Ford Focus ST mot Honda Civic Type R

Snötäcket är tjockt, himlen är klar och luften kall och krispig när solen kämpar sig över horisonten och lägger Vilhelmina i södra Lappland i ett orangefärgat skimmer. Matchningen med vår orangea Ford Focus ST är riktigt snygg. En bil som förutom sin fräcka färg inte säger mycket till sin omgivning. Vinge, gråa detaljer i fronten, större hjul och bromsar samt två avgaspipor på vardera sida i aktern skiljer ST från vanliga Focus.

Motsatsen till sparsmakad är den metallic-gråa Honda Civic som vilket otränat öga som helst kan avslöja är en Type R. Vingar, skärmbreddare, röda detaljer och inte mindre än tre centralt placerade utblås. Precis som på en Ferrari 458 Italia.

Att Civic Type R:s utseende är mer extremt än snygg är inte bara för att den ska se snabb ut. 320 hästkrafter ­hämtade från en tvåliters turbomotor gör att 0-100 km/h avverkas på 5,8 sekunder, sedan fortsätter accelerationen ända upp till 272 km/h. En toppfart ingen annan i klassen är i närheten av.

Karossens omstöpning till Type R-form ger ökat marktryck som ger resultat i svängarna, inte minst på banan där Civic Type R håller formen som få andra. Med hjälp av en fin närvarokänsla, hög greppnivå, perfekt körställning och en gudomlig växellåda vann inte bilen bara GTI-testet under sitt debutår 2018. Den placerade sig också på en historiskt bra femteplats i Bankalaset samma år, endast slagen av två Porschar och två McLaren. Att utmaningen för nya Ford Focus ST är stor råder det inget tvivel om. Men jag vågar nästan lova att även Focus ST kommer prestera bland de bästa icke-sportbilarna när årets upplaga av Bankalaset går av stapeln i sommar. Jag har nämligen redan kört bilen på vad som speglar en racingbana på Fords testcenter i Belgien. Där imponerade bilen, inte med att vara lika sylvass som Honda Civic Type R, utan med mer lekfullhet. Exakt hur bra Focus ST kommer lyckas på en torr bana, och på svenska sommarvägar får vi lov att återkomma till.

Det sprakar till ur de dubbla utblåsen när 2,3-litersmotorn vaknar till liv och lägger sig på den förhöjda tomgången efter kallstart. Jämsides hörs Hondan inte alls. Att Civic Type R har 320 hästkrafter är något som mest känns, inte något som märks för öronen. Skillnad är det med Focus ST som behåller sin högljudda melodi under körning. Klangen är dov och kryddas med både avgasknallar och förstärkt ljud interiört. Det påklistrade ljudet upplevs naturligt och är endast närvarande i de sportigare körlägena.

Ettan åker i och kopplingspedalen fjädrar upp med en kraft som lätt kan innebära motorstopp för den ovane. Tur då att Focus ST själv är med och lägger på lite gas för att förhindra pinsamheter. Växellådan känns tajt, men lika tajt som Hondas exemplariska växellänkage är den inte. Hondan är helt enkelt suverän på den punkten, inte för att Forden är dålig, men slagen är lite längre och lägena lite mer diffusa i en direkt jämförelse.

Därtill är Hondas runda metallknopp en fröjd att greppa, så länge det inte är minus tio grader som det är i dag. För då är växelspaksknoppen i metall också minus tio grader. Bra att jag tog Forden som har en läderklädd växelspak samt både sätesvärme och rattvärme. Två bekvämligheter som inte går att få i Civic Type R. Väl uppe i vintriga Lappland tar vi ­tillfället i akt och hälsar på våra vänner som råkar ha en plogad sjöis, tänka sig! Att både Focus och Civic rullar på vinterdäck utan dubbar är inte optimalt, men vi gläds av frostlagret som lagt sig som en hinna på den annars snorhala ytan. De 235 millimeter breda framdäcken med fabrikatet Nokkian Hakkapelitta R3 ansträngs hårt när Fordens 420 Nm och 280 hästkrafter försöker leta sig ner i marken. Trots effektunderläget mot Civic Type R:s 320 hästar påstår Ford att deras bil är en tiondel snabbare 0-100 km/h. Om det stämmer kan vi inte svara på, men på vanlig väg upplevs bilarna jämnsnabba.

