Jaguar Mk II mot Peugeot 403 och Bristol
Columbo i sin Peugeot 403 cabriolet, Inspector Morse i sin Jaguar Mk II och Sir Thomas Lynley i sin vinröda Bristol. Vi provkör bilarna – och leker med tanken vad som skulle kunna hända om dessa herrar träffades i verkligheten.
Thomas Lynley...
...kör den tveklöst ovanligaste bilen Bristol 410 från 1968 i teveserien ”Inspector Lynley Mysteries”. Den totala produktionen mellan 1968 och 1969 uppgick till hela 79 exemplar, och inga finns i Sverige.
Vi får i stället nöja oss med den betydligt mer förekommande modellen som heter 407 och tillverkades 1961-1963. Den kan inte beskrivas som annat än en försäljningssuccé, med inte mindre än 88 bilar tillverkade. Till vår oförställda glädje har den samma kulör som teve-bilen.
Varför kör då Lynley, åttonde earlen av Asherton, detta märke? En orsak är exklusivitet. Lynley är ekonomiskt oberoende och dessutom en självständig karaktär som gör lite som han själv vill – han var ju den förste i släkten som skaffade ett jobb inom polisen.
Karaktärsbeskrivningen stämmer förmodligen in på många Bristol-köpare, i alla fall de som köper de nya bilarna.
Till skillnad från Lynley har Bristol ingen lång historia att blicka tillbaka på. Företaget Bristol gjorde stridsflygplan men fann efter andra världskriget att de måste hitta en annan affär att tjäna pengar på. Eftersom BMW i München efter kriget hade tillfallit de allierade fick på något vis Bristol tillgång till ritningarna till förkrigsmodellen BMW 328. Det blev grunden till den egna modellserien Bristol 400, tillverkad 1946-1959. Bristol 401/402/403 hade en annan kaross, men behöll vissa drag från Bristol 400, bland annat den BMW-lika fronten med två stående gälar.
1953 kom Bristol 404 som definitivt klippte arvet från förkrigs-BMW. En ”gentlemen express”, dyr och påkostad och försedd med en sexa på 105 hästkrafter. Den var definitivt något att göra entré med.
Låt oss glömma 405 – en märklig fyradörrars modell. Bristol 406 lanserades 1958 och nu börjar det likna Lynley´s bil. 406:an fick en ganska stor tvådörrars aluminiumkaross, med gott om plats för fyra personer med bagage.
Vilket för fram oss till Bristol 407 – bilen du ser på bilderna. Modellen debuterade 1961 och karossen var identisk med 406. Men under huven hade Bristol tryckt ner en amerikansk V8 från Chrysler, kopplad till en tillika amerikansk automatlåda. Att fabrikens lilla sexcylindriga motor inte alls matchade bilarnas väl tilltagna prislappar hade varit uppenbart i flera år. Men en liten fabrik som Bristol hade inte råd att ta fram en egen motor. Resultatet blev en affär med Chrysler, och lilla Bristol blev därmed ett föregångsexempel för många engelska och italienska specialbilstillverkare.
Motorn är på 5,1 liter och ger 250 hästkrafter.
Man kan tro att bilen skulle bli framtung och hysteriskt effektstark på samma gång. Men icke. Modellen är ju 5,03 meter lång och motorn har en rejäl massa att förflytta. Tjänstevikten är inte mindre än 1 800 kilo, trots aluminiumkaross.
Motorbestyckningen känns kort sagt väldigt harmonisk, speciellt tillsammans med automatlådan, en trestegs Tourqueflite-låda med tryckknappar. Att det blev just denna Chrysler-motor lär ha berott på att motorn tillverkades i Kanada, och import från ett annat samväldesland var förmånligt ur tullsynpunkt.
Inspector Lynley kan därför förmodas komma fram utvilad till brottsplatserna. I de sköna läderfåtöljerna kan han dessutom tänka igenom brottsutredningar i lugn och ro. När man färdas i en Bristol är man på något vis eleverad över dagens timliga bestyr, och tanken, liksom bilen, färdas fritt mellan blod och mord. Det enda som kräver en påtaglig insats är styrningen som saknar servo.
