Strandtomt i Etiopien

I Addis Ababa fick vi får första riktiga regnskur sedan vi lämnade Stockholm, men i ärlighetens namn var den ganska skön. De senaste dagarna har klimatet förändras avsevärt, mycket har visserligen med Etiopiens höga kullar att göra men det faktum att vi närmar oss ekvatorn spelar också roll. Sedan ankomsten till huvudstaden har vi fått vänja oss vid eftermiddagsskurar och åskoväder framåt kvällarna. Klimatet kan just nu beskrivas som en bra svensk sommar. 

Vi stannade två nätter i Addis och uträttade de numer standardmässiga uppgifterna som krävs vid ankomst till en stor stad. Mathandling och inköp av inhemskt SIM-kort till mobiltelefonen. Det senare visade sig vara något av ett gissel som dessutom inte fungerar. Det etiopiska mobiltelefonnätet kan närmast beskrivas som sporadiskt. Mottagningen skiftar från noll till full på några sekunder och det fungerar sällan att ringa. Då var det betydligt stabilare i Sudan, där krävdes dessutom ingen registrering vid SIM-kortsinköp. 

Från Addis fortsatte vi tjugo mil söderut mot Lake Langano. Djungeltrumman talade om ett paradis precis vid sjön. Vi tog sikte mot en, enligt vår karta, ”beach camp”. För att komma dit krävdes det dock offroadkörning över en uttorkad vattenfåra men mitt i ingenstans uppenbarade sig en port med en automatkarbinförsedd vakt.

-           Beach camp?, frågade vi

-            Yes yes, down there, svarade vapenmannen.

Ytterligare en kille dök upp från ingenstans och började vinka att vi skulle följa honom. Minuter senare stod vi parkerade helt ensamma mitt på stranden, uppskattningsvis 20 meter från vattnet. Det var onekligen paradiset vi hade kommit till. Lägereld tändes och avkoppling framför elden inleddes. Utan tvivel är det en speciell känsla att somna in till ljudet av vågor som sköljer in på stranden ett tiotal meter bort.  Söndagen spenderades mestadels i solstolen med grisrosa hy som bieffekt. Strandcampingen förärades två nätter innan vi idag fortsätter sju mil söderut för att hälsa på några bekanta i staden Awassa. 

Troligtvis kommer vi inom en snar framtid få annat än asfalt under hjulen, men det faktum att vi hittills under våra 1 200 mil genom tre kontinenter bara kört på asfaltsvägar är ganska fantastiskt. Hade det inte varit för vår ökenkörning i Sudan skulle vi inte ha behövt koppla in fyrhjulsdriften en endaste gång.  Det finns däremot en överhängande risk att terrängdriften kommer att behövas under en betydande del av de återstående 300 milen. Det är inte utan att det märks att vi börjar närma oss målet, men det är en lång, och framför allt svår bit kvar.