Pärlorna runt Åreskutan – med bil
Åreskutan ligger där i all sin snöklädda prakt, finväder ska det bli dessutom. En perfekt dag väntar och snart öppnar liftarna. Trots detta vänder de bägge skidmänniskorna Linus och Henrik Skutan ryggen för att utforska den bilburna omgivningen. Ett bra val ska det visa sig.
Åre. Trakten bubblar av företagsamhet och aktiviteter, där det mesta på något sätt har minst en beröringspunkt till skidåkning eller i alla fall med fjällmiljön. Under högsäsongsveckorna fylls dalen till bredden av turister. Skidturismens svenska nav?
Vi ska inte svara på det där, vilket är riktigt skönt. Vi ska inte snacka skidåkning heller. Inte mycket i alla fall. I stället ska vi bekanta oss med vägarna, historien och utsikten runt Åreskutan från alla håll. En skön roadtrip runt Skutan, som jänkarna skulle kallat det. Men det håller på att gå åt skogen innan det ens har börjat.
Kia Sorento laddhybrid är en bra bil på många sätt. Komfortabel, rymlig, smart utförd och avslappnat skön på långresan. Fast framkomligheten är inte helt hundra. Okej, okej, jag kör in på en oplogad väg (5 cm nysnö) och ner för en osynlig, knappa decimeter hög kant med framaxeln innan jag inser mina misstag. Stannar med halva bilen kvar ovanför. Lägger i backen och… kommer inte upp för den låga kanten. Ett hjul på vardera axel står och spinner, vilket naturligtvis inte är fyrhjulsdriftens fel. Snarare är det otillräcklig diffbromsverkan.
Vi ska tillägga att Sorento har elmotordriften i växellådan och bilen har konventionell fyrhjulsdrift – inte eldrift på ena axeln/förbränningsmotordrift på andra. Jag testar med alla körlägen som finns att välja mellan via vredet mitt i bilen, utan resultat. Lössnön gör knappast underverk för greppet hos de nordiska dubbfria däcken och det krävs att min kompis Henrik jobbar rejält med skyffeln för att Sorento till slut ska komma upp för kanten.
Resväg
1. Tännforsen.
2. Skalstuguvägen.
3. Riksgräns mot Norge.
4. Riksgräns mot Sverige.
5. Länsväg 336.
6. Skäckerfjällen.
7. Anjan och Husåvägen.
8. Fröåvägen och gruvan.
9. Björnänge och Hendryx.
Körsträcka: 17,1 mil.
Dagen, som ska visa sig bli helt fantastisk, börjar så där. Jag märker även att ventilationssystemet inte klarar av att hålla bakre sidorutorna isfria på insidan vid minus fem grader. Och Henrik klagar på kort sittdyna på passagerarplatsen.
– Men det är ju bara att förlänga, knappen sitter där framme liksom, säger jag.
Men, nej – det är bara förarstolen som har den finessen på denna i övrigt välutrustade bil.
Nåväl, världen har skådat värre bekymmer och så snart vi lämnat Björnänge, åkt förbi Åre, Tegefjäll och Duved med tillhörande Karolinermonument så känns det bättre. Dagsljuset kommer sakta men säkert tillbaka och vi siktar in på länsväg 322, den så kallade Skalstugevägen. Den lilla trafiken som fanns på E14 har nu avtagit och de ynka centimeter av nysnö som Kung Bore strösslat ut under natten ger en härlig inramning. Solen har inte riktigt orkat upp för att lysa direkt på oss, men ljuset från himmelsreflektionen ger Åreskutan borta i fjärran ett underbart utseende.
1. Tännforsen
Sveriges största vattenfall är en del i Indalsälvens flöde. Fallet innebär en otroligt mäktig upplevelse, oavsett om vattnet faller med full kraft eller om allting frusit. På Länsstyrelsens hemsida står det ”När det är som mest vatten i forsen, skulle det bara ta en kvart att fylla hela den stora arenan Globen i Stockholm”.
På vintern, när det är riktigt kallt, då stannar vattenflödet av men i dag är det ett mellanting. Det 60 meter breda och 38 meter höga fallet är till viss del fruset, isformationerna är likt ett konstverk, men mitt i så faller vattnet fortfarande. Du kommer hit genom att följa avtagsvägen från 322 Skalstuguvägen och du kan inte köra fel – vägen går bara hit.
