Provkörning av Bentley ”Mother Gun” 1928
Le Mans-seger 1928, totalt ombyggd för hastighetsrekordslagning på 1930-talet och lämnad åt sitt öde i en lada på 1950-talet. Historien kring denna respektingivande Bentley kunde tagit slut där, men tack vare rätt ägare mår den i dag kanske bättre än någonsin. Och vi kan rapportera att den går som en projektil.
I dag är bilar strömlinjeformade, genomtänkta och in i detalj avvägda. Materialvalen spelar extremt stor betydelse för vilken känsla som ska förmedlas, men när jag greppar den rejäla utanpåliggade växelspaken med aluminiumknopp och med mekanisk efterklang lägger i ettan i Mother Gun förmedlas en helt annan känsla. Den här bilen, som har sitt ursprung i den Le Mans-vinnande Bentleyn från 1928, är inte ett dugg tillrättalagd för att förmedla en känsla. I stället ger hon mig en av mina största motorupplevelser genom att vara sig själv. Ibland får jag be om ursäkt för min existens, framför allt när jag inte riktigt klarar nedväxlingen utan att skrapa en aning. Men det här blir lite av ett uppvaknande. Det fanns en tid när mekanisk känsla hos föraren var ett krav för att kunna framföra fordonet, något som är lätt att glömma när även dagens superbilar kan vara fromma som lamm.
Att köra Mother Gun är speciellt för hon väger nästan 2 500 kg och har en åttaliters rak sexcylindrig motor som pressar ur sig runt 370 hästkrafter, och hon låter mer kraftfull än något annat jag har hört eller kört. Samtidigt har hon bromsar som i bästa fall kan retardera hastigheten marginellt.
Bilen ägs av Stanley Mann som är en av de ledande specialisterna på Bentley-bilar tillverkade från 1919 till 1931. Det var även han som under senare delen av 1980-talet såg till att ge Mother Gun livet tillbaka genom en sympatisk renovering och rekonstruktion.
– Det är en fantastisk bil att tävla med, man kan kasta runt henne hur som helst. Fast man måste komma in i rytmen och drifta bilen runt kurvorna. Inte för att det är den snabbaste körstilen utan för att det är det effektivaste sättet att bromsa hastigheten, för bromsarna är inte mycket att hänga i julgranen, berättar Stanley.
Historien om Mother Gun tar sin början i mitten av 1920-talet när den förmögne brittiske playboyen Woolf Barnato kliver in som majoritetsägare i det skuldtyngda Bentley. Hans intresse för bolaget väcktes när de tog segern vid 24- timmarsloppet på Le Mans 1924 och tack vare sina ärvda pengar kunde han köpa sig till posten som styrelseordförande.
Genom det nya kapitalet kunde Walter Owen Bentley utveckla fräscha bilmodeller kring den nya 6,5 liter stora sexcylindriga motorn och Woolf Barnato kunde bygga upp racingverksamheten med målet att dominera på Le Mans. Efter ett par års nederlag var planen att Bentley skulle hamna överst på pallen 1927 och bilen som skulle göra det var den nya fyrcylindriga ”4 1/2 litre” med chassinummer ST 3001. Frank Clement och Leslie Callingham hette de segertippade killarna och de drog upp ett tempo som ingen annan kunde hänga med i. Bilen med startnummer 1 etablerade snabbt en betryggande ledning, men det skulle inte vara. Vid 21.30 på lördagskvällen sattes en kedjereaktion av olyckor igång vid kurvan Maison Blanche, en serie olyckor som nästan helt raderade Bentleys team från tävlingen.
Allting började då Callingham jagade en av konkurrenterna så hårt att den stackaren missbedömde hastigheten totalt, snurrade och blev stående på tvären över banan. Callingham försökte klara sig undan genom att styra ut i diket, men istället voltade bilen och Callingham kastades ur och landade mitt i banan. Några funktionärer som kunde varna för olyckan fanns inte, vilket resulterade i att alla de tre Bentley-bilarna blev inblandade och bara en kunde fortsätta.
