Provkörning av Craftcart Omni
Drömmen om den fungerande amfibiebilen är inte död!
I Söderköping byggs något av det märkligaste som Sveriges fordonsindustri någonsin har producerat. Vi provkör, och inser att vi har ramlat över en bit svensk fordonshistoria.
Vi vänder runt och backar ner mot vattenbrynet vid sjösättningsrampen. När bakhjulen har kommit en bit ut i vattnet, vattnet når ungefär upp till trösklarna, och framhjulet börjar bli blött är det dags att vrida om nyckeln från land- till sjöläge. Det börjar surra om ett flertal elmotorer, bakhjulen dras upp och utombordsmotorn sänks ner. Till slut har även det ensamma framhjulet dragits upp i karossen (eller säger man skrovet?) och en lampa har slutat blinka, vilket indikerar att omställningen från land- till sjöläge är färdig.
Vi ligger och guppar i en tre meter lång glasfibermoped med tre hjul och en utombordare. Nu kan vi ge oss ut på sjön!
Förklaringen till varför vi kan göra den här märkliga omställningen från väg till vatten är lika lång och komplicerad som den är självklar. Bakom företaget CraftCartCompany står Torbjörn Lord och hans son Oskar Lord. Torbjörn har ett helt yrkesliv inom fordonsindustrin bakom sig och fick plötsligt en önskan om att ha ett amfibiefordon för eget bruk.
– Jag har suttit utanför Visby i min båt, och tröttnat på den där hamnen. Men att hyra någon bil om man vill ta sig runt på ön är krångligt. Då har jag tänkt att man skulle ha en bil med sig i stället och hur skulle då en bil som man har med sig på en båt se ut? Den måste ju vara en båt också. Det var så det började. Och så stod jag här med en fabrik och några duktiga gubbar som fortfarande ville jobba. Jag hatar själv att vara vd men som tur var så hade min son Oskar precis tagit juristexamen så då fick han bli det. Jag tycker bara det är kul att svarva och meka, säger Torbjörn Lord.
Konferensrummet intill fabriksgolvet utanför Söderköping andas svensk industrihistoria. Doften av skärvätska letar sig även hit och runt det mörka träbordet pryds väggarna av ritningar från tidigare projekt, bland annat instrumentpanelen till Saab 900 och ett stort pressverktyg till Volvo.
Företaget Moderna Verktyg var från 1960-talet fram till 2010-talet en av Europas största tillverkare av formverktyg till bilindustrin och har bland annat tagit fram gjutverktygen till dörrsidor till Saab, instrumentpanelen till Saab 900, fotsteg till Scanias lastbilar och liknande delar till flera av de stora europeiska biltillverkarna.
– Till slut sålde jag företaget och jobbade som borgmästare i Söderköping men 2013 bad de mig komma tillbaka till företaget och då fick vi väldigt mycket jobb av Scania. 2015 sålde jag företaget igen, men behöll fastigheten och verktygen och det blev starten för det här. Jag har jobbat med bilindustrin och teknikutveckling hela livet så det här är ju det jag kan, dessutom har jag jobbat lite som båtkonstruktör.
Fordonet som jag sitter och guppar i här vid inloppet till Söderköping kan alltså sägas bära spår av Saab och är resultatet av en mans dröm om att kunna ta med en båt OCH en bil på badbryggan till sin egen båt.
Tanken på att det här är en lösning på ett problem som egentligen inte finns är svår att skaka bort. Ingen behöver väl en Craftcart Omni? Nej, Torbjörn Lord är medveten om detta faktum, och bekräftar att fordonet är en produkt för de välbeställda. De som redan har allt och vill ha något annorlunda. De tilltänkta köparna är från medelåldern och uppåt, de som kanske tycker att det är för barnsligt med en vattenskoter. Men framför allt, de som också vill kunna köra på land.
– Vi har alltid tänkt att den här kanske kan tilltala en lite äldre publik än vattenskotrar, säger Oskar Lord. Därför har vi försökt få till en lite retroinspirerad stil. Det kan också vara så att de nya reglerna för vattenskotrar kan göra att vissa återförsäljare letar efter kompletterande produkter och då kan vi vara ett alternativ.
Drömmen om amfibiefordon
Amfibiefordon har i störst utsträckning använts för militära ändamål, men drömmen om den perfekta amfibiebilen för privat bruk har funnits under stora delar av bilismens historia. Under andra världskriget utvecklade båda sidor amfibiefordon; Schwimmwagen och Ford GPA.
Den mest framgångsrika amfibiebilen för civilt bruk är Amphicar som tillverkades under 1960-talet med ekonomisk stöttning av BMW-familjen Quandt. Med en Triumph-motor på 43 hästkrafter kunde den nå 110 km/h på land och 11 km/h på vatten. Totalt tillverkades hela 3 800 exemplar i fabriken i Västberlin, varav de flesta såldes i USA där en Amphicar kostade omkring 4 000 dollar, lika mycket som en Ford Mustang.
I modern tid har Gibbs Aquada, med Richard Branson bakom ratten, slagit hastighetsrekord för amfibiefordon över Engelska kanalen. Gibbs fortsätter att bygga amfibefordon, nu i form av fyrhjulingar.
Kaliforniska Watercar bygger amfibiska versioner av militärfordonet Hummer H1 som, enligt Watercar själva, är världens snabbaste amfibiefordon.
