En studie i brunt

Bilden här, den brunaste i vårt arkiv, skulle mycket väl kunna illustrera att Moskvitch 412 var en skitbil men visar den sovjetiska vagnen i sitt esse. Ju sämre vägen blev desto bättre uppträdde bilen enligt vårt test i nummer 25/1972. Detta tack vare styv fjädring och hög markfrigång. Det rejäla avståndet mellan pedalerna gjorde det möjligt att köra med stövlarna på.
Annars handlade det om en uråldrig konstruktion, en resa bak till 1950-talet. De små fenorna på bakluckan skvallrar om det men under skalet blev det än tydligare. Stel bakaxel parad med längsgående bladfjädrar var bara förrätten liksom trumbromsar på alla fyra hjul. Invändigt noterade testlaget en hastighetsmätare av liggande modell, ljusomkopplare på golvet, handbromsspak under instrumentbrädan och spridda reglage, ett av dem till något så passé som en kylargardin. Rullbälten? Glöm det.

Teknikens Värld nummer 25/1972. Foto: Ulf Holmstedt / Teknikens Värld

Testet skvallrar om en värld delad i öst och väst och en tid när bilen utvecklades i dramatiskt tempo.
”Hur ska egentligen Moskvitch kunna överleva?”, frågade sig testskribenten Dag E Hogsten. Räckte bilens kilopris i Sverige på tolv kronor – densamma som för isterband? Nej. Importören Matreco hade redan valt att satsa på en annan ryss: VAZ 2101, en licensbyggd Fiat 124 som kom att vara i produktion till 2012.
Moskvitch 412 levde vidare och utvecklades under nya namn för att gå i graven först 1988, längre än isterband på barnfamiljens veckomeny. Isterband, säger du unge läsare frågande? Det är grovmalet surt kött packat i en korv vars tjocka skinn man helst inte äter. En rätt som var vanlig på den tiden då maten var lika brun som bilden på detta uppslag.