Bristol 407 är en kvalitetsbil med påkostade materialval. Du märker det på finishen som efter 45 år fortfarande håller måttet. Det här är så nära en öronlappsfåtölj på hjul man kan komma. Det enda som saknas är en öppen brasa och en beagle som fotvärmare.
Produktegenskaperna borde ha räckt till för att skapa succé på marknaden, men så var det ju det här med priset. En Bristol kostade 1967 hela 4 260 pund, eller ungefär 80 000 kronor i Sverige. För samma pengar kunda man köpa två stycken Jaguar E-type.
Bristol var en bil för en ekonomisk elit, gentlemän som ville ha en bil som inte stack ut för mycket.
Men det är inte bilen i sig som förklarar mytbildningen kring Bristol. Det är ägaren.
I slutet av 1950-talet fusionerades flygindustrin Bristol med andra aktörer inom området, och den lilla biltillverkningen var egentligen dömd till nedläggning. I sista stund, som i detta sammanhang inföll i september 1960, togs fabriken över av grundaren själv, George White och den störste återförsäljaren, Anthony Crook.
Efter det att White blev allvarligt skadad i en bilolycka 1969 blev Tony Crook ensam ägare till bolaget och kom att sätta sin egen högst egensinniga prägel på verksamheten.
Crook var inte ens på 1960-talet riktigt i takt med samtiden, och situationen blev inte bättre med åren. Vi som arbetar inom bilpressen kunde notera att Bristol aldrig avslöjade några produktionstal och som enda biltillverkare i världen aldrig tillät en journalist att prova bilen. Man hade inga återförsäljare, alla kunder fick komma och hälsa på hos Mr Crook och berätta hur de ville ha sin bil. Bristol blev världens mest personliga bilmärke.
1997, när Mr Crook var 77 år, sålde han halva företaget till Toby Silverton, en gammal Bristol-ägare, som tog över hela bolaget 2002. Efter en ekonomisk kräftgång räddades Bristol Cars från konkurs 2011 av Frazer-Nash Research, som avser att bygga en eldriven Bristol.
[Prolog.] Superdeckarserie – bara i Klassiska Bilar!
Berättarröst: Det var när jag var i England på Goodwood Revival för några år sedan som jag gjorde fyndet. Troligtvis hade ingen städat toalettrummet på puben ”The Kings Favourite Goat” sedan Falklandskriget.
– Under den bakteriebruna heltäckningsmattan stack hörnet av ett papper fram. Det visade sig vara ett manuskript till en ny superdeckarserie med Columbo, inspektör Lynley och Morse i huvudrollerna.
– Efter år av hårda förhandlingar med flera internationella teve-bolag kan Klassiska Bilar härmed bjuda in läsarna till en litterär förhandsvisning av första avsnittet.
[Scen 1.] Rörby gård, Drottningholm.
En manskropp ligger på rygg med en yxa i halsen. Lynley och Columbo diskuterar dödsorsaken.
Lynley: Är det fråga om mord?
Colombo kliar sig eftertänksamt på hakan. Cigarraskan singlar långsamt ned i såret:
– Yxan kan förstås ha fallit ned på honom, men det ser onekligen ut som mord. Vem är offret?
Lynley öppnar fickan på den dödes jacka, bläddrar i en plånbok: Det är Mikael Stjerna, säger han. Tydligen reporter på någon gammal biltidning.
[Scen 2.] Tjena, Morse. Inspector Morse anländer med sin Jaguar.
Lynley: Vad hände med vinyltaket? Har du lackerat om din bil?
Morse: Tevebolaget gav bort min bil i ett lotteri för tio år sedan. Nu kör jag den här i stället, och den är ju faktiskt bättre. Den gamla var från 1960, den här är från 1967. Men egentligen är det skit samma, allt är ju bara fejk, säger han och fortsätter.
– Jag körde faktiskt en Lancia i böckerna som Colin Dexter skrev om mig. Sedan, under 1980-talet, blev det en Jaguar i böckerna. Jag... jag har aldrig fått veta varför...
[Scen 2, akt två.] (Känslomässig nyckelscen) Morse bryter samman, hulkar. Anletsdragen förvridna.