Från parkeringen går en vandringsled som kan vara rent fruktansvärt hal vintertid, ta det försiktigt. Men åk hit, det är mäktigt både sommar som vinter. För vår del är dagsljus en bristvara dagar som dessa och vi vill hinna runt Skutan innan det blir mörkt. Vi njuter en stund och drar sedan vidare.
2. Skalstuguvägen, länsväg 322
Vägen följer landskapet, sveper uppåt och neråt, kurvorna går i varandra och det märks tydligt att det är naturen och inte någon trafikplanerare som har dragit sträckningen. Kia Sorento hanterar ojämnheterna bra, men kommunikationen från chassit upp till föraren är desto sämre. Det är svårt att via ratt, pedaler och ryggstöd få känslan om vad som händer på vägen.
Bitvis är det skog runtom vägen, bitvis är det helt öppet och när vi passerat Skalstugan rullar vi upp på kalfjället och resans högsta punkt. Utsikten är rent magisk. Norska snötäckta fjälltoppar i lätt soldis, vindstilla och några minusgrader. Kan det bli bättre? Jo, visst – det hade inte skadat med att plötsligt ha stått på skidor med några hundra fallhöjdsmeter av knädjup, lättillgänglig, medelbrant och säker offpist framför spetsarna. I solsken. Ni som vet, ni vet. Men här och nu – det här är så vackert. Vi tar fram termosen och mackorna, sätter oss på första parkett vilket är i bagageutrymmet och bara njuter. Snackar lite och njuter av lyxen att detta faktiskt är ett av målen med dagen. Svårslaget.
Sett ur ett svenskt perspektiv med svenska vägnummer går länsväg 322 mellan Staa vid Duved till gränsen mot Norge och Sandvika. Historiskt har vägen, som även kallas bland annat Skalstuguvägen, haft stor betydelse som handelsled mellan Sverige och Norge. I ”Skalstuguvägens historia” av Bo Oscarsson spårar författaren färdledens historia tillbaka till 1000-talet. Dessutom har en yxa från runt 700-talet hittats i byn Medstugan längs vägen och vi kan kallt konstatera – här finns mycket historia.
När järnvägen mellan Sundsvall och Trondheim byggdes ut i slutet av 1800-talet förlorade vägen stor del av sin logistiska betydelse som led över fjället och sedan E14 byggdes ut har trafikmängden avtagit rejält. Men vi njuter desto mer. Alldeles runt byn Skalstugan går vägen på gränsen till kalfjället, högsta punkten på 625 meter över havet ligger fyra kilometer norr om byn och skönheten vet inga gränser.
I fjärran sticker Storkjølhaugen upp 1 248 meter över havet, högsta toppen i norska Koltjønndalens naturreservat. Här njuter vi kaffe och mackor med världens bästa utsikt. Skalstugan är också namnet på en gammal jaktfastighet som skotten Sir Tom Nickalls var pappa till, innan den köptes av K.A Wallenberg. Numera drivs Skalstugan av Skalstugans stiftelse och fastigheten fungerar som semesterboende för banken SEB:s anställda.
Skalstuguvägen är också en del av pilgrimsleden S:t Olavsleden som löper från Selånger i västra utkanten av Sundsvall hela vägen till storslagna Nidarosdomen i Trondheim. Totalt 564 kilometer lång sträcker den sig från Bottenhavet till Atlanten. Ledens namn härstammar från 1000-talet och Olav den helige, den bereste vikingen som ska ha döpts i franska Rouen 1013 och som sedan skulle få stor inverkan på kristendomens spridning på våra breddgrader. Just i dag har vi väldigt lite fokus på just pilgrimsleden, men visst är det gudomligt vackert – hela vägen fram till Norge.
3. Riksgränsen del 1
Vid den obevakade gränsen mellan Sverige och Norge åker vi obemärkt in i vårt västra grannland och svänger alldeles strax höger in på norska väg 72 som kommer att ta oss tillbaka in till Sverige om bara några kilometer...
4. Riksgränsen del 2
...och nu är vi tillbaka på svensk mark. Känns tryggt, även om vägen på norska sidan slingrar sig fram alldeles underbart. Värt resan. Nästan. Alldeles vid gränsen finns ett stenmonument som kungör att detta är ”Rigsgrændsen” och att den ligger ”1 615 fod over havet”. Jag ställer mig precis på vad som verkar vara gränsen, hoppar några gånger fram och tillbaka. Mest för att kunna säga att ”i dag var jag i Norge minst fem gånger”.
