Redaktör Rosenlund: Det sociala arvet

Redan vid 23 års ålder hade Uno Rosenlund en märkvärdig historia att berätta. Inte då, för sin samtid, men nu. Flickan med det vackra namnet vet vi knappt mer om än det vi kan läsa på ett bevarat vigselbevis. Aina Amanda och Uno. Signerat av präst under en formell och kristlig ömhetsbetygelse som dessvärre skulle visa sig vara värd inte mycket mer än arket de just mottagit. 

 Att gamle rektor Grundström vid navigationsskolan i Raumo, farfadern, försökt köpa tystnad efter sin sons bravader med tjänsteflickan – det som ju var själva förutsättningen för Unos existens – allt sånt, allt privat och allt gammalt – ingenting av det ägde särskild betydelse tidigt 1918. Året då Finland för andra gången i historien drog sig in i ett inbördeskrig. 

 Revolutionen tog sats i ett rödbrusigt maktvakuum och briserade efter klartecken från Ryssland. Nu fanns förhoppningar om reformer och värdiga liv för alla. Oavsett samhällsklass. Det gör nästan ont när man försöker förstå hur något så enkelt rätt kunde bli så fel. För när sommaren kom var koncentrationslägren fyllda med den sorts brottslingar varje segrare hänger högst – förrädarna. 

 Min farfar Uno var en av de röda förrädarna i lägren. En av de 80 000 som nu hade en ytterst osäker tid framför sig. En fjärdedel avrättades eller svalt ihjäl direkt. 

 Hoppet var såklart frihet eller åtminstone en mild dom, och det finns egentligen inget specifikt påstått brott i det summariska åtalet. Bara att han varit tvångskommenderad hamnarbetare, utposterad som gevärsvakt och gripen utan skottväxling under sin flykt mot Lahtis. 

 Det räckte ändå till åtta år på tukthus och ungefär lika många år till i bedräglig frihet eftersom den villkorades med ”utan medborgerliga rättigheter”.

 Man får försöka föreställa sig hur rymningen ett år senare gick till. Man måste det, för det finns inga berättade detaljer bevarade mer än att de var två kamrater som lyckades fly och att deras vägar snart skiljdes. 

 Det är först i polisutredningen om det svenska medborgarskapet vi får veta mer om en hårt arbetande man som i nära tio års tid följde säsongsarbeten från Ystad till Umeå. Plocka betor, dika vägar, skogsarbete. Ej kunskap i svenska språket. Halvbrodern skjuten till döds på Karelska näset ett halvår in i fortsättningskriget. Att åka hem, otänkbart. 

 En människa vars liv i så hög grad präglats av förluster – vad kan det bli av en sån? Jag gissar att han nog ibland tog grubblerier till en tidigare okänt hög nivå, men jag vet också att allt kom att ändras på en rälsbuss i Jämtland mellan Sveg och Östersund. I kupén väntade ödet, den paranta Anna Bergvall, ni anar rätt, sedermera Rosenlund. Tillsammans fick de sonen Toivo och han var efterlängtad. Uno hade ju precis fyllt femtio år. 

 Hänger ni med så långt? Bra, det är nämligen här som historien lämnar armodets lunk och växlar in i en ny, oväntat glad riktning. Från att ha ägt noll börjar nämligen Uno att köpa bilar och det i en takt som med en modern glosa bäst beskrivs som frenzy. 

 Vad tjänade man på en bra kolmila på den tiden? Indexreglerat. Jag vet inte det, bara att det tydligen räckte till de Peugeoter och Renaultar han vurmade för. Något annat märke ville han helst inte ha även om det smet in en och annan Opel ibland. 

 Fanns det orsak att passera Östersund blev det alltså tillfälle att besöka Holmberg och Jonsson (Peugeot) eller Gundts (Renault). Gubben Uno växte, om inte till en vip-kund, så i alla fall till en välkommen profil man eventuellt kunde fresta med en kärra på nedre delen av lyxutrustningsskalan. 

 En gång blev det stor oro i det Rosenlundska hemmet i Bräcke. Uno kom inte hem. Hela kvällen gick och framåt midnatt fick dramat sin förklaring. Ett set järnvägsvagnar hade rullat in på bangården med allsköns nya bilmodeller. Bland dem en svart Peugeot 203 med vit topp. I praktiken omöjlig att motstå och gissa vem som hade första tjing! Farfar vakade vid spårområdet tills bilen var avlastad och överlåtelsepapperen stämplade, signerade och fina. Sedan hem till Bräcke och familjen. Capone style.

Men nyhetens behag har som bekant ett kort bäst före-datum. 203:an byttes bort mot en 403. Därefter kom en svår sjukdomsperiod där Uno fick veta att livet började närma sig slutet. Han gjorde det alla sansade bilentusiaster skulle ha gjort. 403:an byttes in mot en risig Austin som även den hade begränsade mil kvar i trafik. Ska man gå ur tiden ska man göra det lugnt och behärskat utan amorteringar tycktes han resonera. Man dör liksom inte lyckligare i en fransk vagn. 

 Austin dog mest troligt enligt diagnos men Uno levde ytterligare tio år innan han blev befordrad till evigheten 1968. I garaget stod då en blå, avbetald Opel Rekord av 1963 års modell.

Krönikan publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 9/2012, beställ ditt exemplar av den genom att klicka här!