Vi besöker Magnus Walker – Porsche 911-förädlaren

Eftermiddagssolen badar Los Angeles i ett mjukt ljus. Allt andas frid i det råa och allt äldre industriområdet som i dag utgör Los Angeles hippa konstnärskvarter endast ett stenkast från Chinatown. En patinerad Porsche 911 Carrera RS på mjuka slicks kommer utan förvarning mullrande ut i en korsning. Bakom ratten sitter en lång man med vikingaskägg, dreadlocks, tatueringar och mössa. Han ser mer ut som en hemlös rock’n’roller än en Porsche-entusiast, men ingen ringer polisen – för alla känner honom.

De som bor här är vana vid att Magnus Walker varvar sina älskade gamla Porschar ordentligt här. Hans favoritställe att testa noll till 160 km/tim är faktiskt den breda 6th Street Bridge precis runt hörnan från Magnus garage dit jag precis blivit inbjuden. Nu är dock rivningen av bron påbörjad, så områdets silhuett förändras för alltid och Magnus Walker måste hitta en ny provkörningssträcka.

– Oavsett om jag kör på gatan eller racerbanan sätter jag upp små mål: Bromsa senare än den där bilen, kör om honom innan bron. Jag försöker att ta en kurva lite snabbare eller gå på gas lite tidigare. Små saker som påverkar körupplevelsen. Att köra en gammal Porsche är inte som att köra en ny bil där man lägger i ”Drive” och kör. Här är man en viktig del av bilen och man måste själv se till att få ut det optimala av bilen.

Det är tydligt att Magnus känner sina bilar ut och in, för han använder sig flitigt av häl-och-tå när han växlar ner. En av bilarna stickar dock ut. En Porsche 911 av första generation som uppenbarligen har förändrats en hel del. Den är lackad i en blandning av vitt, rött och blått, och när man kommer närmre står det klart att den är full av små specialgjorda detaljer. Han kallar ”277”, som är numret på bilens sida och front, för sin flat-foot-bil, för med sina 200 hk överraskar den aldrig, och därmed kan han köra med gasen i botten nästan jämt – vilket han gör.

Om du aldrig hört om Magnus Walker förut är det ingen skam att erkänna det. Men har du tillgång till internet och är bara lite förtjust i gamla Porschar är sannolikheten ganska stor att du träffat på honom i dokumentärfilmen ”Urban Outlaw” där Magnus Walker har huvudrollen. Filmen handlar om en excentrisk, skäggig Porsche-kille från England som flyttade till USA för att leva ut sin passion för Porsche. Sedan dess har han haft mer än 40 Porsche 911:or. Just den berättelsen och Walkers personlighet har trollbundit tusentals bilentusiaster världen över. Walker kontaktades ursprungligen 2012 av en kanadensisk filmregissör som ville göra en kortfilm om honom till filmfestivalen London Raindance. På fem dagar spelade han in mer än 20 timmar råfilm utan ett riktigt manus. Filmen klipptes ner, laddades upp på nätet och på rekordtid spridde den sig världen över.

I dag är Magnus Walker världsberömd i bilkretsar, men det har inte stigit honom åt huvudet. Trots att han glömt bort vårt avtal om en intervju och står med händerna insmorda i olja när jag kommer till garaget i Los Angeles tar han sig tid att prata med oss. Han ska bara montera ett sportavgassystem på en nyligen inköpt Porsche 911 från 1978 först.

– Fort, ta en bild så läsarna ser att jag faktiskt gör någonting!” låter det nere från betonggolvet där Walker sätter borrmaskinen mot kofångaren för att göra plats för ett danskt avgassystem som tillverkas av JP Group i Viborg i Danmark. Lokalen är full av 911:or vilket får mig att fundera över vad han egentligen ska ha alla dessa bilar till.

– Det är den gamla klassiska historien. Min pappa tog med mig på bilutställning i London 1977 där jag förälskade mig i en vit Porsche 911 Turbo med röda och blå Martini-stripes. Jag skrev till Porsche att jag ville designa bilar åt dem. De svarade att jag skulle återkomma när jag blev vuxen. När jag växte upp i Sheffield i England fanns det ingen som hade råd med en Porsche, så jag fick nöja mig med att drömma om den på affischen i mitt pojkrum. 19 år gammal flyttade jag till USA och sex år senare, 1992, kunde jag köpa min första Porsche 911 för 17 500 dollar.

Pengarna för den första Porschen tjänades ihop genom att sälja begagnade kläder i ett stånd på Venice Beach i Los Angeles. Den kreativa Walker klippte och sydde ihop kläderna efter sin personliga rock’n’roll-stil. Det utvecklade sig till klädmärket Serious som musiker som Alice Cooper, Mötley Crue och Smashing Pumpkins klär sig i. 2000 flyttade företaget från downtown Los Angeles till en större lagerlokal från 1906 i ett bortglömt industriområde. Tidigare hyste byggnaden ett lastbilsreservdelslager och det finns gott om plats för gamla bilar. Så Magnus Walker började samla. I början var det amerikanska muskelbilar, sen Jaguarer, några Ferraris och till slut lite Lotus. I dag är det bara Porsche 911 som gäller.

