På gränsen till, i, och utanför Kongo

Att resan inte har varit någon dans på rosor är vi alla överrens om, men aldrig tidigare har vi varit lika nära att falla på mållinjen. Problemen att ta sig till sjukhuset började redan hopa sig på Kongo-Kinshasas ambassad i Bujumbura. De tidigare 50 dollarna per person för visum hade plötsligt förvandlats till 186 dollar per visum, annars skulle vi vackert få vänta i minst tre dagar. Vänta var däremot något vi inte hade tid med. Lemera-sjukhusets chefsläkare som mött upp oss i Bujumbura rekommenderade i stället att vi skulle åka mot gränsen för där fanns det mer utrymme för förhandling. 

Men vid gränsen höjdes plötsligt priset till 300 dollar per person samt krav på rekommendationsbrev från både svenska UD och den svenska ambassaden. Läget såg allt annat än ljust ut och Dr Denis gjorde allt i hans makt för att böja lite på de nyuppfunna formaliteterna. Tyvärr tar vissa afrikanska länder varje liten chans att mjölka västerlänningar på så mycket pengar som möjligt, och tyvärr betalas oftast dessa sanslösa överpriser. 

När vi både druckit kaffe och hunnit ge upp en och två gånger blev det plötsligt liv i stugan. Via Dr Denis försåg hade det kommit ett telefonsamtal till tullkuren från, för oss en okänd väldigt mäktig person i Kinshasa, som berättade för tullpersonalen att vi faktiskt skulle få åka in i landet. Priset för visumen sänktes med 250 dollar och kraven på rekommendationsbrev var plötsligt slopade. Fem minuter senare rullade vi förbi vägbommen och hade färdigstämplade pass. Vem denna maktfulla person var har vi fortfarande inte en aning om, men vi tackar ödmjukast.

Från gränsen till sjukhuset var det bara tio mil, men de sista 27 kilometrarna tog över tre timmar att köra. Från huvudvägen svängde vi av på vad som enligt svenska mått mätt skulle anses som en kostig. Denna stig gick spikrakt upp i bergen med rena stup på sidorna. Efter att varit helt övertygade om att vi var på väg någon annanstans än till ett sjukhus utbrast plötsligt chefsläkaren ”look there, that’s Lemera” och pekade på några hus långt upp på berget.  Onekligen låg det ett sjukhus här uppe, mitt i ingenstans. 

Framme vid sjukhuset möttes vi av mer än 200 personer som agerade välkomstkommitté. De sjöng, stojade och tackade oss. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig denna uppståndelse. Men precis lika lite som vi som svenskar kan föreställa oss vilken stor grej det är för sjukhuset att få en bil kan majoriteten av afrikanerna inte inse vidden av vår resa. 

En delegation från sjukhuset och de lokala myndigheterna höll välkomstceremoni innan till slut fick överlämna bilnycklarna till sjukhusets chefsläkare och administrativa chef. Plötsligt var uppdraget slutfört. Sakta men säkert börjar det gå upp för oss att vi faktiskt kört bil hela vägen från Stockholm till det lilla Lemera-sjukhuset i Kongo-Kinshasa. Precis som afrikanerna tror jag inte vi inser vidden av vår egen resa, i alla fall inte nu.