Lynley lägger armen om honom, tröstar:
– Såja, tänk inte mer på det. Det har faktiskt hänt mig också. Jag körde Bentley i Elizabeth Georges böcker, men när det skulle filmas så blev det en Bristol 410 från 1968. Inte mig emot, även om en Bristol kostade 1 000 pund mindre.
– Nu har jag lånat en Bristol 407 från 1962. Jolly good cars, med Chrysler V8 på 5,1 liter och 250 hästkrafter. Det var ju jänkarna som byggde de bästa V8-orna på den tiden, det måste man erkänna.
Inspector Morse...
...spelad mästerligt av John Thaw, är en utpräglat brittisk deckarfigur, full av karaktär och, efter lunch, brittisk ale. Självklart kör han en bilmodell som det anstår en engelsk gentleman, en Jaguar Mk 2 från 1960.
I de första böckerna, skrivna på 1970-talet av Colin Dexter, kör han däremot en Lancia, okänt vilken modell. Men den kom aldrig med på filmduken och är därför glömd för eftervärlden. Det var John Thaw själv som insisterade på att Morse skulle köra en engelsk bil i teveserien.
Morse´s Jaguar är allt annat än glömd. 2005, fem år efter det att serien lagts ner och tre år efter att John Thaw gick bort i cancer, röstades bilen fram som önationens mest populära bil, och slog därmed både James Bonds Aston Martin och Hundkojorna från ”The Italian Job”.
Vi har fått låna en Jaguar Mk 2 av något senare datum, 1967, men skillnaden är marginell exteriört. Invändigt skulle Morse också känna igen sig, om han hade levat.
Det här var mer än dåtidens Jaguar. Det var dåtidens BMW. Saloon, sportbil, lyxbil – allt i ett.
Så här skriver Ingemar Wretman i ”Stora Bilboken 1967”.
”Detta är eleganta bruksbilar med goda fartresurser, speciellt med de båda större motorerna. Utrymmet är alldeles utmärkt för fyra personer, men tre bak sitter inte allt för besvärande trångt.”
Väghållningen kan ge uttryck för körglädje om man får tro Wretman.
”Genom samspel mellan ratt och gaspedal går det att köra med perfekt fyrhjulssladd genom lämpliga kurvor, något som dock knappast är att tillråda.”
Den som har sett Grant Williams lägga varv efter varv på Goodwood i sin vita Jaguar Mk I 3,4, i non-stop fyrhjulssladd, vet att Jaguaren är en upplevelse på bana. En syn som i sig är värd en resa till Goodwood Revival. Åk dit!
Jaguar satte på den tiden en ära i att ge valuta för pengarna. I Sverige gick den lös för 25 200 kronor, vilket kan jämföras med nya Volvo 144 som kostade 18 800 kronor. Visst var det prisvärt? En tredjedel av vad Lynley´s bil kostade.
Jag tror att Jaguar Mk 2:s popularitet som hobbybil både kan tillskrivas designen och dess funktionalitet. Bilen har nästintill moderna prestanda, ljudkomforten är bra och det är både ombonat och opålitligt på ett bakvänt, engelskt vis. Vippströmbrytarna har sitt ”on”-läge uppåt, fäller man ned dem slår man av funktionen i fråga. Aha, England, tänker man. För dagen vägrar också kupévärmen att fungera, vilket får oss att glädjas åt våra varma brittiska ullkläder. Rule Britannia!
Det är tveksamt om Morse någon gång hann uppleva värmen i sin Jaguar, han verkar alltid vara på väg till en värmande pub. Men han måste ha gillat bilmiljön också. Morse med sin faiblesse för klassisk musik och med en melankolisk ådra verkar vara en traditionalist i bästa mening.
För den modernt tänkande 60-talisten torde dock bilarna ha framstått som antikviteter. I slutet av 1960-talet härskade det strama linjespelet, bilarna från både USA och kontinenten var ritade med linjal och hade stora, funkis-inspirerade fönsterrutor.
Jaguar-designen har rötterna i den Jaguar 2,4 som debuterade 1956. Inte ens då såg den modern ut.
Men under skalet var det moderna saker 1956. Jaguar 2,4 var den första av märkets modeller som hade självbärande kaross, och redan 1957 kunde man beställa skivbromsar på alla fyra hjulen som tillval, en för tiden ovanlig utrustning.
