Volkswagen Polo WRC mot Renault Clio RS

Snön ligger inte djup, men har ändå tagit Uppland i besittning. De små, krokiga vägarna vi far fram på är ömsom saltade och halvtorra och ömsom garnerade med rejäl och förutsägbar isbark. En alldeles perfekt miljö alltså för att köra hästkraftsstinna småbilar och konstatera att det där med karriärbyte känns avlägset, det går trots allt inte ha så mycket roligare en måndag i januari.
Framför mig ligger den vita Volkswagen Polo R WRC:n. Kurvorna skärs av Polon på bästa rallymanér med främre innerhjulet precis utanför vägkanten för att få fäste och kunna gasa sig igenom kurvan. Ibland anar jag också att handbromsen används för att få rätt riktning på ekipaget.

Själv nöjer jag mig med gasuppsläpp i kurvorna i den ilsket gula Clio RS:n (Renualt har verkligen fått in snitsen på lackavdelningen) och chassit svarar snällt med att låta bakvagnen drifta ut till rätt läge och jag går på gas igen. Trots min betydligt mindre rallymässiga körstil har jag inga problem att hänga med Polon och dess aktivt jobbande förare, men mer om det senare.
Så kommer vi fram till Lunda flygfält. Numer landar inga flygplan här, i stället används de omfattande asfaltsytorna till diverse bilsportövningar. En perfekt plats att släppa lös två gasglada bilar och förare på.

Jag hinner knappt ur bilen förrän Polons förare hunnit fram till mig, den jovialiske och reslige Kalle Grundel. Mästare i rally-VM Grupp A 1984.
– Vilken bil alltså! Släng ut lite inredning och i med en bur och den är helt klart snabbare än den Golf GTI jag vann med 1984. Den känns som en riktig rallybil, säger Kalle Grundel.

Foto: Patrik Lindgren

Den 2,0-liter stora turbofyran som hämtats från storebror Golf GTI får också beröm. Både jag och Kalle applåderar VW:s beslut att i Poloversionen som döpts till WRC i efternamn trycka ned den större motorn i stället för att använda den visserligen dugliga men också något karaktärslösa 1,4-litersfyran med både kompressor och turbo på 180 hästkrafter som huserar i Polo GTI.
Med den större cylindervolymen och det enda turboaggregatet är toppeffekten hela 220 hästkrafter mellan 4 500 r/min och 6 300 r/min och vridmomentet är maximalt 350 newtonmeter mellan 2 500 och 4 400 r/min. I realiteten betyder detta en enorm körbarhet på nästan vilken växel som helst och ett härligt, bröligt motorljud. Växellådan är manuell med så där tydliga lägen som gör att motor och växellåda känns som en fast enhet.

Stolarna är skålade på precis rätt sätt. Vilket betyder att stor som liten får plats och får rätt stöd vid aktiv körning. WRC-loggan strösslas det med både exteriört och invändigt, bland annat på stolarna, men det blir ändå inte för mycket rally-logotyp utan snarare en signal om att den här Polon inte är som alla andra. Och att den kan köra ifrån det mesta på småvägar.
Vartän jag och Kalle Grundel spanar så finns det snötäckt flygplatsasfalt. En del av flygfältet är helt oplogad medan den andra delen relativt nyss hyvlats av. Perfekt för att fotograf Lindgren, som anslutit från hemmet i Vattholma, ska få till sladdbilder där det sprutar snö.

Foto: Patrik Lindgren

Kalle Grundel vill ogärna släppa taget om kringlan i Polon så jag själv agerar medåkningsförare i Patriks kombi i stället. På elegantaste rallymanér hämtar herr Grundel fart och försöker provocera ut WRC-derivatet i snygga sladdar. Det går inte alls. I stället måste handbroms användas och det ger inga belönande retursladdar för den som spakar.

Orsaken är att antisladdsystemet inte går att koppla ur, endast antispinn. Kan vid en första tanke verka vara en petitess i sammanhanget men ju mer vi kör på både flygfält och småvägar så irriterar kastreringen av förarens frihet.

– Jag har bedrivit körutbildningar i mitt eget företag i en väldig massa år och alltid poängterat vikten och nyttan av antisladdsystem, och jag tror att de är en bidragande orsak till att bilolyckorna minskar. Men på en sån här bil? En bil som tillverkas i begränsad upplaga och verkligen vänder sig till förare som vill kunna utnyttja chassi och motor, då borde man som förare verkligen kunna koppla ur om man vill, säger Kalle Grundel.

Jag kan inte annat än hålla med. Varför bemöda sig med en större motor, sänkt chassi med justerade hjulvinklar och större bromsar om VW inte vill att deras kunder ska kunna njuta av paketet fullt ut? En stor del av tjusningen med rally är just att sladda, men där sätter Polon effektivt stopp för vinterglädjen.

