Provkörning av Chevrolet Corvette C3 Convertible

Är det någon som kommer ihåg 1968? Knappast du som inte var född ännu, men vi andra överlevare. Själv var jag tretton och bryddes inte så mycket, mer än i min Husqvarna Novoulette enpetar-moped som jag tagit över av morsan. Pragvår och kårhusockupation var helt ointressant liksom att Frankrike provsprängde kärnvapen på Mururoa-atollen. Sket väl jag i. En sak hade jag koll på. Filmen Bullitt, och där vaknade nog min vurm för bilar från andra sidan Atlanten.

Visserligen hade Ford Mustang Fastback och Steve McQueen huvudrollerna i den filmen och det skulle dröja till 1976 innan jag såg en Corvette C3 i filmen Enforcer (Hårdingen) med Clint Eastwood, som Dirty Harry förstås. I en sekvens stannar en gul C3 vid vägkanten där en blondin står i shorts med utmanande pose. Bilen är från 1968 men försedd med sidepipes och skärmbreddning. Ann Gustafssons gula C3 är däremot helt original – och dessutom orörd. Aldrig omlackad, aldrig motorrenoverad, aldrig någonting. Untouched! Jo, en sak. Bromsservon är bytt. Sedvanlig service förstås med olja, filter, stift och annat, men inget genomgripande mekande.

Inte körd i regn under de tio år hon haft den, så vi prickade in rätt dag för provkörningen. Den första sommardagen fredagen den 19 maj, med 25 grader och inte ett moln. Tänk, en vecka tidigare var det nollgradigt och hagelstorm. Vi möts på Café Rosenhill i Huddinge-trakten strax söder om Stockholm. Redan vid niotiden på morgonen är det allaredan aktivitet. Här står ett gäng motorcyklar och mer eller mindre sportiga eller ovanliga bilar. Ägarna sitter i solen med morgonfika och bara njuter, chockerade över vädrets förändrande makt.

Corvette är sinnebilden av en amerikansk sportbil. Framför allt var den först ut då första generationen C1 kom redan 1953, byggd på komponenter från hyllorna som försåg vanliga Chevroletmodeller med delar. Inte så sportiga prestanda kanske, men den såg sportig ut. Tredje generationen heter C3, vilket man knappast behöver en doktorshatt för att haja. Den kom alltså 1968 och den kan med lite god amerikansk vilja kallas riktig sportbil.

Motorn i Anns bil är en smallblock V8 på 327 kubiktum (5,4 liter) som ger 300 hästkrafter. Den matas av en fyrports rockorkester (Rochester) och växlas av en trestegs Turbo Hydramatic automatlåda som portionerar kraften till den delade bakaxeln. Och nu kan vi börja snacka sportbil även med europeiska mått. C3 mellan 1968 och 1969 gick även att få med bigblock-motorn på 427 kubiktum (7,0 liter) med upp till 435 hästkrafter. Tycker nog att den ”lilla” räcker bra.

Vrider igång maskinen som startar direkt. Går jämnt och fint på tomgång och låter så där lagom bullrigt. Petar i drive, släpper bromsen och glider iväg. Just det, glider, så som nästan bara amerikanska automatlådor tillåter. Ett lätt tryck med högerfoten och motorn svarar villigt men jag är inte här för att se vad den går för. Icke. Cruisar runt 80-90 knutar och motorn mumlar dovt på låga varvtal. Styr bort mot Slingerbulten, en populär vägsträcka som frekventeras flitigt av inspirerade förare i både bil och på motorcykel. Tar det lugnt i de skymda kurvorna och håller mig på min sida. Vill inte ha en mötande, överinspirerad motorcykelförare i fronten. Sånt händer tyvärr alltför ofta här.

Styrningen är nog det minst sportiga i äldre amerikanare med nära nog noll vägkänsla, och den stora ratten ger knappt något motstånd alls. Känns som om servon är extra servoassisterad. Bromsarna har skivor runt om och man får trycka till ganska ordentligt, även om de också jobbar med servo.

Annat som jobbar med vacuum förutom bromsservon är strålkastarluckorna och luckan som gömmer vindrutetorkarna. Den senare strular då en slang hoppat av under panelen och den vill inte stänga sig, dessutom får man hjälpa ögonlocken på traven då de inte aktiverats på länge. Sömniga efter en lång vinterdvala kanske. En annan anledning är att bilen i regel bara körs när det är ljust, på parkeringsljus och att karossen är mer till sin fördel utan de stora luftbromsarna uppfällda.

Det här med vacuumstyrning av diverse saker var för övrigt nytt för C3-modellen medan chassikomponenter som ram, hjulupphängningar och drivlinor hämtades från föregångaren C2. Sitter ganska bra i lågt placerad förarstol och får upp min kromade armbåge på dörrsidan. Mätarna är stora och tydliga med hastighet och varv i siktfältet och mindre mätare för kylvätsketemperatur, oljetryck, ampére och bränsle, samt en analog klocka runt omkring.

Blickar ut över den långa motorhuven flankerad av de bulliga framskärmarna. Ja, den är sexig med former som få. Corvette C3 är som gjord att glida omkring i soliga dagar, och det är precis det denna används till. Den rullar cirka 100 mil om året, till olika aktiviteter där de flesta är bilrelaterade, som träffar av olika slag. Hur långt den gått vet man inte och det är egentligen ointressant. Den är faktiskt galet fin för att vara orenoverad. Inte en krackelering i glasfiberkarossen, knappt ett stenskott i den mjukt gula färgen Safari Yellow och klädsel/inredning är i mycket bra skick.

Dessa tidiga Corvette C3 börjar bli ordentliga dyrgripar numera med värden bortom 350 000 kronor. Är det dessutom orört, fint orginalskick som denna landar de kring halvmiljonen. Varför var jag inte nyfiken gul tidigare?

Provkörningen är tidigare publicerad i Klassiska Bilar nummer 7/2017.

Mer från Klassiska Bilar läser du här!