5. Länsväg 336
I vinterskrud är den här vägen och framför allt dess omgivningar hur vacker som helst och ganska snart börjar vi se Skäckerfjällen med tillhörande naturreservat i fjärran. Vägen går i förlängningen ner till Järpen vid E14, men vi ska inte hela vägen fram dit. Enligt Wikipedia ligger trafikmängden på runt 60 fordon per dygn närmst gränsen. Vi kan bara konstatera att det är snudd på öde längs vägen. Bara ett par norskregistrerade bilar som, likt oss, mest verkar njuta av omgivningarna.
6. Skäckerfjällen
Enligt information från Länsstyrelsen är Skäckerfjällen ett mäktigt fjällområde och det är bara att hålla med. Naturreservatet ligger rakt norr om Åreskutan, på norra sidan om Kallsjön. Högsta toppen, Sandfjället, mäter 1 230 meter över havet och det enorma området på 467 kvadratkilometer erbjuder såväl extremt karg kalfjällsmiljö som urskog. Kalls sameby bedriver renskötsel i området och om du vandrar ut på leden mellan Anjan och Kolåsen kommer du garanterat att antingen träffa på renar, eller se lämningar.
Om du ska vandra ut här, kolla först på Länsstyrelsens hemsida vilka regler som gäller just här. Vi kan säga redan nu att all skoterkörning är förbjuden, men du är välkommen på skidor. Eller till fots sommartid.
7. Anjan och Husåvägen
Vi följer väg 336 längs sjön Anjan och passerar även Anjans fjällstation innan vi svänger höger in på Husåvägen som löper längs Kallsjön. Husåvägen har till och från varit hårt påverkad av vädrets makter. Kraftigt regn i början av juli 2022 utlöste jordskred, en del av vägen försvann. Året innan hade snösmältning med tillhörande extrema vattenflöden stor inverkan och det är bara att inse – naturpåverkan är bitvis extrem runt Skutan.
I dag däremot visar vägen upp sig från den absolut bästa sidan. Ett par mil norr om Huså är utsikten mot baksidan av Åreskutan och Blåsten magiskt vacker. Digernäset sorterar vi in under avdelningen ”sköna ortsnamn”.
8. Fröåvägen och gruvan
Söder om Huså vrider vi sydväst in på Fröåvägen. Om du varit i Åre och kanske kört bil till Björnenområdet så är det Fröåvägen du åkt på från E14 upp till skidområdet. Vi kommer från andra hållet där trafiken är helt obefintlig.
Ungefär halvvägs passerar vi Fröå gruva där kopparmalm började brytas redan på 1740-talet. Verksamheten pågick i omgångar fram till 1919, då man även förlängt vägen ner till Björnänge vilket möjliggjorde vidare transport med järnväg. Men det räckte inte, konkursen var ett faktum 1919.
I dag driver föreningen Fröå Gruva historien vidare med bland annat guidade turer. Dessutom finns här restaurangen Bergstugan Fröå Gruva, men vi hinner inte stanna. Ljuset är på väg bort.
9. Björnänge och Hendryx
Vi är, 171 kilometer senare, tillbaka där vi började hemma hos Herr Luthman. Skidmakaren Luthman närmare bestämt. På många sätt personifierar han Årebygdens drivkraft.
Under varumärket Hendryx har han i omgångar, likt verksamheten i Fröå gruva, förverkligat sina idéer om hur skidor ska byggas och det sker i extremt liten skala. Från början var skidorna handbyggda, men numera konstrueras de av Henrik i garaget i Björnänge, men byggs i Italien.
Han är skidåkare sedan barnsben och hans tankar om hur skidor ska konstrueras samt med vilka material de ska byggas avtar aldrig. Dessutom har han plockat inspiration från sitt bilintresse när flera av skidmodellerna döpts. Namn som Cobra och mytomspunna 917 förpliktigar. Filmintresset och Quentin Tarantinos filmer Kill Bill 1 och 2 hyllas med skidmodellen Kill Hill.
Passion, intresse och drivkraft i symbios. Men just i dag, här och nu, stämplar vi bara ut och njuter av Skutan i fjärran. En sällsamt väl spenderad dag.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se