Foto: Patrik Lindgren

Clion är nästa bil att sladda framför Patriks lins. Här går antisladdsystemet att koppla ur helt om den standardmonterade dubbelkopplingslådan läggs i M-läge och RS-Drive-knappen hålls inne i tre sekunder. Växlingarna sker då också på snabba 150 millisekunder. Stolarna i fransmannen har sämre lårstöd än i tysken, skålningen är också av typen att den passar personer av medellängd men fungerar inte lika bra för mig och Kalle Grundel som är av den längre sorten.

Clio RS är lätt att provocera ut i en snygg sladd och sedan hålla tillbaka och släppa ut i ändlösa retursladdar där bilen beter sig oerhört förutsägbart, tryggt och fantastiskt roligt. Den 1,6-liter stora radfyran med turbo har hämtats från koncernsyskonet Nissan Juke och har trimmats till 200 hästkrafter som nås vid 6 000 r/min och ett maximalt vridmoment om 240 newtonmeter som finns redo från 1 750 r/min. Inte lika mycket bröl som från den charmiga VW-motorn utan mer högvarvigt skrik där dubbelkopplingslådans växellägen finjusterats för att få ut mesta möjliga effekt på varje växel.

För att få till ännu mer snösprut på bilderna ger vi oss av mot fältets oplogade del. Kalle tar sig an Polon men får snart stanna. Bilen kan knappt ta sig fram medan Clion dansar runt så att snön yr. Den låga markfrigången i kombination med att antisladdsystemet griper in hela tiden gör att Polon har det svårt att ens ta sig framåt.

Vi tar oss tillbaka till den plogade delen i stället och applåderar att handbromsarna i dessa småbilar fortfarande är av vajertyp och sköts från en rejäl krycka mellan stolarna. Tänk så mycket roligt dagens och morgondagens ungdomar går miste om när snart varenda bilmodell har elektroniska system som sköts med en knapp. Visserligen slipper de också nedslag på besiktningen för dålig verkan på parkeringsbromsen, men vem har sagt att det inte kostar att ligga på topp?

Efter en kaloristinn lunch i närbelägna Gimo är det dags att bege sig mot huvudstaden igen. Vi säger hejdå till Patrik och ser fram emot att ta samma vintriga småvägar hemåt med den skillnaden att jag nu rattar Polo R WRC och Kalle Grundel rattar Clio RS.

Mitt goda rallysjälvförtroende från morgonens sträckor kommer snabbt på skam. Kalle försvinner oroväckande snabbt i den gula Clion. Jag vågar mig inte på att skära kurvorna med ett hjul utanför vägkanten som stöd. Men jag gör verkligen mitt bästa för att bromsa sent, ställa upp bilen och skjuta fart igen. Det visar sig dock vara svårt. Vid inbromsningar och gaspådrag ömsom under- och överstyr Polo R WRC. Tryggheten och glädjen med att kunna styra med gasen som finns i Clion lyser med sin frånvaro i Polon.

Vi stannar efter en stund och konfererar.
– Vilken bil alltså. Helt otrolig den här Clion. Jag tycker fortfarande att Polon är riktigt bra men det här är ju ännu bättre. Du styr med gasen på ett helt annat sätt och det känns både stabilt och roligt, säger Kalle Grundel.

Foto: Patrik Lindgren

Vi vet sedan tidigare att bilarna är skodda med liknande friktionsdäck, så det kan inte förklara skillnaden i väguppträdandet. Efter att ha jämfört våra upplevelser så är domen tydlig. Polons chassi jobbar inte alls med däcken och underlaget lika bra som Clion. Där Clion är trygg och belönande är Polon orolig och oförutsägbar i högre hastigheter. Vi fortsätter vård färd söderut och når till slut redaktionsgaraget.

Att kora den roligaste vinterbilen av dessa två blir inte svårt. Renault Clio RS är en frostklar vinnare, även för en VW-veteran som Kalle Grundel. Ett chassi som beter sig tryggt men samtidigt är underhållande är den avgörande faktorn. Att Polons antisladdsystem dessutom inte går att koppla ur adderar på minuslistan. Det ska dock sägas att Polo R WRC är en fantastiskt rolig bil där framför allt motor och växellåda får högsta poäng men Clio RS belönar den körglade föraren mer, även på vinterväg.

Vinnare: Renault Clio RS

Foto: Patrik Lindgren

Renault Clio RS imponerade redan vid första provkörningen i TV 8/13 och vann sedan GTI-testet i TV 21/13. En synnerligen effektiv drivlina med dubbelkopplingslåda ger den rätta racekänslan. På tekniska racerbanan Kinnekulle Ring visade sig Clio RS från sin bästa sida.

Men fransosen gör inte bort sig på snö heller, tvärtom. Chassit som vi imponerades av på racerbanan visar sig vara lika underhållande och effektivt på snö och is. Drivlinan är högvarvigt racig men går att leva med även i vardagen med växellådan i Normal-läge.

Med fem dörrar och ett okej bagageutrymme är detta den perfekta andrabilen i storfamiljen där den då också knäcker extra som högst kompetent trackday bil.

Volkswagen Polo WRC mot Renault Clio RS

Gallerier