I Stockholms innerstad kan man se, och åka med, amfibiebussen Ocean Bus.
Måtten är noga uträknade. Craftcart Omni är precis så stor att den får plats på bredden på de flesta större båtars badbryggor och den är tillräckligt lätt för att höj- och sänkningsmekanismen ska orka bära den. Smart.
Manövreringen från sjösättningsrampen eller bryggan görs enkelt med två små elturbiner som fälls ut ur skrovet på höger och vänster sida. Man styr dem genom att vrida en liten puck på mittkonsolen och kan på så sätt få fordonet att snurra runt sin egen axel.
I standardutförande finns endast de här elturbinerna, då kallas fordonet Craftcart Eco och gör som mest 4 knop i vattnet. De kan köras på full effekt i upp till fyra timmar och då hinner man avverka ungefär 15 sjömil.
För 40 000 kronor extra får man Craftcart Omni som har en 20 hästkrafter stark Mercury-utombordare på akterspegeln/stötfångaren.
Jag vrider om en nyckel och utombordaren ruskar i gång precis som på en båt. Skillnaden är bullret och vibrationerna. Eftersom utombordaren sitter i höjd med ryggen låter det mycket mer än i en mindre styrpulpetbåt, men nu är också båtkänslan total och man glömmer bort att färden började på land.
Man gasar genom att vrida på styrets högra handtag, precis som på en motorcykel och den stora bromspedalen nere vid fotbrunnen kan man glömma bort. Den gör ingen nytta här. Med full gas kommer man snabbt över planingströskeln och börjar närma sig toppfarten på 20 knop. Det studsar och slår lite i vågorna, vilket inte är så konstigt med tanke på det mycket korta skrovet. Mer besvärande är vattenstänket som ibland sköljer in över den lilla vindrutan och ner i sittbrunnen. En större ruta eller någon typ av sidorutor skulle höja komforten.
Det går snabbt att konstatera att den rör sig bra i vattnet, till skillnad från många andra amfibiefordon är den mycket lik en båt när den är i vattnet eftersom framhjulet dras in helt i skrovet och bakhjulen höjs upp helt ur vattnet. Det finns till och med trimplan så att man kan justera gångläget i vattnet och uppe på land är de nästan osynliga. Kompromissen mellan land- och sjöegenskaper är mycket väl avvägd.
Den är inte särskilt djupgående, utombordaren sticker inte ner djupt, men för säkerhets skull är det bäst att slå av den och köra med elturbinerna mot rampen när vi vill komma upp på land igen. Efter en stunds körning ute på vattnet är det skönt att slå av bensinmotorn och lyssna på tystnaden. När omställningen från sjö- till landläge har kommit så långt att framhjulet är helt nerfällt är det dags att söka sig mot rampen, för att kunna rulla upp är det avgörande att framhjulet har fäste nog att dra upp ekipaget från vattnet. Den här gången går det lätt, och med endast ett svagt vinande från elmotorn där fram rullar vi upp och ut genom båtklubbens område där förundrade blickar kantar färden ut mot stora vägen.
Att ha ett styre i stället för en ratt förenklar konstruktionen väsentligt, vilket gör valet förståeligt, men på land hade det varit bättre med en ratt. Det finns ingen servo och för att få fullt styrutslag i låg hastighet måste man ta i rejält. Väl uppe i fart fungerar det bra. Farten ska dock inte vara för hög, i tvära kurvor är det bra att sakta ner en aning så att man inte välter snett framåt.
Att bara ha ett framhjul har sina nackdelar. Exemplaret vi kör är ur en tidig förserie och har en inte helt kalibrerad eller lättkörd gasrespons. Man får sikta noga innan man vrider på gashandtaget. Det här exemplaret är klassat som moped och går i 45 km/h. Kraften i batteripaketet räcker till 5-8 mils körning. Man ska också kunna köpa en version som går i 70 km/h, vilket lär kännas extremt snabbt, även om Craftcarten överraskar med en mycket behaglig fjädringssättning, låg ljudnivå och hyfsat vindfri sittbrunn. Den komfort som lyser med sin frånvaro på vattnet finns i stället på vägen.
Tankarna går osökt till Norsjö Shopper, kanske inte så mycket på grund av utseendet utan mest för historien bakom. Norsjö Mekaniska Verkstads AB byggde sin lilla trehjuliga moped som en alternativ transportlösning, grundad i svensk verkstadsindustri. Men där slutar likheterna.
I Craftcart Omni finns en i det närmaste överarbetad konstruktion där så gott som alla delar, bortsett från elmotorn, stötdämparna, backspeglarna och hjulen, tillverkas i fabriken i Söderköping och vittnar om en hantverkslust som inte tycks gå att stoppa.
Craftcart Omni
Pris: 435 000 kronor.
Motor: Elmotor fram 5,4 hk (4 kW), bensinmotor bak 20 hk
Batteri: Litiumjon, 4 kWh.
Laddeffekt: 3,6 kW.
Kraftöverföring: Framhjulsdrift, propeller bak. Trimplan.
Toppfart på land: 45/70 km/h.
Toppfart på vatten: 20 knop (37 km/h).
Räckvidd: 5–8 mil på land.
Mått/vikt (cm/kg): Längd 305, bredd 160, höjd 130, tjänstevikt 320, maxlast 180, tank 12 liter.
Kommentera artikel
Teknikens Värld erbjuder möjligheten att kommentera artiklar. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga. Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se