Båda har bra vridmoment där Focus ST:s 420 newtonmeter trumfar Type R:s 400 Nm. Här på sjöisen spinner det frenetiskt och endast en bråkdel av effekten omvandlas till acceleration. Banan är relativt kort och enkelt utformad. En lång och bred hårnål leder ut på en lång raksträcka där vi nu kämpar med att ta oss fram till banans roligare partier bestående av två sektioner med pendlande slalomkurvor.

Bromsverkan är turligt nog bättre än accelerationsgreppet. Med foten kvar på Fordens bromspedal roterar rumpan direkt när jag rör på ratten in mot svängen. Responsen i framvagnen är bättre än väntat. Samspelet med bakvagnen är en njutning, och trots den låga greppnivån är kontrollen total. Det går lite överstyr när banan vänder tillbaka åt höger, då trycker jag till lätt på gasen och balansen återfinns omgående när fronten rätar upp sig. Farten ökar i takt med att modet tilltar och jag är snabbt igenom banans kurviga halva. In i långa hårnålen räcker inte lastväxlingen till utan bilen rätar upp sig och jag letar efter handsbromsspaken, som inte finns. Både Focus ST och Civic Type R har knappar som låser alla hjul. Bilbyte till Honda Civic Type R och en till synes helt annan värld med den vitt skilda förarmiljön. Sittpositionen är bra i Forden men klockren i Hondan. Låg med massor av stöd. Även själva placeringen av växelspaken är mer genomtänkt, högre upp och närmare ratten. Med sämre däck än Focus ST ­spinner det plågsamt när jag lämnar startgropen.

Det dova motorljudet med de poppande avgassmällarna saknas och det känns mer vuxet och seriöst än i Forden. En känsla som återspeglar sig när Hondan inte alls vill rotera in i svängen på samma sätt som Focus ST. Det går, men det känns som att Civic Type R helst inte sladdar. Nu är det här inget ­rättvist test om vilken av bilarna som är bäst på en sjöis eftersom vi inte har däck för ändamålet. Men det ger en känsla av bilarnas balans.

Och likt vad jag tidigare upplevt på bana är Honda Civic Type R en seriös kurvslickare. Ford Focus ST är mer lekfull med en bakvagn som gärna släpper till även på torr asfalt. Inget obehagligt släpp man lär bli varse om på vägen, utan ett välkalibrerat släpp som kommer snällt precis vid greppgränsen för att undvika understyrning.

På vägen är båda bilarna riktigt roliga att köra, kraftfulla motorer, bra manuella växel­lådor, bra körställning, fasta chassin och bra styrningar. Men Fords något konstgjort direkta styrning och lika konstgjort underhållande motorljud gör det roligare vid vanlig körning. Focus ST lockar till snabb körning, men frestelsen är större i Civic Type R som inte bjuder på samma underhållning i lagligt tempo. Det gör Forden mer vardagskompatibel.

Ser vi vidare på andra kriterier som bagage, baksäte och användarvänlighet vinner Forden alla grenarna utan problem. Bagageutrymmet är större och lättare att lasta tack vare karossformen. Baksätet är undermåligt i Honda främst på grund av mycket vägljud som sipprar in, men lårstödet är också dåligt. Ljudnivån är något vi anmärker på även i framsätet där både väg – och motorljud sipprar in ­tydligt. Motorljud är trevligt, men ett monotont dånande är inte ens önskvärt i en sportig bil som Civic Type R.

Användarvänligheten har redan visat på brister med avsaknad av både ratt – och sätesvärme, men vi blir heller inte vänner med förarmiljön som känns gammaldags och seg. Ytterligare poäng går till Ford när vi jämför priserna där Hondan är drygt 50 000 kronor dyrare. Utrustningslistan är då lång men 410 550 kronor är mycket pengar.

Och vinnaren är...

...Att börja rabbla vardagsegenskaper och sedan såga en GTI-bil för dessa är inte schysst. Men det är faktiskt inte enbart därför Ford Focus ST vinner den här duellen. Honda-ägaren kan fortfarande stoltsera med att ha den snabbare bilen, att Focus ST ska vara snabbare på ett vägsnitt eller bana är högst osannolikt. Men vi har roligare bakom ratten i Focus ST, tillkonstlad eller inte har Fords prestandaavdelning gjort ett riktigt bra jobb med körglädjen.