Skadorna på den bilen var omfattande med en krossad framlykta samt knäckt ram och framaxel men Sammy Davis och Dudley Benjafield valde att fortsätta och vann till slut loppet efter en heroisk insats.
Till året därpå hade Woolf Barnato bestämt sig för att själv vara med i 24-timmars loppet på Le Mans och i lag med Bernard Rubin beväpnade de sig med ST 3001 i jakten på segern. Motståndet skulle framförallt komma från en Stutz med 4,9-litersmotor och de fyra vita Chrysler-bilarna, men precis som de nutida förarna brukar säga så är det själva banan som bjuder det största mot ståndet. Tänk då hur det kan ha varit i slutet av 1920- talet med obefintligt säkerhetstänkande och usla vägar. På grund av det sistnämnda tvingades förarna köra med korsett!
Men det gick inte helt enligt planen. Den jagande bilen, en Stutz, kom riktigt nära mot slutet. Inte blev det bättre av att ramen i ST3001 utmattades så pass att den till slut knäcktes och bilen överhettade samtidigt - Barnato ska ha passerat depån och gjort tummen ner när han rullade ut på sista varvet. Samtidigt uppdagades det att den jagande bilen bara hade de två lägsta växlarna kvar och mycket riktigt var det ST 3001 som korsade mållinjen först.
I sitt första franska 24-timmarslopp visade Woolf Barnato på en kombination av kyla och tempo bakom ratten, efter nästan 270 mil korsade han och Rubin mållinjen som segrare och det var Barnato som efter framgången gav ST 3001 smeknamnet Mother Gun.
För Woolf Barnato skulle det bli totalt tre framträdande på Le Mans, 1928 till 1930, och alla tre kom att sluta med seger bakom ratten i Bentley-bilar. För ST 3001 skulle 1929 bli sista tävlingsframträdandet på Le Mans, en insats som belönades med en fin andraplats.
Idag finns bara växellådan av vinnarbilen kvar och det är just med den lådan som jag har lite svårt att få till nedväxlingarna. Givetvis beror det mycket på ovana men minst lika mycket på bristande beslutsamhet och en oförmåga från min sida att se helheten. Tusen tankar flyger genom huvudet när jag kör runt på den brittiska landsbygden och just därför missar jag att fokusera på det mekaniska samspelet. Egentligen är det som att växla en nyare bil utan att frikoppla, se till att hela tiden nå rätt motorvarv och att lägga tillräckligt mycket kraft på växelspaken så att den kuggar över när allting samspelar.
Efter några halvdana försök börjar växlingarna att falla på plats och sedan är svårigheten som bortblåst. Om jag höjer tempot i körningen måste jag höja tempot på växlingarna och tvärtom.
Segrarna på Le Mans borde ha gett Bentley vind i seglen, men den ekonomiska depressionen kom i vägen och 1931 var sagan slut - resterna av företaget köptes som bekant av Rolls-Royce. Mother Gun å andra sidan såldes först till en Richard Norton, men det är först när den hamnar i händerna på Richard Marker som historien blir riktigt intressant. Till en början använde han bilen till mindre tävlingar men han insåg snart att konstruktionen var föråldrad.
Samtidigt lockade tävlingarna och rekordslagningarna på ovalbanan Brooklands i södra England. Därför lät han till 1934 montera en mindre tvåsitsig kaross och lyckades i oktober samma år uppnå en snitthastighet på drygt 188 km/h runt betongovalen på Brooklands. Starkt jobbat, men den där gamla fyrcylindriga motorn hade gjort sitt, vilket den visade vid nästa tävling då svänghjulet lossnade och slog sönder det mesta i sin väg.
Därför kom Marker att montera den större sexcylindriga Speed Six-motorn på 6,5 liter vilket avsevärt kom att höja prestandan. Men trots att bilen fortsatte att hävda sig och bara gick snabbare och snabbare närde Marker en dröm - drömmen om en riktig specialbil optimerad för rekordslagning på Brooklands.
