Provkörning av BMW M3 E30

När det inte längre känns som att du kör bilen. Då är det som bäst. När det inte längre är du och bilen. När det känns som att bilen blir en del av dig. När bilen blir du. När du blir bilen. När du och bilen blir ett. Då är det som allra roligast. Den känslan är ofta svår att finna, men i vissa bilar känner man av den direkt.

Många skulle antagligen hävda att Porsche 911 är den ultimata körmaskinen. Inte jag. Jag håller naturligtvis med om att 911 är rolig som få andra – något annat vore högst beklagansvärt. Men jag menar att det finns en bilmodell som är ännu roligare. En bil som är sämre än den där Porschen på många punkter, men som slår den på den viktigaste – körglädjen.

Jag har varit inne på det förut, men i sammanhanget är det värt att ta upp igen: Vad definierar egentligen ”körglädje”? Det är svårt, för alla har troligtvis sin alldeles egna definition. Jag kan därför inte göra annat än att försöka delge min egen. För mig handlar det inte om att ha flest hästkrafter, högst topphastighet eller snabbast­ tid runt Nürburgrings nordslinga. För mig är allt det där oviktigt.

Körglädje är ingenting som du kan läsa dig till i en broschyr eller via en teknisk specifikation. För mig handlar­ körglädje om känslan som infinner sig när du blir ett med bilen. När det känns som att bilens chassi är dina egna ben och fötter, när det känns som att du styr direkt på hjulen med dina bara händer och när din hjärna har checkat ut och lagt över all verksamhet på ditt hjärta. Först då är det lönt att tala om äkta körglädje, tycker jag.

Det finns roliga bilar. Och så finns det BMW:s 3-serie. Den har alltid varit bilen för den körglade föraren. Toppalternativet hos den första 3-serien, internkod E21 – som kom 1975 och varade till 1982, hette 323i och var en riktigt­ rolig bil. Men till nästa generation hände något. 3-serien blev något mer. En 3-serie i generation två, internt betecknad E30, är en makalöst rolig bil redan i standardutförande. Det spelar egentligen ingen större roll vilken motor som finns i den – även med en 316 eller 318 går det att ha förvånansvärt kul.

Men när det trillar ner ett versalt M framför den där trean sker något magiskt. Det är ungefär som när du tycker att du har lyckats få till en riktigt bra köttbit på grillen. Du tycker att den är saftig, smakrik och alldeles underbar. En köttbit kan inte bli bättre än så här, tror du. Men så får du en dag smaka på en köttbit som grillats av en riktig mästerkock – och alla dina tankar om kött och grillning kastas omkull.

På samma sätt är det med BMW:s 3-serie. Man sitter i en 318is eller en 325i och tror att man lever loppan, men så har man så himla fel. Den som aldrig har kört en M3 tycker säkert att jag överdriver. Så stor skillnad kan det väl ändå inte vara, tänker du. Jo, det kan det faktiskt. Det handlar om körglädjen, och den består som bekant inte av siffror, utan av känslor. Halva upplevelsen består av de känslor som talar direkt till ditt hjärta när du först ser bilen, redan innan du har satt dig i den.

Vid en första anblick kan en M3, för ett otränat öga, relativt lätt förknippas med en vanlig 3-serie. Men så ser du de breddade höfterna, vingen på bakluckan och det lilla emblemet i grillen – och plötsligt inser du ditt misstag. Det är någonting med E30:ns utseende, och då speciellt M3:ans, som får din andning att bli lite tyngre, dina pupiller att vidgas och dina ben att börja darra. Bara själva åsynen gör att det pirrar till på den mest känsliga av platser. Och då ska vi inte tala om hur det känns när du öppnar förardörren, sätter dig i stolen och greppar ratten. När jag gör detsamma i den här röda skönheten känner jag hur ilningarna kommer krypande i mina tunna, bleka armar.

