Provkörning av Mini Cooper S 1965
Det finns bilar, och så finns det bilar som är kult. Odödliga. Sådan är Mini. Tillverkad från 1959 till år 2000. Då hade närmare 5,5 miljoner bilar, med i stort sett samma utseende, rullats ur fabrikerna.
När Mini visades första gången, den 26 augusti 1959, möttes den med viss skepsis. Tre meter bil och löjligt små 10-tums hjul. Försäljningen gick trögt inledningsvis. Men den gillades av artister och skådespelare vilket gav Mini status, och inte minst de stora framgångarna på tävlingsarenorna bidrog till att försäljningen snabbt ökade. 1965 tillverkades Mini nummer en miljon.
Bilen vi provkör här är just från 1965. En Cooper S. Eller en Morris Cooper S för att vara mer exakt.
En Mini kunde nämligen vara en Morris Mini också. De två företagen Austin och Morris hade slagits samman, men eftersom engelsmännen är som de är kunde inte en Austin-man tänka sig att köra Morris, eller tvärtom. Därför tillverkades de under båda märkenas flagg och alla var nöjda, trots att de körde likadana bilar. Det enda som skilde de två åt var grillen och modellbeteckningen.
De flesta, framför allt lite yngre, tror att en Mini per automatik är en Cooper, men så är inte fallet. I tidernas begynnelse fanns inte ens namnet Cooper i företagens vokabulär.
Det var motortrimmaren John Cooper som skapade Cooper.
När Minin, konstruerad av Alec Issigonis, presenterades insåg John Cooper dess potential som tävlingsbil. Ett hjul i varje hörn gav utmärkta förutsättningar.
Cooper hade redan känningar hos företaget då hans framgångsrika Formula Junior-bilar var försedda med motorer från Morris.
Han fick låna en bil från företaget för att konstruera en prototyp som hade 997-kubiks motor och var försedd med skivbromsar fram. Alla som körde den var överväldigade.
John Cooper försökte övertala Alec Issigonis att producera en liten serie om tusen bilar vilket var vad som krävdes för att få bilen klassad i det dåvarande Grupp 2-reglementet.
Men Issigonis vägrade. Det hade aldrig varit hans tanke att Minin skulle bli tävlingsbil, den skulle vara en folkets bil.
John Cooper gav inte upp utan kontaktade högste chefen, Sir George Harriman, som gav klartecken även om han var skeptisk till att det skulle gå att sälja ens tusen bilar. Han utlovade dessutom en bonus till Cooper för varje såld bil.
Produktionen startade i blygsam takt i juli 1961 och det tog till november samma år innan klassningsantalet uppnåtts.
Det var inte mycket som avslöjade att detta var en ”hot” version och den stora skillnaden mot en vanlig Mini återfanns ju under huven, dubbla SU-förgasare.
Totalt, fram till 1963, tillverkades 24 860 Mini Cooper 997 så det klirrade nog rätt skönt i John Coopers plånbok. Han fick två pund per såld bil. Faktum är att företaget i början på 70-talet tog bort modellbeteckningen Cooper och ersatte det med GT för att slippa betala royalties. Det var emellertid bara en av besparingsåtgärderna då företaget på den tiden befann sig i djup ekonomisk kris.
Modellnamnet Cooper kom dock tillbaka 1993 och används alltjämt på de nyare, vassare, generationerna av hundkojan. John Cooper fanns även med när nya Mini introducerades i början av 2000-talet, oklart dock hur mycket och om han fick och om familjen fortfarande får royalties.
Cooper S med 1 071 kubik stor motor introducerades i mars 1963 och blev ett brittiskt nationalhelgon när Paddy Hopkirk vann Monte Carlo-rallyt i en sådan 1964.
Men John Cooper nöjde sig inte med det, han ville ha ”sin” bil homologerad i en större cylindervolymsklass och i mars 1964 introducerades 1275-kubiks Cooper S.
Folket älskade den omedelbart, försäkringsbolagen hatade den. En bil är dock sällan perfekt från födseln och 1275S hade svår törst på olja, på grund av överhettning, och bränsle. Det innebar att oljekylare och dubbla bensintankar blev mer eller mindre standardutrustning även om de i broschyren klassades som tillbehör.
Bilen som aldrig var tänkt som en tävlingsbil blev oerhört framgångsrik!
Mini Cooper S vann många tävlingar både på bana och i rally. Det gör den än i dag i historisk racing. Monte Carlo-rallyt var en av tävlingarna som det skördades stora framgångar i. 1963 vann Paddy Hopkirk, 1965 Timo Mäkinen. 1966 Mäkinen igen, men utesluten. 1967 vann Rauno Aaltonen men sedan kom Ford Escort...