Besattheten av den ikoniska sportbilen tog fart på allvar 1999 när han köpte sin andra Porsche 911. ”277” kostade honom så mycket fortkörningsböter att han blev medlem i amerikanska Porscheklubben och började köra bandagar med stor framgång. De nästa tio åren körde han 40 bandagar per år tills han upptäckte att det kanske var bättre att lägga pengarna på att utöka 911-samlingen som i dag gömmer sig bakom en skjutdörr i en intilliggande garagebyggnad.

Tegelväggen är täckt av gamla Porsche motorsportaffischer från 70-talet. Framför den står bilarna på rad. Några är i mint condition och originalutförande, medan andra har små unika Magnus Walker-detaljer.

– Jag lyckades hitta den heliga graalen från 1964, så nu har jag alla årgångar från 1964 till 1973.” Med ”den heliga graalen” menar Magnus självklart den absolut första Porsche 911 från 1964 som är oerhört svår att få tag i. Den finns inte med i utställningen men väntar på renovering. En rad av fyra bredarslade 911:or med den karakteristiska spoilern i storlek soffbord avslöjar Walkers nya villebråd när missionen om att hitta alla 911-generationerna från 64 till 73 lyckades: Porsche 930 Turbo.

Redan nu finns det tre stycken från 1976 och en från 1977 i samlingen. Dessa tidigare Porschar har rykte om sig att vara livsfarliga att köra, så jag frågar om han kör dem lika hårt som modellerna med sugmotor.

– Ja! Men de kräver en helt annan körstil och lämpar sig bättre för snabba turer på motorvägen. Problemet är utväxlingen som är för hög. Där mina andra Porschar svarar fantastiskt på gasen händer det ingenting i en 930 Turbo när man trycker ner gasen. På min favoritbergsväg, där det finns massor med kurvor, kan jag i ”277” ta dem på 2:ans växel i mellan 60 och 100 km/tim. Turbon når 140 km/tim på tvåan, så den har inget laddtryck i de hastigheterna. Ettan är för låg och trean är för hög. Det är en annorlunda men rolig utmaning att hela tiden försöka ha koll på när turbon slår in och sen försöka hålla i och utnyttja vridmomentet.

Det finns så många fina 911:or i Magnus samling att det är svårt att koncentrera sig på bara en. I stället noterar jag de gamla plåtdelar och bitar Walker har stora högar av bakom garaget.

– Reservdelsbilar har dött för att andra ska kunna leva vidare, berättar han och betonar hur viktigt det är att ett 911-projekt har själ. Och det får det inte nödvändigtvis av fabriksnya reservdelar. Genom att ta delar från vrak skördar han patina som han mödosamt bygger in i sina renoveringar.

– Jag har aldrig varit en sån som vill ha bilen helt i originalutförande. Vissa Porsche-människor är enligt mig lite trångsynta på det sättet. Det jag gör känns omgående igen, men det är lite annorlunda.

Magnus Walker har varken mekaniker- eller ingenjörsutbildning, men han vet hur man hanterar en skruvnyckel och är inte rädd för att fråga experterna om råd.

Rundvisningen slutar framför Walkers favorit ”277”. Bilen som har funnits längst i samlingen och som han kört tusentals miles i. Den har aldrig renoverats och har endast uppgraderats med delar så han kan hålla gasfoten nedtryckt så länge som möjligt.

Kupén är inredd med en mockaratt från italienska Momo, Sparco-säten och bur för extra säkerhet. Magnus jämför bilen med favoritskorna som bara passar, så det känns naturligt att fråga vilka andra känslor gamla 911:or väcker i honom.

– Det är inte en enstaka känsla men ett bombardemang av sinnena. Jag är visuellt attraherad av formen och vänder mig fortfarande för att titta varje gång jag stiger ut ur den. Det är känslan när man öppnar dörren. Ljudet när man vrider om nyckeln, tonerna från motorn, och sen är det doften. De här bilarna är runt 40 år gamla och har den där mekaniska, oljeliknande doften.

Det är sen eftermiddag och vi ska i väg för att få till en bild i solnedgången vilket Walker föreslog redan tidigt i vår mailkonversation. Platsen ligger endast fem minuter från garaget. På vägen ställer jag frågan jag tänkt på hela dagen: Har han problem med snuten? Och spelar hans vildmanslook någon roll i det sammanhanget?

– Förr i tiden stoppades jag hela tiden, även på grund av mitt utseende. Det gick vilt till. Ibland till och med med dragna pistoler och händerna över huvudet, men då hade vi flera muskelbilar och området var tuffare då. Nu stoppas jag bara för fortkörning eller om jag glömt stopplikten.

Vi stannar till vid en kaj med utsikt över Los Angeles skyline där vi tar sista bilden till artikeln. Magnus Walker startar sin ”277” en sista gång och till boxermotorns raspiga ljud åker han hem till garaget och sina 19 andra Porschar. Bilar han samlat på sig efter att ha gjort karriär genom att följa sitt hjärta och sätta sin personliga prägel på de projekt han tagit sig an.