Stel bakaxel hade alla ”små” Jaguarer, den berömda delade bakaxeln sitter på S-type och Mk X.
Toppfarten med 2,4-liters motorn var 165 km/h vilket placerade den i täten bland konkurrenterna. Men det var inte 2,4-liters modellen som gjorde Jaguar känd som en bra flyktbil vid bankrån. Det var Jaguar 3,4, med samma 3,4-liters motor som i Jaguar XK 150, vilket gjorde Mk 2 3,4 god för över 190 km/h.
1959 kom uppföljaren, Mk 2, och det var först då som föregångaren döptes om till Mk 1. Mk 2 känns igen på de större glasrutorna, 18 procent större än på Mk I har någon räknat ut. Invändigt noterar vi en nydesignad instrumentpanel, nu med instrumenten framför föraren. Tidigare satt de i mitten, som så ofta på engelska bilar som skulle säljas för både vänster- och högertrafik. Till och med Rolls-Royce Silver Cloud hade mittmonterade instrument för att spara några pund i tillverkningskostnad.
Dyraste modellen var Mk II 3,8 med två SU-förgasare och dubbla avgassystem. 220 hästkrafter och toppfart på 200 km/h. Och det här var 1959!
1968-1969 tillverkades en något enklare version som kallades 240, med smala stötfångare och vinylklädsel i stället för skinn.
Jaguars kompakta saloonmodeller blev mycket populära och 128 000 exemplar tillverkades 1956-1969. De kompakta saloon-modellerna gav också upphov till de mer påkostade S-type och 420, modeller som skulle överbrygga gapet till stora Mk X. Men dessa har inte blivit klassiker som Mk 2. Den annars så estetiske Sir William Lyons gjorde det för lätt för sig när han helt enkelt tog en Mk 2 och förlängde bakpartiet och på så sätt skapade S-type. Men med den delade bakaxeln är S-type betydligt bättre att köra.
I slutet av 1960-talet väntade nya tider för Jaguar. 1966 slogs företaget samman med BMC, 1968 blev det en del av Leyland, samma år presenterades nya XJ6 och 1969 upphörde produktion av Jaguar 240.
Tolv år senare satte sig John Thaw i en Jaguar Mk II och fick miljoner tittare att sätta sig i tevesofforna runtom i världen. I 33 avsnitt begås 80 mord. Hur många ale Morse har svept på pubarna har ingen orkat räkna ut, däremot vet vi att han inte har druckit en enda burköl. En Jaguar-man har ju smak!
[Scen 2, akt 3.] Columbo utbryter (i affekt):
– Ni ska inte gnälla i era engelska lyxbilar. Jag har aldrig fått byta bil. Skådespelaren Peter Falk, han som låtsas vara jag, råkade få syn på en Peugeot 403 cabriolet på en parkering på Universal Studios i Hollywood och bestämde sig med en gång.
[Scen 3.] Jakten går vidare. De outhärdligt långsamma öppningsscenerna är över.
De tre detektiverna återgår till att söka efter spår. Ett par tidningar, Klassiska Bilar och Teknikens Värld, ligger intill liket. Columbo tittar i tidningarna:
– Snygga bilder, men den här pajasen till reporter är ju en riktig linslus. Han är ju med på nästan alla bilder, till och med i det här reportaget om en gammal Bristol och en Jaguar. Hade jag varit fotograf hade jag blivit galen.
[Scen 4.] Geniet har talat. Dramatisk panorering över till Lynley som har en teori:
– Kanske galen nog för att mörda någon... Hm... Vi pratar med fotografen – vad heter han?
Lynley och Columbo knackar på hos fotograf Glenn Lindberg i en blodröd stuga på Lovön. Detektiverna korsförhör Lindberg. Columbo ställer den första frågan. Slugt:
– Vad tyckte du om att han alltid stod mellan din kamera och alla vackra bilar?
Det är här Glenn Lindberg röjer sig, trots att det är hans första replik:
– Det var väl hans jobb. Jag har inte tid med det här, jag håller på med min frimärkssamling.
