Provkörning av Aston Martin DBS Vantage
Den var Aston Martins fula ankunge när den var liten. Den var kritiserad av entusiasterna, men är nu älskad. Vi har dock alltid älskat Aston Martin DBS Vantage, och nu än mer, efter att ha kört ett lågmilat exemplar av den engelska aristokraten i Lilla London.
Det var första gången som Teknikens Värld testade en Aston Martin, i nummer 22/1969. Testlaget var, av reportaget att döma, i extas. Det hörde inte till vanligheten att testa sportbilar som kostade hela 85 000 kronor. Ingressen löd: ”Teknikens Världs testlag har för en gångs skull kastat loss från det vanliga standardbilstänkandet och provat en aristokrat bland bilar. En Rolls bland sportbilar och en dröm också för den mest kräsne.”
Det är samma bil vi kör i dag. Ja, alltså inte exakt samma bil, men en precis likadan från samma år. Det enda som skiljer är egentligen färgen – då var den blå, i dag är den röd.
– Den har levt hela sitt liv i västsverige. Den såldes ny 1969 i Göteborg och sedan vidare till Borås, där den var med om en förgasarbrand 1974. Efter det löste försäkringsbolaget in den och då köptes den av den herre som jag senare köpte den av. Men innan jag köpte den hann den stå helt förstörd och orenoverad i 40 år, säger Lars Edwardsson som äger bilen.
I början på 1960-talet var det dags för Aston Martin att skapa en helt ny bil. Med fyra dörrar och V8. Den dåvarande ägaren till Aston Martin, David Brown, bad hastigt den unge designern William Towns att påbörja ett projekt med en ny bil. Hastigt eftersom två andra försök till nya bilar, ritade av chefsdesignern Harold Beach, fick ljummet mottagande från marknaden och direkt lades ner. Det började därför brinna i knutarna och en ny bil behövde fram snabbt. Towns började planera för en fyradörrars sedan med beteckningen MP 230. Samtidigt gavs motoringenjören Tarek Madek i uppdrag att utveckla en V8 som skulle sitta i den nya bilen.
Men det blev varken fyra dörrar eller V8, det blev i stället födelsen av ersättaren till DB6 – DBS. Karossen som Beach ritat kortades ner och blev en coupé och Madek hann aldrig klart med V8:an innan bilen skulle lanseras. Förseningen av den nyutvecklade motorn gjorde att den raka sexan från DB6 i stället fick följa med till den nya bilen och transformationen av fyradörrars sedanen gjorde att baksätet blev riktigt rymligt. Och det sistnämnda var verkligen på tiden, enligt ägare av tidigare DB-modeller.
Det är svårt att inte uppskatta formerna på Aston Martin DBS. Den är mycket vacker, men ger samtidigt ett självsäkert och maskulint intryck. Vad som däremot var svårt att uppskatta för många, på tiden då det begav sig, var fronten. En Aston Martin skulle ha två framlyktor. Inte fyra. Detta, tillsammans med att DBS saknade den utlovade V8:an, gjorde att modellen aldrig riktigt accepterades av de mest hängivna, finsmakande Aston Martin-entusiasterna. Den påstods till och med vara en ”oäkta” Aston, trots att det inte fanns några som helst skillnader i tillverkningsprocessen av DBS gentemot sina föregångare. Handbyggd, liksom alla andra Aston Martin.
Lars fortsätter att berätta historien om bilmodellen, sin egen bil och om hur han råkade trilla över en DBS vid precis rätt tillfälle.
– När jag tog över den stod mätaren på 3 900 mil, nu står den på 4 400. Jag köpte den 2012. Men då var det inte en sådan här bil man egentligen skulle leta efter, utan snarare en DB5 eller en DB6. Men sådant där ändrar ju sig snabbt. Jag vet att det såldes en för ett tag sedan, men den var inte en original Vantage, utan ombyggd till en. Den gick för knappt två miljoner kronor, säger Lars.
Det är lite speciellt för mig att köra Aston Martin. Jag har, sedan jag som elvaåring såg Die another day med Pierce Brosnan i huvudrollen som James Bond körandes en V12 Vanquish, alltid haft en förkärlek för just Aston Martin. Jag trivs på något vis med bilden som James Bond-filmerna skapat av de stiliga, glamorösa och nästan lite trollbindande engelska sportvagnarna. Och jag verkar inte vara ensam om att tycka så.
– Detta är banne mig den finaste Aston Martin jag vet. Men jag har inte sett denna färgen innan, herregud vad vacker den är. Det är bara att gratulera. Fan, nu kommer jag vara avundsjuk i en hel vecka, säger en förbipasserande man.
Tredje gången en Aston Martin hade bilhuvudrollen i en Bondrulle så var det just en DBS, i I hennes majestäts hemliga tjänst från 1969. De två första gångerna, i Goldfinger från 1964 och i Åskbollen från 1965, körde Bond den mer klassiska Bondbilen Aston Martin DB5. Men för DBS generation ett, liksom för George Lazenby, som spelade 007 1969, blev det en engångsmedverkan.
Men skådespelarkarriären tog inte slut efter I hennes majestäts tjänst för DBS. Åren 1971-72 körde Roger Moore en DBS i tv-serien Snobbar som jobbar. Av någon anledning ville produktionsteamet att det skulle se ut som en DBS V8, vilket gjorde att de ersatte ekerfälgarna med lättmetallfälgarna som senare skulle komma på V8:an. Just den bilen såldes förresten för ett par år sedan för motsvarande 5,9 miljoner kronor.