Bara att vila händerna på en BMW-ratt från 1980-talet med ett M-märke i nederkant gör att rysningarna fortplantar sig genom hela kroppen. Att sedan få vrida på nyckeln och att få höra och känna hur motorn väcks till liv gör nästan att jag börjar kallsvettas. Jag kliver ur bilen för en kort stund och tar mig en titt på bilens hjärta. Huven fälls framåt och blottar en längsmonterad, fyrcylindrig motor på 2,3 liter. VA!? FYRCYLINDRIG??? Ja, du läste rätt. Men det här antalet cylindrar äro icke att beblanda med dagens, moderna rappakalja – det här var på den tiden en fyrcylindrig motor kunde ha själ.

Motorn är baserad på M10-blocket från den tidigare standardmotorn i första generationens 320/320i. Men med större borrning (som gav 2,3-liters cylindervolym) och ett nytt topplock med fyra ventiler per cylinder, krämade BMW:s ingenjörer ut mellan 195 och 215 hästkrafter beroende på årsmodell och land – vilket kan jämföras med de 170 som finns i sexcylindriga 325i.

Även om det inte direkt syns, så skiljer sig en M3 till stor del från sina andra 3-serie­syskon. Utöver motorn har M3 till exempel annan hjulupphängning och andra bromsar – alltihop lånat från 5-serien. En M3 väger ungefär lika mycket som en motsvarande 325i (kring 1 200 kg), men känns helt annorlunda. Eller helt och helt… Det är kanske en överdrift – det är svårt att hitta en annan bil som känns så kompakt och närvarande på vägen som en 325i coupé. Men M3 är ändå i en klass för sig.

När vägen börjar svänga ligger den som strykjärnens strykjärn i kurvorna, den är som fastklistrad i asfalten. Tills jag trycker lite extra. Då släpper bakhjulen. Men bara precis när jag vill. Jag har aldrig upplevt en bil som är lika tydlig mot sin förare. Det däcken känner i vägen känner jag i ratten. Varje liten ojämnhet och varje litet gruskorn letar sig upp till mina händer. När jag trycker på gasen reagerar motorn lika snabbt som min jycke när jag öppnar ett paket med kokt skinka. Det är som om gaspedalen, motorn och bakhjulen är i ett enda stycke. Och stark är den, redan på låga varv. 195 hästkrafter och 230 newtonmeter i vridmoment är i dag inte särkilt skräckinjagande, men i den här bilen är det helt klart mer än tillräckligt för att kunna ha förbaskat roligt.

Kraften till bakhjulen överförs via en femväxlad manuell växellåda. En växellåda byggd i himmelriket. Den är så exakt, så distinkt att jag inte finner ord. Allt sammantaget gör att jag lider å det grövsta med den bilentusiast som aldrig har haft glädjen att ratta en BMW M3 E30.

Jag öppnar takluckan och låter de ljuva tonerna omfamna mig. Vissa tycker inte om takluckor. Det förstår inte jag. De menar att takluckor inte hör hemma i sådana här bilar. Att den förstör utseendet, tillför extra vikt och bla, bla, bla. Det är möjligt, men jag gillar­ takluckor ändå. Punkt. Avgasnoterna som letar sig in genom taket är som musik för mina öron. Hur är det möjligt att ett avgassystem, sammankopplat med en fyrcylindrig motor, kan låta så här fantastiskt?

I förarstolen känner jag mig som hemma. Inte som hemma i mitt hem, men som hemma i mig själv. Jag trivs oförskämt bra i den här bilen. Det finns ingen annanstans jag hellre skulle vilja spendera några timmars egentid. Allt är perfekt – rattens lutning, instrumentbrädans vinkling mot föraren och avståndet mellan den lagom korta växelspaken och den lagom tjocka rattkransen. Det råder harmoni i allt.

Ju längre tid jag kör bilen, desto mer känner jag hur jag liksom flyter ut i dess olika komponenter. Jag börjar styra, koppla och växla utan att tänka. Det känns inte längre som att jag styr, kopplar och växlar på egen hand. Det känns, på något konstigt vis, som att vi gör det tillsammans – bilen och jag. Att mina armar, händer, ben och fötter har förlängts ut i bilen. Som om jag börjar bli en del av bilen och som om bilen börjar bli en del av mig. Som om vi har blivit ett.