[Scen 4, akt två.] Spelet har knappt börjat – men är ändå förlorat.
Morse: – Sakta i backarna. Jag arresterar dig härmed för mordet på Mikael Stjerna. Du har rätt att knipa käft, men allt som sägs kommer att vändas mot dig. Bara så att du vet.
Mansdråparen Glenn Lindberg grips och tvingas i väg. Lynley är förbryllad över Morse knivskarpa slutledningsförmåga:
– Hur visste du att det var han som gjort det?
Morse svarar avmätt:
– Han saknade ett frimärke i sin samling. Det som satt på Stjernas tunga!
Columbo...
...har till skillnad från Morse och Lynley ingen litterär förlaga. Vi vet alltså inte vad Columbo ”skulle” ha kört, vilket gav skådespelaren Peter Falk frihet att själv välja ut en bil lämplig för deckarkaraktären.
Det lär ha gått till så att Peter Falk helt enkelt råkade få syn på en Peugeot 403 cabriolet på Universal Studios parkering och med en gång fattade tycke för bilen. Ett genialiskt infall, för vilken kan bil kan bättre fungera som Columbos sidekick än en luggsliten, öppen 403?
Ni som minns serien kommer förmodligen ihåg upplägget. I motsats till flertalet deckarserier fick man alltid se brottet i inledningen. Nöjet och spänningen var sedan att se hur Columbo avslöjade mördaren. Columbo, spelad av Peter Falk, var disträ, anspråkslös i fysiken och uppträdde alltid i skrynklig, ljus poplinrock. Falk kom senare i karriären, när rollerna hade ebbat ut, att tjäna en förmögenhet på att göra reklam för regnrockar i Japan.
Alltnog – denna harmlösa uppsyn fick brottslingarna att känna sig självsäkra. Bilen förstärkte intrycket av en deckare som hade passerat sitt eget bäst-före-datum. Men under den förvirrade ytan dolde sig ett skarpt intellekt och ett öga för detaljer. Inget undgick Columbo.
Columbo var också en underdog ekonomiskt, medan mördarna var välbeställda affärsmän. Halvvägs in i programmet kom alltid en vändpunkt, när mördaren avslöjade sig. Columbo hade då under ett förhör till synes kammat noll och var på väg att lämna mördaren när han vänder sig om och levererar sin klassiska replik:
”Sir, just one more ting…”
Nu betraktar vi alla tre deckarbilarna som gamla och karismatiska. Men varför ska en karaktär som Columbo köra en europeisk raritet? För att förstå bilvalet måste vi titta på produktionsåren. Columbo gick som regelbunden teve-serie för första gången redan hösten 1971, med Peter Falk och Peugeot 403 i huvudrollerna. Innan dess hade två separata tevefilmer gjorts. Då var hans öppna bil en billig, sliten europeisk cabriolet, elva år gammal, en bil som bara en kuf körde. Perfekt som sidekick till Columbo. 2003, då sista avsnittet spelades in, hade 403 cabriolet hunnit bli en klassiker, en bil för konnässörer med smak för fransk finess. Knappast en bil för Columbo.
Den bilen vi har fått låna för dagen är nästan identisk med de filmbilar som användes. I serien körde Columbo olika exemplar, de första åren en ljusblå bil, som i senare avsnitt är beige. Men på ett sätt skiljer sig vår svenska provbil från de amerikanska. Den går ju mirakulöst bra med tanke på åldern. Den rattspakade lådan fungerar distinkt, motorn går jämnt och styrning är överraskande glappfri. Så är också Peugeot 403 en kvalitetsbil.
Lieutenant Columbo hade däremot mycket problem med sin bil. Flera gånger får han nämligen be om ursäkt för sen ankomst och skyller då på bilen. Med en fyra på 1,4 liter och 58 hästkrafter och en toppfart på cirka 135 km/h godtas alltid hans ursäkter. Fyra gånger krockar han med bilen. En gång när Columbo håller på att försöka sätta tillbaka backspegeln som hade fallit ner. En annan gång ska han sätta i gång ett blått utryckningsljus vilket misslyckas eftersom cigarettändaruttaget inte fungerar i hans Peugeot.
