Chevrolet Chevelle SS mot Plymouth Road Runner och Mercury Cougar

Svart som natten. Svart som synden. Men framför allt – svart som två feta hjulspår som bara blir längre och längre då konstnären bakom ratten resolut placerat sin pjäxa där pjäxan hör hemma. I pannrummet. Och det är aldrig mer rätt än i en tvättäkta muskelbil från andra sidan Atlanten.

Under senare delen av 1960-talet blev innehållet i pannrummet, eller motorrummet, det viktigaste i världen. I alla fall inom den amerikanska motorindustrin, för hästkrafts- och motorvolymskriget som utbröt var det första i sitt slag och till dags datum det värsta i sitt slag. Vanliga familjebilar gick från vardagslunk på motorvägen rakt ut på dragstrippen med monstruösa motorer och med effekt­angivelser som konsekvent skrevs ner för att inte chocka tillverkarnas styrelser och försäkringsbolagens handläggare. Det här var rödljusracens tid och muskelbilarna var gatans gladiatorer.
Över fyra decennier senare kan vi driva en bil en hel mil på samma mängd soppa det går åt för att starta vår Tema-trippel och driftsekonomin dessa V8-bestar ståtar med går inte att nämna i ett politiskt korrekt sammanhang. Men vem bryr sig och vem köper en entusiastbil för att vara politiskt korrekt?