Lite kuriosa är att det i resultatlistor och programblad ofta stod Mini Cooper SS som bilmodell. Det var en bil som egentligen aldrig fanns men i Sverige anmäldes ofta just 1275S som en SS för att skilja ut den från Cooper S med 1071-motorn.
Det är inte svårt att förstå att den här bilen blev populär. Den är fantastiskt rolig att köra. Allt är så tight och direkt. Det är väldigt mycket gokartkänsla över anrättningen. Bara att kasta sig in i en rondell, göra ett gasuppsläpp och sedan styra den igenom med lätt bakvagnsdrift och korrigera med gasen.
När Mini kom var det den första bilen med tvärställd motor ovanför de drivande framhjulen. Det gav de fina innerutrymmena. Ett hjul i varje hörn gav ett axelavstånd som en betydligt större bil. Det gav riktigt fina vägegenskaper och Mini kunde pressas hårt utan att tappa koncepten.
Busbil helt enkelt, trots modesta 76 hästkrafter.
Växellådan är mekaniskt kärv och rätt bråkig med sin osynkroniserade etta. Växelspaken sitter lite närmare föraren än i en vanlig Mini.
Motorn är förbluffande elastisk i sitt uppträdande och man behöver inte, som man skulle kunna tro, växla ideligen för att få kraft.
Tur det, eftersom motorn är rätt högröstad och man gärna vill få i fyran så fort det är möjligt. Men det går också oftast att låta växeln ligga kvar i det läget då det med tanke på motorstorlek, hästkrafter och vridmoment finns ett härligt register. Bra även med tanke på att kopplingen är rätt hårdtrampad.
Mini Cooper S dubbla egenskaper som sportvagn och vardagsbil, jämfört med en vanlig Mini, är utåt sett närmast identiska. Det är inte mycket som skiljer dem åt och man behöver närmast gå till bagageluckan för att se vad där står.
Skivbromsar fram är en skillnad och i Cooper S har de försetts med servo vilket ger ett bekvämt pedaltryck.
Invändigt är det inga skillnader men att varvräknare saknas på S är underligt, det hör ju liksom till biltypen. Cooper S har också, som vanliga Mini, skjutbara sidorutor och det finns ingen vev. Jag vet inte om det är sant, men konstruktionen sägs ha uppkommit eftersom Sir Alec ville ha ett dörrfack där det skulle rymmas tio kantiga flaskor Gordons gin…
Man skulle också kunna säga att Mini har centrallås, i alla fall invändigt eftersom bilens bredd gör att man når låsknappen på höger sida med minimal ansträngning.
En av bilens största svagheter är stolarna. Ryggstöden är fasta och det finns inte tillstymmelse till sidostöd. Skjutmånen på stolen är minimal och jag hade väldigt svårt att hitta en bra körställning.
Eftersom många av de sålda Mini Cooper S användes till tävling löstes ju det problemet av att en sportstol monterades i stället, figursydd för föraren.
Baksätet är inte stort för att vara en vardagsbil, men större än i de flesta sportvagnar om man så säger. Bagageutrymmet gör skäl för bilens namn, det är verkligen mini-malt. En smart sak är att nummerplåten går att fälla uppåt så att regnumret syns även om luckan är öppen för att ge plats för större bagage.
Det var dock inte så smart visade det dig eftersom avgaserna läckte in i bilen så den ideen försvann efter ett par år…
Mini Cooper S är i alla fall en av de roligaste bilarna att köra från den här tiden. Och det är kul att BMW tittat på historien och överfört de egenskaperna till nya Mini som ger i stort sett samma glada upplevelse.
Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 3/2012
Mer från Klassiska Bilar läser du här!
Morris Cooper S-65
Ursprungligt pris (1967): Cirka 14 000 kr.
Uppskattat pris (2012): Cirka 150 000 kr.
Motor: Bensin. 4-cylindrig tvärmonterad radmotor, toppventiler. Förgasare. Cylindervolym 1 275 cm3. Max effekt 76 hk (SAE) vid 5 800 r/min, max vridmoment ca 79 Nm vid 3 000 r/min.
Kraftöverföring: Motorn fram, 4-växlad manuell låda.
Hjul: Fälg 4,5 tum, däck 165/70 R 10.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 203, längd 310, bredd 141, höjd 135, spårvidd f/b 121/117. Tjänstevikt 780, maxlast 230. Tank 2 X 25 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-100 km/h ca 11 s. Toppfart 155 km/h.
Bränsleförbrukning: Blandad körning ca 0,80 l/mil.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se