Därför tog han kontakt med Robin Jackson som drev en verkstad inne på området vid Brooklands. Under vintern 1936-37 genomgick Mother Gun en total förvandling genom att en ny ram, kaross och en rad andra detaljer konstruerades.
Resultatet, The Bentley Jackson Special, rullades ut på Brooklands en vacker vårdag 1937 - redo för nya rekordförsök. Från att ha varit en fyrsitsig Le Mans-bil med fyrcylindrig motor och mörkgrön kaross till en ensitsig aluminiumkaross och rak sexa på 6,5 liter - snacka om förvandling.
När Bentley vann som mest på Le Mans under 1920-talet ska Ettore Bugatti ha sagt att Bentley är ”världens snabbaste lastbilar” och visst var bilarna tunga. Men att de skulle vara enkelt uppbyggda och simpelt konstruerade stämmer inte - i alla fall inte vad gäller motorn. Redan från första början satsade Bentley på fyra ventiler per cylinder och det gäller även för den raka sexan på åtta liter som sitter i Mother Gun i dag.
Motorblockets nedre del tillverkades i en legering av aluminium och ett slags magnesium som kallades Electron. Överdelen på motorblocket och topplocket göts förvisso i järn, men i ett stycke vilket effektivt eliminerade behov av toppackning. Samma teknik användes bland annat på BMW:s F1-motorer på 1980-talet, så helt fel ute var de inte hos Bentley i Cricklewood strax nordväst om London när de konstruerade motorn.
En överliggande kamaxel sköter ventilmekanismerna och kamaxeln drivs i sin tur av ett axelsystem längst bak på motorn - ett system som huserar i en separat cylinder som är helt skiljd från resten av motorblocket.
Under senare delen av 1930-talet tävlade bilen framgångsrikt och för att få ekonomin att gå ihop så hyrde Marker ut bilen till en rad andra förare. Snabbaste noteringen stod Kit Baker-Carr för med en snitthastighet av nästan 220 km/h, och det var denna typ av framgångar som gjorde bilen till en legend i sin egen tid.
Sedan kom kriget och Brooklands gjordes tillfälligt om till militärt område men de tunga transporterna kom att förstöra banbeläggningen så pass att banan aldrig mer skulle användas för motorsport. Ett surt slut på en fantastisk epok i motorsportens historia.
Efter kriget såldes Mother Gun, men några fler framgångar skulle det inte bli och ganska snart rullades resterna av den en gång så fantastiska racerbilen in i en lada.
Aluminium var hårdvaluta efter kriget så karossen försvann hastigt och lustigt, så nog krävdes det ett tränat öga för att förstå vad som stod där i ladan. Tur då att just Vaughan Davis gick förbi 1962. Köpet var snart ett faktum och renoveringen tog fart, men den drog ut på tiden och det var inte förrän projektet hamnade hos Stanley Mann som Mother Gun tillslut återuppstod 1989. Traditionen trogen sattes hon direkt i tjänst som rekordslagningsverktyg och, som om andra världskriget eller den där dvalan i ladan aldrig hade existerat, så var Mother Gun åter aktiv som framgångsrik racingbil.
Rekord på rekord staplades på varandra och 1992 var självaste Prince Michael of Kent med som förare när ”National Standing Start 1 000 Miles” tillskrevs Mother Gun. Snitthastigheten över de 160 milen blev imponerande 169 km/h, inte illa för en bil från 1920-talet.
– I dag snackas det mycket om original bilar, men folk fattar inte vad det handlar om. En bil är till för att användas, den är ingen tavla, och när den används händer det att saker går sönder, menar Stanley.
– Den här bilen har något som är ännu viktigare, den har en obruten historia. Visst, det är bara växellådan som är kvar sedan bilen vann på Le Mans, men allting annat gick sönder under utvecklingsfasen på 1930-talet. Det är sådant som händer när bilar får användas till vad de konstruerades för, avslutar Stanley.
Artikeln publicerades ursprungligen i Teknikens Värld 15/2011.
Mer om klassiska bilar läser du här!
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se