Sedan återkom faktiskt DBS efter 18 år i en James Bond-film igen, i Iskallt uppdrag från 1987, då med V8. Sen dröjde det ytterligare 21 år innan DBS kom tillbaka, då med V12-motor i Quantum of solace från 2008.
Foten på fotbromsen, handen på handbromsen. Handbromsen säkras genom att dra upp handtaget och därefter trycka på knappen, och lossas genom ett bestämt drag uppåt. Det vill säga tvärtemot en ordinär handbroms.
Kopplingen är stenhård och kräver tillvänjning. Jag får ta spjärn med vänsterskinkan i det mjuka lädersätet och sträcka ut hela mitt ben för att nå i botten.
Och då har jag ändå förhållandevis långa ben, men å andra sidan fick jag nog inte fram stolen tillräckligt långt.
Den femstegade manuella växellådan från ZF är däremot riktigt trevlig. Korta, tydliga växellägen. Men själva spaken kunde varit något kortare.
Vi kör på vägarna kring Råda säteri och Gunnebo slott vid Rådasjön öster om Göteborg. Bilen går fint när det börjar svänga. Ratten är liten, nätt och gjord av trä. Styrningen är, med åldern i beaktande, relativt lätt, så omtag behövs sällan på kurviga vägar, trots den mindre ratten. Servo? Ja, naturligtvis, det är ju en Aston Martin.
Men det märks att DBS är en stor bil. 1 829 millimeter i bredd gör att det tar ett tag att lära sig var man har högerhjulen. Men tanken var inte att man skulle ut och krama kurvor. DBS byggdes för ståndsmässig expresstransport mellan London och rivieran. Och snabbt skulle det gå.
Motorn är densamma som i DB6. En rak sexa med dubbla överliggande kamaxlar. Effekten ansågs dock vara för låg, särskilt med tanke på att den, på grund av högre vikt, var långsammare än DB6.
Vantage-modellen, med 325 hästkrafter i stället för 282 och med tre stycken Weber-förgasare i stället för tre SU-förgasare, gjorde att fler blev nöjda. Det var tillräckligt för DBS Vantage att nå hundra kilometer i timmen på dryga sju sekunder och toppa 225 kilometer i timmen på femte och högsta växeln. Det är i varje fall vad som påstås.
Oavsett vilket så var siffror i det häradet svindlande på 1960-talet och är imponerande än i dag.
Och vilka ljud den gör. Motorn skriker på ett sätt som bara en rak sexa kan, men på ett mustigt sätt – tack vare den stora cylindervolymen. Det är lite flygplan över ljudet inne i kupén. Men inte som oljuden ett flygplan gör, utan på ett fint sätt.
Starka tummar krävs för att öppna dörrarna och ett bestämt schvung för att stänga dem. Har du inte använt tillräckligt med kraft när du ska stänga hörs enbart ett klick när låsmekanismen hakar i utan att låsa fast. En bastant, mekanisk duns är bekräftelsen på att kraften var tillräcklig.
På bilens insida finner jag läder, läder och ännu mer läder. Interiören består av läder så långt ögat når. Men så är det väl också i bilar av denna kalibern och i denna åldern som läderklädda paneler och instrumentbrädor hör hemma. Det är trivsamt, men mörkt. Det enda som bryter av är den något ljusare träratten. Framför allt tänker jag på hur rymligt det faktiskt är, även i baksätet. Men jag skulle inte vilja spendera resan ner till rivieran där. I baksätet alltså. Hur fort det än går.
I Teknikens Världs test från 1969 skriver Gunnar Friberg, som då ansvarade för testet, att han ”försökte leka och provocera fram sladdar, men bilen bara inte ville”.
Konklusionen blev därför att ”man sladdar inte omkring med en Aston Martin, det liksom passar sig inte”. Jag är till fullo överens med herr Friberg. Men därmed inte sagt att det inte går att sladda runt. Jag menar, hjulspinn är inte svårt att framkalla när man ska iväg, och titta bara på valfri Bondrulle – där gör det inte annat än sladdas runt. Men så är ju dubbelnollan snabb på att tvätta bilarna mellan biljakterna också, de ser ju alltid lika fina och representabla ut igen kort efter actionscenerna. Precis som kostymerna.
Aston Martin DBS kan gott liknas vid just en kostym. En kostym är inte bara en kavaj och ett par byxor. Det kommer något mer med en kostym. Ett ansvar, en värdighet och högt ställda förväntningar.
DBS är inte bara en bil, den är ett koncept. På samma sätt som alla inte passar i en kostym, passar alla inte i en Aston Martin. Det gäller för ägaren att kunna sin bils historia, särskilt när det gäller DBS – och att kunna bära upp den.
Artikeln publicerades ursprungligen i Klassiska Bilar nummer 8/2016.
Mer från Klassiska Bilar läser du här!
Aston Martin DBS Vantage 1969
Ursprungligt pris (1969): 85 000 kr.
Uppskattat pris (2016): Ca 2 500 000 kr.
Motor: Bensin. Sexcylindrig, vätskekyld med dubbla överliggande kamaxlar. 3 Weberförgasare. Cylindervolym 3995 cm3. Max effekt 325 hk vid 5 750 r/min, max vridmoment 290 Nm vid 4 500 r/min.
Kraftöverföring: Motorn fram, bakhjulsdrift. 5-växlad manuell låda.
Hjul: Ekerfälgar. Fälgbredd 6 tum, däck 215-15.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 261, längd 458, bredd 161, höjd 133, spårvidd f/b 150/150. Tjänstevikt 1 587. Tank 95,5 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-100 km/h ca 7,3 s. Toppfart 225 km/h.
Bränsleförbrukning: Ca 2,5 l/mil.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se