Columbo är uppenbarligen fundamentalt ointresserad av bilar och man kan undra om han är medveten om att han kör en cabriolet. Bilen ses nämligen aldrig med taket nedfällt. Men han vet om att han har en raritet. ”Den är mycket sällsynt, det finns bara tre i Amerika” hörs han säga i ett avsnitt.
Riktigt så sällsynt är den inte i Europa, men nästan.
Sedanmodellen Peugeot 403 introducerades 1955 och gjorde omedelbart en stor succé på marknaden. Den var modernt designad av Pininfarina och var den första Peugeot-modellen med böjd vindruta. 1956 kom cabrioletversionen, även den ritad av Pininfarina.
Men specialmodellen fick inte kosta för mycket att tillverka. Därför behöll Peugeot hela framdelen från sedanmodellen och även hjulbasen, vilket ger profilen en märklig balans. Eller karaktär, hur man nu vill se på saken. Uppsidan är ett rymligt baksäte.
Priset var mycket högt, bilen kostade nästan dubbelt så mycket som sedanmodellen. Du fick en Porsche 356 cabriolet för samma pengar, vilket i dag onekligen framstår som en bättre affär. Fram till 1961 tillverkades 2 030 bilar. I dag finns det bara ett fåtal kvar i drift.
Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar 1/2013.
Mer från Klassiska Bilar läser du här!
[Scen 5.] Pilotavsnittets cliffhanger.
Columbo vänder sig mot Glenn. En människas liv har gått förlorad men rättvisa är skipad. Dramat som sådant har nått sin lösning men det finns en fråga som ännu återstår att besvara. Kommissarien vinklar ner sitt vänstra ögonbryn och säger med deckarvärldens mest farbroderliga röst.
– Just one more question, mr Glenn Lindberg. Om du fick välja mellan en Peugeot 403 cabriolet, en Bristol 407 och en Jaguar MkII, vad skulle du ha valt?
[Extramaterial] Unikt DVD-box-innehåll - bloopers m.m
Scen: Lovö kyrka, kyrkogården.
Morse: ”Här finns det fler avlidna, sanna mina ord. Men var finns det en god bira?”
Scen: Mordplats.
Mikael Stjerna, död: ”Fy sjutton vad det här låtsasblodet smakar illa.”
Glenn Lindberg, fotograf: ”Gå in i karaktären och knip käft.”
Joakim Bergqvist, brottsplatstekniker: ”Jag köpte blod med hallonsmak. Gillar du inte hallon?”
[Extramaterial] Unikt DVD-box-innehåll
På vägen: Columbo muttrar sittandes i Lynleys Bristol:
– Varför har jag aldrig fått köra en brittisk bil? Jag talar ju engelska. Det här är ju fina grejer. Vilket drag i motorn, och så modern med tryckknappsautomat. Styrningen är inte så tokig heller, trots att servo saknas. Men nu ska vi parkera... jädrar, så stor den är, den måste vara nästan fem meter lång...
Bristol 407 1962
Ursprungligt pris (1962): 60 000 kr.
Uppskattat pris (2010): 300 000 kr och uppåt.
Motor: Bensin, V8, fyrports förgasare, Cylindervolym 5 130 cm3, Max effekt 250 hk vid 4 400 r/min, max vridmoment 461 Nm vid 2 900 r/min.
Kraftöverföring: Motorn fram, bakhjulsdrift. 3-stegad automatlåda med knappväljare.
Hjul: Fälg 6 tum, däck 175/16.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 290, längd 503, bredd 173, höjd 152, spårvidd f/b 135/138, Tjänstevikt 1 760, maxlast 250, Tank 81 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-100 km/h ca 10 s, toppfart 200 km/h.
Bränsleförbrukning: ca 1,6 l/mil.
The Inspector Lynley Mysteries
Lynley är en deckare som är påhittad av amerikanskan Elizabeth George, en av världens mest säljande författare i krim-genren. Den första Lynley-deckaren skrevs 1988. BBC sända den första filmen om Lynley 2001.
