bilarna ägde rum. Utan förvarning kidnappade vi testdeltagare, satte på dem ögonbindel och lät dem bekanta sig med valda delar på bilarna. Allt för att få ett svar. Premium eller inte premium?

Nya Ford Focus har hyllats inte bara i Teknikens Värld och i kombitestet vann modellen i den lilla klassen. Uppfattas den som en vinnare med ögonbindeln på?

Efter en körtur döms baksätet som för kort och ljudnivån hög av en inhoppare i testlaget. ”Billig”, lyder domen.

Blinkerljudet gillas inte av en medlem av det ordinarie testlaget. ”Låter som en moraklocka”, menar han.

Audi A4 är utan tvekan en premiumvagn. Fattas bara, i testutförandet kostar den nästan 300 000 kronor.

Vi placerar en uttjänt tennisboll på växelspaksknoppen och låter en testförare med många år på tidningen få torrköra med spaken.

– Lägena är mekaniska. Känslan är kärv. Jag gillar det men detta är budget, hävdar han.

Även en inhoppare är inne på samma spår och dömer bilen som ”billigare” då lådan ”klunkar och låter”.

Mazda 6 har aldrig gjort bort sig i våra tester fastän den inte lirar med de stora killarna. I testet dömdes interiören som plastig men reglagen för värme och ventilation imponerade. Vi låter några kidnappade vrida på dem.

– Känns som Mercedes men inte med samma klickkänsla. Det är nog kanske premium.

Men när vi slår på blinkersen och den diskreta tonen ljuder så är det solklart.

– Lite fint. Detta är premium!

Kia Cee'd är ingen dålig bil men är samtidigt inte det som sorteras in i premiumfacket. Kan dess knubbiga och greppvänliga ratt lura? Eller stolarna med den perforerade skinnklädseln och djupa skålning?

– Ratten vill ge sken av premium, men den är för hård… och luktar konstigt. Stolarnas skålning vill påskina sportighet men materialet är inte roligt. Nej, detta är inte premium, lyder summeringen av en van testförare.

Jag känner mig lite elak när jag puttar in en inte allt för erfaren inhoppare i Citroën C5 – en bil som i sin senaste tappning tyskifierats på en rad punkter.

Baksätet upplevs som platt och tyskt men inte allt för påkostat. Kan det vara Volkswagen Passat? När han får känna på den lite gummiartade listen på handskfacket går tankarna till Volvo V70. Premium!

Näste man till rakning har liknande erfarenhet från testverksamhet. Hans bil blir Ford Mondeo – en bil som ofta faller på rappliga reglage och materialval. Men rattens spakar finns det inget att anmärka på. Tvärt om. Helgjuten.

Med ett par år i testlaget får en person föra in armarna och känna på BMW 5-series baksäte. Dynan bedöms som lite hård men ”på plats skulle man nog sitta skönt”. Jag tar honom på en promenad och återkommer till samma bil. Nu får han känna på baksätets nackstöd.

– Svampigt, det är en Mazda, blir domen.

Vi plockar in en novis för att känna på Peugeot 308, eller i alla fall dess fläktutblås. En riktig luring.

– Känns skön. Hyfsad. Påminner om?… Saab? Nej, det här är inte billigt men inte heller lyxigt. Jo, detta är dyrt. Känns rejält!

Tydligare blir det när jag låter en i det ordinarie testlaget känna på stolarna i Renault Megane som briljerar på vissa punkter men som också kan upplevas som prispressad.

– Plastiga sömmar. Skinnet känns mer som plast det med. Skräp, kommer det snabbt.

En person med en sådan tung titel på tidningen så jag knappt vågar ha med honom får bekanta sig med övre delarna av dörrsidan på Volvo V70.

– Kan vara olika?… inte allt för dålig plast. Här finns ambitioner. Lite dyrare. I alla fall åt det hållet, lyder den korrekta summeringen.

Till slut finns ingen återvändo. Vi måste låta bilarna köras. Och till detta sista moment tar vi två riktigt tunga namn till hjälp: testchef Hans Hedberg och ekonomiexperten Mikael Stjerna. Men vi värmer upp med lite baksätesåkning – först i Volvo V60.

Ord som ”mysigt” och ”intimt” blandas med ”trångt”. Den ombonade känslan och mjukheten gör att herrarna dömer det som premium. Svenskt premium.

Jag blir imponerad men är elakare än så och ber dem ta plats i Mercedes C-klass med ett riktigt lömskt baksäte. Från ena hållet hörs ”tyskt premium” medans det från andra hållet pratas om ”brukskänsla” eftersom det finns plats för tre i bredd på den platta soffan.

Nu får de ta plats bakom ratten – en för mig utan ögonbindlar hemsk upplevelse. Vi får snabbt, av säkerhetsskäl, begränsa oss till krypfart.

Uppstickaren Hyundai i40 får beröm för sin förarstol och får beskrivningen ”jätteskön” men baksätet andas inte premium och det är lågt i tak. Lukten för tankarna till Asien.

Testvinnaren Passat prickar de snabbt och stämmer i det närmaste upp i kör.

– Bra växellåda. Premium om än ett platt och hårt baksäte. Det är tyskt, med största sannolikhet en Vokswagenprodukt. Några sekunders dividerande mellan Audi och Volkswagen resulterar i valet av det sistnämnda.

Summa summarum av vårt, på inga sätt vetenskapliga, premiumtest visar att visst finns premiumkänslan men kanske inte alltid där man anar. Vad som uppfattas som påkostat är också förvånansvärt personligt och bygger på vad man har för referenser. Så nästa gång du står i valet och kvalet – besök många bilhallar, blunda, känn, lukta och stirra dig inte blind på varumärket.