Lynley är en blåblodig ädling, åttonde earl av Asherton bevars. Han jobbar med polisassistent Barbara Havers, i böckerna beskriven som överviktig och allt annat än attraktiv, men som i BBC´s filmer märkligt nog spelas av en mycket vacker Sharon Small. Lynley spelas av Nathaniel Parker, vars pappa för övrigt blev adlad och därmed har ganska mycket gemensamt med Lynley.
I böckerna kör Lynley en Bentley, obekant vilken modell, men i filmerna har han bytt märke. I första episoden kör han Peugeot 607, som sedan byts ut mot en Jensen Interceptor. Kanske fick den elfel, eller var den helt enkelt för törstig? Plötsligt var bilen utbytt mot den vinröda Bristol 410 som sedan blev hans varumärke. På film, alltså.
Jaguar Mk II 2,4 1967
Ursprungligt pris (1967): 25 157 kr.
Uppskattat pris (2010): 100 000 kr och uppåt.
Motor: Bensin, rak 6-cylindrig, 2 Solex-förgasare, Cylindervolym
2 483 cm3, Max effekt 120 hk vid 5 750 r/min, max vridmoment i,u.
Kraftöverföring: Motorn fram, bakhjulsdrift. 4-växlad manuell med golvspak.
Hjul: Däck 6,40 x 15.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 273, längd 459, bredd 169, höjd 146, spårvidd f/b 140/136, Tjänstevikt 1 510, maxlast i.u. Tank 64 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-80 km/h 11 s, toppfart 165 km/h.
Bränsleförbrukning: ca 1,3 l/mil.
Morse och Jaguar
Under 13 år, mellan 1987 och 2000, körde inspector Morse i sin gamla inrökta Jaguar Mk II. Det var också den minst begärliga av Jaguar Mk2-modellerna, med Everflex vinyltak och stålfälgar med hjultallrikar av plåt, i stället för ekerfälgar.
När serien var över i november 2000 behöll tevebolaget Carlton bilen ytterligare ett år, till november 2001, då den var första pris i en tävling. Vinnaren sålde snart bilen vidare. Den nye ägaren reparerade bilen under ett halvår och sålde den sedan på en auktion för 53 200 pund. Sedan vidtog en ”nut and bolt”-renovering utan hänsyn till kostnader. Det sägs att renoveringen gick lös på över en miljon kronor.
För något år sedan köptes bilen av en privatperson, Ian Berg, som hyr ut den till ”tillverkare av brittiska saker” och för allehanda marknadsföringsjippon.
Peugeot 403 cabriolet 1958
Ursprungligt pris (1960): 18 100 kr.
Uppskattat pris (2010): 200 000 kr och uppåt.
Motor: Bensin, 4-cylindrig radmotor, Förgasare, Cylindervolym 1 468 cm3, Max effekt 65 hk vid 4 900 r/min, max vridmoment 103 Nm.
Kraftöverföring: Motorn fram, framhjulsdrift. 4-växlad manuell med panelspak.
Hjul: Däck 165-15.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 266, längd 450, bredd 167, höjd 147, spårvidd f/b 134/132, Tjänstevikt 1 220, maxlast 380, Tank 50 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-80 km/h 12 s, toppfart ca 145 km/h.
Bränsleförbrukning: ca 1,0 l/mil.
Peter Falk som Columbo
Peter Falk spelade Columbo i nästan hela sitt liv. Men från början var det inte teater som gällde för Peter Falk. Han arbetade inom den statliga förvaltningen som rationalitetsexpert men vantrivdes och lämnade den statliga karriären. Hans första teaterjobb fick karriären att skjuta fart. Men filmskådespeleri hägrade. Första provfilmningen gav dock avslag. ”För samma pengar kan jag få en skådespelare med två ögon” sade Harry Cohn på Columbia Pictures. Peter Falk hade ett glasöga på höger sida sedan barnsben.
Men film blev det, och i Frank Capras sista film ”fickan full av flax” (Pocketful of miracles, 1961) nominerades Peter Falk för en Oscar.
Frank Capra skriver om Falk i sin biografi: ”Hela produktionen var ångestframkallande... förutom Peter Falk. Att introducera den anmärkningsvärda talangen till komedins tekniker fick mig att glömma smärtor, trötthet och min vansinniga lust att mörda Glenn Ford.” (Ford var filmens stjärna).
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se